Prästmakten i Tyresö
 – Nätbilaga D7a till boken (2019) Tyresö under tusen år av Harald Berg

Innehållsförteckning:
1. Från 16 maktfullkomliga roller till dagens konkurrensutsatta marknad
2. Från livslångt kall till dagens administrativa svängdörr
3. Prästmakten per ägarperiod från 1300-talet till 1900-talets början

 

1. Från 16 maktfullkomliga roller till dagens konkurrensutsatta marknad

Den gamla tidens präster i Tyresö. Det fanns tjänstgörande präster i Tyresö långt innan Tyresö blev en egen socken. Det var då fråga om ”privata” präster, som tjänstgjorde med service åt godsägarens familj, genom att ge dess barn undervisning och dess föräldrar goda råd, samt hålla gudstjänst för familjen, när den inte kunde ta sig den långa vägen till Österhaninge kyrka. Anders Törbo, som var fungerande kyrkoherde i Österhaninge 1478-1480, står således som huskaplan åt Gregers Matsson i Tyresö år 1494. Omkring år 1500 ska det ha tillkommit ett gårdskapell, som förmodligen var beläget vid eller i Tyresöhus på Lilla Tyresö. Kapellet verkar ha varit rikt utsmyckat och flera av skulpturerna från kapellet finns nu förvarade i Historiska Museet.Det kapellet kan ha tillkommit på Törbos tid i Tyresö.Men redan på Catharina Erengisledotters tid kan det möjligen ha anordnats något slags kapell eller andaktsrum, så träänglarna i Historiska museet kan kanske vara från henne?

Prästernas mäktigaste tid i Tyresö: Efter medeltidens privata präster blev situationen en helt annan när Tyresö blev en egen församling år 1635. Kyrkoherden fick en mycket stor makt över församlingens medlemmar. Praktiskt taget alla invånare hade praktiska anledningar att hålla kontakt med prästen under livets alla skeden.

Enligt sid 99 i Cecilia Ihres avhandling ”Präst, stånd och stat” från år 2005 kan man sammanfatta prästens sexton viktiga uppgifter till följande under åren 1642-1686, fördelade på fem kategorier:

Kyrkans skötsel och administration
1. Prästtillsättningar
2. Skola och utbildning
3. Vård/omsorg av fattiga och sjuka

Ordning inom kyrka och religion
4. Brott eller förakt mot religionen
5. Religionsutövning
6. Hantering av överflöd

Hantering av inkomster
7. Brästborden, dvs prästens mark och boende
8. Administration av tionden
9. Socknens övriga inkomster

Pålagor på socknen
10. Administration av skatt
11. Utskrivningar av militärer
12. Fördelning av gästningsskyldigheterna
13. Övriga ärenden

Rättsväsendet
14. Rättsskipning
15. Sockenstämmor
16. Familjerättsärenden

I den listan har jag svärtat punkten 5 Religionsutövning, som nästan är den listans enda som återstår idag. Som framgår av avsnitt 3 nedan, så har prästens 16 maktpåliggande uppgifter successivt urholkats över tiden, även om den hade en tillfällig höjdpunkt omkring år 1735.

Alla invånare kände prästen och var beroende av honom. Och han kände alla och hade att skaffa med dem från deras vagga till grav.

 

2. Från livslångt kall till dagens administrativa svängdörr

Det är intressant att kunna notera hur kyrkoherdarna under flera hundra år stannade tills de dog i tjänsten, och hur man under senare år – framför allt under 1900-talet –  har varit kvar allt kortare tider.

I del D av min bok finns ett diagram, som illustrerar hur församlingens kyrkoherdar ökat omsättningshastigheten, så att idag deras tjänstgöringstider blivit allt kortare. Under många hundra år var prästrollen i Tyresö ett livslångt kall, medan den nu är svårare att definiera.

 

3. Prästmakten per ägarperiod från 1300-talet till 1900-talets början

 

Ägarperiod 19, åren 1351-1352:  Cirka ett halvt år med barnet, sedermera riddaren och lagmannen i Sörmland, Erengisle Nilsson d.ä

Prästmakt: Styrbjörn var biskop i Strängnäs 1308-1343, Frenderus var biskop i Strängnäs 1343-1345 och Sigmund var biskop i Strängnäs 1345-1355. Frenderus (Frender) hade före 1343 varit kyrkoherde i Österhannge.

Ulpho var kyrkoherde i Österhaninge c1343-1354 och Birger Gregersson (Birgerus Gregorii) från 1352 eller 1354 och är det till år 1356. Den senare blev vid 40 års ålder ärkebiskop i Uppsala 1366-1383, så han kan ha varit en betydande personlighet redan under ägare nr 19. Birger var född 1327 och brorson till biskop Thomas Johannis i Växjö samt son till riddaren Greger Jonsson (kluven sköld med tre snedbjälkar i vänster fält). Birger blev kung Albrekts kansler från 1365. Han var välutbildad, var släkt med Sankta Birgitta, hade besökt påven och hade ett rikt och poetiskt språk. Han stod på god fot med Bo Jonsson (Grip) såväl vad gäller lojaliteten mot Birgitta som att stärka aristokratins och kyrkans maktställning mot monarkin. Vid Birgers död fanns det i domkyrkan cirka 100 böcker, vilket var mycket för sin tid.

Före Birger hade ärkebiskop Hemming dött som ärkebiskop i Uppsala år 1351 och blivit ersatt av kung Magnus handgångne vän Peter Tyrgilsson (som varit biskop i Linköping). (Uppsala var ärkebiskopssäte sedan år 1164.)

 

Ägarperiod 20, åren 1352-1364: 13 år med riksdrotsen och riddaren Nils Turesson (Bielke).  Han var troligen utbildad utomlands och kan ha vistats en tid vid universiteten i Avignon, Grenoble, Orleans och/eller Neapel, Verona och Prag.

Prästmakt: Birger Gregersson, som varit kyrkoherde (i Österhaninge) sedan år 1354 ersätts år 1356 eller 1358 med Hartlev Hartlevsson som kyrkoherde (och gör själv karriär och dör som ärkebiskop år 1383). Hartlev Hartlevsson var därefter kyrkoherde i Österhaninge till 1363 och blev senare biskop i Västerås från år 1379/80, till sin död 1383, så han kan ha varit en betydande personlighet redan under ägarperiod nr 20. Hartlevsson efterträds i Österhaninge av skrivaren Johannes Ludolfi (till år 1372).

Det finns också påståenden om att Helgo Petriska ha varit kyrkoherde i Österhaninge 1461-1467 och samtidigt domprost, så årtalen för honom är tveksamma.

Thyrgillius Johannis var biskop i Strängnäs 1355/56 – 1378 och var på kung Magnus sida mot sonen Eriks uppror i södra Sverige 1356-1359.

År 1356 heter ärkebiskopen i Uppsala Peter. Enligt Michael Nordberg (1995, sid 294) väljs Birger Gregersson till ärkebiskop 1366 efter att som domprost i Uppsala 1364-1366 varit kansler åt kung Albrekt d.y.

 

Ägarperiod 21, åren 1364-1369: 5 år med riddaren Erik Karlsson (Örnfot) (1342-1390) Han var troligen utbildad utomlands och kan ha vistats en tid vid universiteten i Avignon, Grenoble, Orleans och/eller Neapel, Verona och Prag.

Prästmakt: Se ägarperiod 20.

 

Ägarperiod 22, åren 1369-c.1396: 27 år med riddaren Sten Bengtsson (Bielke). Han var troligen utbildad utomlands och kan ha vistats en tid vid universitetet i Avignon.

Prästmakt: Johannes (Jönis, Jöns, Joannes) Svenonius tillträdde som kyrkoherde i Österhaninge år 1369 och var det till år 1387. Genom att Sten var en del av Tyska Orden så kan han i praktiken ha haft viss (informell) makt över dessa två präster, men det vet vi inget närmare om.

Tord Gunnarsson var biskop i Strängnäs 1378-1401

Några maktpåverkande aspekter:

Påven hade suttit i Avignon i södra Frankrike sedan år 1305 och flyttade år 1378 åter till Rom. Men därefter startade den stora schismen 1378-1417, då först två och till slut tre påvar fanns samtidigt. Detta minskade kyrkans samlade makt.

 

Ägarperiod 23, åren c.1396-1406: 10 ytterligare år med Erengisle Nilsson, gift (för andra gången) med Christina Röriksdotter (Bonde) till Ridö i Barkarö socken (Söder om Västeråsfjärden vid Mälaren).

Prästmakt: Det är tyvärr inte känt vem som var kyrkoherde i Österhaninge 1388-1460.

Petrus Johannis var biskop i Strängnäs från 1401 till sin död 1408. Han var utbildad i Prag 1386, och hade varit kyrkoherde i Järna och Jäder innan han blev biskop.

Henrik Karlsson (Henricus Caroli) var ärkebiskop från 1383 till sin död 1408. Han sägs länge ha tillhört den heliga Birgittas umgänge i Rom och tillhörde sålunda, liksom sin företrädare Birger Gregersson och många andra av kyrkans styresmän i den tidens Sverige, den av den ryktbara sierskan företrädda religiösa riktningen. Efter att flera år som kanik ha tillhört Uppsala domkapitel valdes han 1383 till ärkebiskop. Han slöt sig vid brytningen efter Bo Jonssons död till det nationella partiet och deltog i de viktigaste uppgörelserna med drottning Margareta, åt vilken han även kunde försträcka en summa penningar mot inkomsterna av Jämtland som pant. Likaså var han med om unionsmötet i Kalmar 1397 och Eriks av Pommern kröning samt var en av de tio svenskar, som då satte sina sigill under det tillämnade unionsdokumentet. Han åtnjöt stort anseende hos drottningen, utan att dock delta i någon större omfattning i sin tids politiska liv. Istället synes han med intresse ha ägnat sig åt sin ekonomi, var en förmögen man och god hushållare, bedrev ganska omfattande affärer och lade många gårdar under ärkebiskopsämbetet. När han dog i mars 1408 hade han insatt domkyrkan som universalarvinge. Drottning Margareta sägs dock ha lagt beslag på hans skatter, och hans död betecknar början på en period av strider mellan Uppsala domkyrka och unionsregenterna, vilka försökte besätta ärkebiskopsstolen med sina gunstlingar.

 

Ägarperiod 24, åren 1406-c1439: 33 år med Catharina Erengisledotter, gift (för andra gången) med riddaren och riksrådet Gustav Leksson (fyrdelad sköld). Gustaf Leksson bör mest troligt ha fått sin utbildning vid universitetet i Avignon, Leipzig eller Paris. 

Prästmakt: Det är tyvärr inte känt vem som var kyrkoherde i Österhaninge 1388-1460.

Gjord Petersson Rumpa var biskop i Strängnäs 1409-1410 och var därmed i schism med riksrådet och frälsemannen Andreas Johannis (=Anders Jönsson) som var biskop där år 1408-1419. Sedan var Arnoldus Johannis biskop år 1420-1428. Han m.fl  protesterar år 1427 mot kung Erik.

Efter Arnoldus var Thomas Simonis biskop i Strängnäs 1429-1443 mer känd som biskop Thomas( Simonsson). Han var också drottning Filippas kansler från 1423 till hennes död 1430 och hörde sedan till hennes testamentsexekutorer. Han hade studerat artes och kanonisk rätt vid universiteten i Paris och Leipzig (1415 vid det senare). År 1432 föreslogs han av kung Erik av Pommern till ärkebiskop. När ärkebiskop Johan Håkansson avled 1432 valde domkapitlet mot kungens vilja Olov Laurensson till ny ärkebiskop. Kungen lanserade istället Arend Klemensson, biskopen i Bergen. Denne tillskansade sig med våld ärkebiskopsstolen. Thomas tycks ha tillhört en förmedlande fraktion av de svenska prelaterna under konflikten mellan kungen och kyrkan 1432-34. Biskop Thomas i Strängnäs var år 1433 mot kung Erik och under perioden 1434–1436 tillhörde Thomas det upproriska rådet under Engelbrektsfejden. Efter mötet i Söderköping 1436 och Erik Pukes fall (Pukefejden) var han kritisk mot rikshövitsmannen Karl Knutsson och bidrog till dennes avsättning en tid under våren 1438. (På hösten samma år valdes denne till riksföreståndare.) Därefter stödde Thomas ärkebiskop Nils Ragvaldssons politik mot Erik av Pommern och ätten Natt och Dag 1438–1439 och mot Kristoffer av Bayern som svensk kung. Han ska också ha varitsvensk riksrådskansler 1434-1443.Han är författare till Engelbrektsvisan 1439 (där de avslutande stroferna kallas Frihetsvisan). Engelbrektsvisan hyllar Engelbrekt som Guds redskap och behandlar dennes frihetskamp mot Erik av Pommerns fogdar. Mordet på Engelbrekt skildras åskådligt. Han har även skrivit Trohetsvisan.

Ärkebiskop Johannes Gerechini  (eller Jens Gereksen på danska) tillsattes 1408 av kung Erik trots att domkapitlet i Uppsala redan tillsatt en annan, som tvingades avgå. Men motståndet mot Gerichini var så starkt att han tvingades avgå år 1421 och blev istället biskop på Island från 1429. Han hade studerat i Paris 1401 och Prag 1404, varit präst i Danmark och kansliklerk till Erik av Pommern. Johannes är bland annat på grund av alla politiska motsättningar utan jämförelse den sämst beryktade i Uppsalas annaler. Trots att han hade Stockholms slott, och delar av Stockholms och Stäkets län till förläning, skuldsatte han sig, använde grovt våld mot dominikanermunkarna och mutor för att bli fri. Enligt ryktet hade Johannes Gerechini flera harempå sina gårdar, och en bekräftad otrohetsaffär med en gift kvinna med vilken han fick två barn, samt ett enormt motstånd från såväl kungen som Uppsalakapitlet, ledde till att påven och kurian utfärdade en bulla som för evig tid skulle skilja honom från ärkebiskopsstolen. Celibatet var dock ännu inte helt genomdrivet.

Ärkebiskopen från 1421 till sin död 1432 Johan Håkansson (Johannes Haquini) började som skolmästare i Söderköping och kanik i Linköping. År 1411 inträdde han i Vadstena klosteroch sändes sju år senare av klostret på en viktig beskickning till Rom , varifrån han återkom 1420. Han deltog under den tiden även i konciliet i Konstanz. Johan Håkansson höll 1423 en stiftssynod i Arboga, hävdade kyrkans skattefrihet gentemot den världsliga makten och lät 1430 bygga det fasta ärkebiskopshuset som förstördes under befrielsekriget 1522.Han följde våren 1424-25 Erik av Pommern på dennes diplomatiska resa till Polen, och deltog våren 1424 i giftermålsförhandlingarna med Vladislav II.

Ärkebiskopen från 1432 till sin död 1438 Olof Larsson (Olaus Laurentii) var ledande för riksrådet och en av undertecknarna av riksrådets privilegiebrev 1436. Han hade studerat i Leipzig och Paris, där han blev magister. När ärkebiskop Johan Håkansson dog hade Olof Larsson sedan länge varit ”prost i Uppsala”. Kungen, Erik av Pommern, förklarade sig missnöjd med att Olof blivit ärkebiskop utan hans godkännande, så mycket mer som ”ärkebiskopen var konungens och rikets första råd och under unionskonungens frånvaro rikets föreståndare”. Kungen yrkade därför på omval och utsåg den norske biskopen Arnold (Arend) Klementsen i Bergen till ärkebiskop. En strid därom började. Arnold, som under konungens beskydd tog sitt säte i Uppsala, dog dock redan 1434 och 1435 försonade konungen sig med Olof Larsson som samma år kunde inviga Uppsala domkyrka, fullbordad efter en byggnadstid på två sekler.

Några maktpåverkande aspekter:

Kyrkomötet i Basel 1431-1449 har antipåvliga attityder och förklarar heliga Birgittas uppenbarelser oäkta, försöker bl.a medla mellan Erik av Pommern och Sverige samt främja decentraliserade nationella kyrkor.

 

Ägarperiod 25, åren 1439-c1455: 16 år med Ingeborg Gregersdotter  gift med riksrådet Mats Ödgislesson (Lillie). Mats Ödgislesson bör ha fått sin utbildning vid universitet i Leipzig, Erfurt, Köln eller Rostok.

Prästmakt: Det är tyvärr inte känt vem som var kyrkoherde i Österhaninge 1388-1460.

Ärkebiskopen 1438-1448 Nils (Nicolaus) Ragvaldsson var drivande för den nya landslagen 1442 som ökar kyrkans makt och tar bort kungens domsrätt i kyrkoärenden. Detta gäller till 1734. Nils Ragvaldsson hade år 1434 varit svensk delegat vid kyrkomötet i Basel och där krävt att få den främsta platsen eftersom Sverige var det äldsta riket i världen, ursprunget för forntidens goter. Nils Ragvaldsson intog 1438 en medlande ställning mellan Karl Knutsson och dennes motståndare bland högadeln. Vid ett rådsmöte i Tälje hösten 1439 föreslog han att hertig Kristofer av Bayern skulle utses till svensk konung. Han tillhörde sedermera under Kristoffers regeringstid (1440-48) dennes trognaste anhängare. Med rådets och konungens bifall byggde han en borg vid Almarestäket. Som ärkebiskop var Nils Sveriges näst mäktigaste man efter kung Kristoffer.

 

Ägarperiod 26, åren c1455-1494:  39 år med riddaren Gregers Matsson (Lillje), gift för andra gången, med Ramborg Göstafsdotter (Sparre) av Hjulsta och Ängsö. Gregers Matsson bör ha fått sin utbildning vid samma universitet som sin far, d.v.s universitet i Leipzig, Erfurt, Köln eller Rostok

Prästmakt: Helgo Petri (Helge Pedersson/Petersson) blir 1461 kyrkoherde i Österhaninge till 1467 (eller är det i vart fall åren 1461 och 1467). Han blir sedermera domprost i Strängnäs.

Anders Törbo var fungerande kyrkoherde i Österhaninge 1478-1480 och blev efter en period (1488-1497) i Stockholm slottskaplan åt Gregers Matsson i Tyresö. (Han var troligen son till en slaktare Peder Törbo i Österhaninge som tagit sitt namn efter sin hemvist på Tören. År 1489 ägde Anders Törbo en eller två gårdar på Södermalm.) Troligen förenade han något jobb i Stockholm med sin tjänst i Tyresö, eftersom han står som huskaplan där år 1494. År 1482 var Jöns Jönsson kyrkoherde i Österhaninge. Han verkar ha efterträtts av en Japp (Jap eller Jakob) Lambrektsson, som var kyrkoherde i Österhaninge fram till sin död 1489 och som var hel- eller halvbroder till en rådman Hans Lambrektsson i Stockholm. Efter Japp blev Laurentius (Lars, Laurentz, Laurencius) Kanuti  (Lars Knutsson) kyrkoherde i Österhaninge 1489-1496. Han hade problemet att alldeles före 1489 av misstag ha råkat döda en tjänare, men han verkar ha fått påvens förlåtelse för detta genom ett avlatsbrev den 13/11 1489.

Ericus Birgeri var biskop i Strängnäs 1443-1449 och samtidigt rikskansler 1446. Att han var världsligt aktiv syns i bouppteckningen efter honom. Där finns mer vapen i form av ”järnhattar och brynjor, kärrebössor och pikar, bössepulver och stenbössor” än det finns kyrkliga föremål såsom t.ex krucifix. Han efterträddes av Siggo Ulphonis 1449-1463 och Hans Magnusson(Johannes Magni) åren 1463-1479, under vilken period denne också var rikskansler. Det gällde även för näste biskop Kort (Conrad) Rogge under perioden 1479-1501.

Kort Rogge var välutbildad i juridik och humaniora. Han inskrevs i Leipzig 1446 och blev baccalaureus där 1449, och fortsatte sedan till Perugia där han 1460 blev doktor i kyrkorätt. Endast ett fåtal svenskar hade lika god utbildning, och när Kort Rogge, efter sex år i Italien återvände till Sverige steg han snabbt i graderna. Ärkebiskopen Jöns Bengtsson (Oxenstierna) fängslades 1463 av Kristian I, varvid Kort Rogge, som då var kanik i Uppsala utnämndes till förvaltare av hans ämbete. Året därefter utnämndes Rogge till ärkedjäkne. När det svensk-danska kriget tog slut 1469 skickades han av Karl Knutsson till Lübeck som svensk fredsförhandlare. 1479, under Sten Sture den äldres tid, utsågs han till biskop av Strängnäs. Där lät han bygga om domkyrkan och uppförde Roggeborgen, och där grundade han ett sjukhus (infirmaria) för präster.

När Sten Sture, efter 29 års regerande störtades, hade Rogge tillsammans med andra stormän gått över till den kung Hans, som några år framåt skulle försöka hålla Sverige kvar i unionen. En av orsakerna till att Rogge övergett Sten Sture var deras olika syn på johanniterklostret i Eskilstuna.

Av Kort Rogges boksamling att döma torde han även spelat en stor roll för att ha fört humanismen till Sverige. Han var en av de första som utnyttjade tryckerikonsten, och lät trycka en 224 sidor tjock mässbok för Strängnäs stift.

Ärkebiskopen 1448-1467 Jöns Bengtsson (Oxenstierna) d.y. var son till Bengt Jönsson (Oxenstierna)och drotsen Krister Nilsson (Vasa):s dotter, Jöns var ej blott Sveriges ärkebiskop från 1448 till sin död, utan även riksföreståndare 1457 och 1465–1466.Jöns Bengtsson hade studerat i Leipzig och blivit magister artium 1437 och varit domprost i Uppsala sedan 1439. Den 30 juni 1448vigdes Bengtsson till ärkebiskop i Uppsala domkyrka och två dagar senare, den 2 juli, krönte han i sin egenskap av ärkebiskop, Katarina Karlsdotter (Gumsehuvud) till svensk drottning. Hennes make, Karl Knutsson (Bonde) hade krönts till svensk kung den 29 juni. Jöns Bengtssons släkt stod dock i opposition mot Karl Knutsson och motsättningarna mellan monarken och Jöns Bengtsson och dennes släkt fördjupades allteftersom kungen ansågs vara för självsvåldig i kyrkliga frågor. År 1457 utbröt öppet uppror och Karl Knutsson (Bonde) flydde till Danzig (Gdansk).

Jöns Bengtsson och Erik Axelssonblev riksföreståndare efter upproret. Den danske kung Kristian Ikallades till Sverige och mottogs som svensk kung. Kristian I drev en hård skattepolitik, som drabbade allmänheten hårt. Jöns Bengtsson efterskänkte skatten för vissa Upplandsbönder, vilket medförde att han arresterades och fördes till Danmark i fångenskap. Jöns Bengtssons frände biskop Kettil Karlsson (Vasa) ställde sig i spetsen för en resning mot Kristian I, vilken bland annat resulterade i slaget vid Haraker den 17 april 1464. Karl Knutsson (Bonde) återkallades. Efter privata underhandlingar släpptes Jöns Bengtsson av danskarna.

Jöns Bengtsson blev på nytt unionspartiets ledare. Karl Knutsson (Bonde) tvingades 1465 åter att avgå och Jöns Bengtsson och Kettil Karlsson styrde landet. Efter Kettil Karlssons död styrde Jöns Bengtsson landet själv. Han måste dock snart vika för rådets nye riksföreståndare Erik Axelsson (Tott). År 1467 blev Karl Knutsson (Bonde) kung för tredje gången och Jöns Bengtsson flydde till Öland där han dog. Jöns Bengtsson Oxenstierna var en ärelysten, högt begåvad man. Från 1457 kallade han sig Sveciae primas, för att markera sina kyrkliga och världsliga strävanden. Sedan Jöns Bengtsson sent omsider hyllat Karl Knutsson (Bonde) som svensk kung erhöll han i förläning Norunda samt Olands härader i Uppland.

Vid det efterföljande valet av ny ärkebiskop var Jakob Ulvsson påvens favoritkandidat, men på grund av kung Karl Knutssons misstänksamhet mot ämbetets utövare, påverkades domkapitlet av kungen till att utse Tord Pedersson Bonde till ärkebiskop. Tord Pedersson Bonde avled emellertid i mars 1470 och Jakob Ulvssonkunde tillträda tjänsten omedelbart och var ärkebiskop till 1514.

 

Ägarperiod 27, åren 1494-1514: 20 år med Bengt Gregersson (Lillje), gift med Metta (Märta) Arendsdotter. Bengt Gregersson bör ha fått sin utbildning vid universtiet i Leipzig, Erfurt, Köln eller Rostok.

Prästmakt: Det är tyvärr oklart vem som var kyrkoherde i Österhaninge 1496-1543.

Bengts bror Mattias Gregersson Lillie var biskop i Strängnäs 1501-1520 och samtidigt rikskansler. Som välutbildad, diplomatisk, av hög börd och rik så var han med om de flesta viktiga riksangelägenheterna under perioden 1501-1520 och hade därvid troligen mycket makt – såväl inom Strängnäs stift som inom riket.

Jakob Ulfsson var ärkebiskop 1469/70 till 1514. Han drev igenom att Uppsala Universitet inrättades 1477. Han avgick när han var 80 år gammal hösten 1514 och valde den blott 26-årige Gustaf Trolle till sin efterträdare. Denne var unionsvänlig liksom sin far, den tidigare riksföreståndaren Erik Trolle. Gustaf Trolle invigdes av påven i Rom våren 1515 som ärkebiskop.

 

Ägarperiod 28, åren 1514-c1544: Cirka 30 år med Anna Bengtsdotter, gift till 1522 med Erik (Bengtsson) Ryning och senare med hövitsmannen Gudmund Pedersson (Slatte)

Prästmakt: Det år tyvärr oklart vem som var kyrkoherde i Österhaninge 1496-1543.

Jens ”Beldeneck” Andersen var av kung Kristian tillsatt biskop i Strängnäs 1520 och svensk rikskansler, samtidigt som han behöll sin biskopsroll i Odense. Han flydde till Danmark i september 1521 och vart därmed i praktiken avsatt. (”Beldeneck” var ett smeknamn med innebörden ”kal i nacken”.) Han hadeförst fått undervisning i en klosterskola ochdärefter i Köln och Rom, där han även arbetade i det påvliga kansliet. När han återvände till Danmark fick han anställning vid kungens kansli och utmärkte sig snart för sitt skarpa förstånd, sin vältalighet och sina juridiska kunskaper och blev 1501 biskop över Fyns stift, där han snart råkade i långvariga strider med adeln. Kung Kristian II anlitade honom ofta för diplomatiska uppdrag och han var 1503 sändebud vid fredsmötet i Lübeck, där han överskred sina instruktioner genom att utlova skadeersättning åt Lübeck för under kriget uppbringade fartyg. Delvis på grund av denna åtgärd anklagades han 1517 av kungen, som begärde en stor skadeersättning, och han satt därefter flera år i fängelse. Han lyckades emellertid återvinna kungens förtroende och deltog i tåget mot Sverige 1520-1521. Han förmådde genom sina juridiska kunskaper det samlade riksrådet i Gråbrödraklostret i Stockholm, att erkänna kung Kristians arvsrätt till Sveriges krona. Han var även medlem av den domstol, som dömde Sten Sture den yngre med flera för kätteri. Som belöning erhöll han biskopsstolen efter den avrättade biskop Mattias i Strängnäs. Han blev medlem av den regering som efter kung Kristians avresa skulle styra Sverige och bekämpa den av Gustav Vasa ledda frigörelsekampen. Han deltog i slaget vid Brunnbäcks färja (april 1521). Då han inte drog jämnt med Didrik Slagheck, återvände han till Danmark och blev där fängslad

 

Magnus Olavi Sommar var biskop i Strängnäs från 1522 och avsattes 1536. Han hade studerat vid universitetet i Rostock där han 1504 blev magister in artibus. Han blev 1508 biskop Matthias Gregerssons kansler, 1516 domprost i Strängnäs och 1522 vald biskop (electus) och vigd biskop 1528. Magnus Sommar framstod vid Västerås riksdag (1527) som en av ledarna för den opposition inom kyrkan som var beredd att förhandla med Gustav Vasa om ekonomiska eftergifter mot behållande av den katolska tron. Han erbjöd sig självmant att vid kyrkoreduktionen avträda biskopsborgen Tynnelsö. Trots dessa eftergifter vann han inte kungens fulla förtroende, utan blev 1536 avsatt och fängslad – misstänkt för delaktighet i den s.k. krutkonspirationen 1536 i Stockholm. Han frigavs dock efter 8 månader. Sina återstående dagar tillbringade han i Krokeks kloster, där han dog omkring 1543.

 

Botvid Sunesson (Botuidis Sunonis) blev biskop i Strängnäs 1536 efter studier i Tyskland. Han råkade 1555 i kungens onåd, misstänkt för att ha gynnat Olaus Petris krönikeförfattarskap, vilken var för Gustav Vasa misshaglig och tycks därför ha avsatts från sin post. År 1561 återfick han posten, men dog 1562.

 

Gustaf Eriksson Trolle var Sveriges ärkebiskop1 515–1517 och 1520-1521 och en av de ansvariga bakom Stockholms blodbad. Efter några års studier i Köln och Rom hade Trolle varit domprost i Linköping. Precis som sina företrädare som ärkebiskopar så började han att arbeta för en unionsvänlig och rådskonstitutionalistisk politik. Redan 1515 råkade han emellertid i konflikt med riksföreståndaren Sten Sture den yngre. Trots försök att försonas lät Sten Sture från hösten 1516 belägra Trolle på dennes borg Almarestäket, och efter att han intagit denna år 1517 tillfångatogs Trolle och avsattes. Borgen Stäket revs enligt riksdagsbeslut, vars beslutsdokument senare kom att användas som bevismaterial vid Stockholms blodbad. När sedan Sten Sture stupat i samband med Danmarks kung Kristian II erövring av Sverige under hösten 1520, återinsattes Trolle som ärkebiskop. Efter kung Kristians kröning i Stockholm avslutades festligheterna med Stockholms blodbad, där Gustaf Trolle kom att spela en omstridd roll, bland annat så använde kungen Trolles krav på skadestånd till att brännmärka Trolles motståndare som kättare och avrättade dem. Redan 1521 tvingades Trolle emellertid fly till Danmark efter ett antal uppror i Småland och Dalarna. Där kom han att stanna och fortsätta att kämpa för Kristians sak.

 

Gustav Vasa krävde (efter att ha blivit kung år 1523) direkt makt över kyrkan. Trots Trolles uppsatta position och sitt stöd från påven så vägrade Gustav Vasaatt erkänna honom som ärkebiskop och avvisade Trolle som landsförrädare. Påtryckningarna från Rom var en bidragande orsak till att Gustav Vasa bröt med Vatikanen, påbörjade reformationen och införde protestantismen i Sverige. Han utnämnde istället Johannes Magni tillärkebiskop. Snart var alla biskopar utnämnda av kungen, men inte konfirmerade av påven. Enda undantaget var biskop Hans Brask i Linköping, som också blev den ende som protesterade när kungen år 1527 började dra in klostrens och kyrkans egendomar. Biskoparna fick därefter inga egna inkomster, utan var helt beroende av kungen: Envälde var infört i Sverige – och vid kröningen år 1528 fanns inget löfte att bevara kyrkan, så som funnits vid alla tidigare kröningar.

 

Johannes Magnus (före 1530 Johannes Magni) var den siste katolske ärkebiskop som var verksam som sådan i Sverige. Johannes hade studerat vid katedralskolan i Skara, och efter att ha utnämnts till kanik 1506 studerade han teologi hos den blivande påven Hadrianus VI i Leuven, där han blev magister. Som ung var han Sten Sture den yngres ombud i Rom, och 1523 valdes han till ärkebiskop i Uppsala, dock utan att få den nye påven Clemens VII:s godkännande förrän 6 maj 1524, ett år efter utnämningen, och detta med förbehållet att påven ville undersöka föregångarens öde. Sanningen var även den, att Johannes Magnus inte följde en helt klar linje i kampen mot lutherdomen; dels var han god vän med Gustav Vasa, dels tilltalade utsikterna till en nationskyrka hans fosterlandskärlek. Hans Brask krävde att han skulle införa inkvisitionen 1524, men Johannes Magnus kom till landsmännens och kungens försvar. Gustav Vasa lär ha utnyttjat honom hänsynslöst, och använt hans osäkra roll i båda läger för att driva igenom sin vilja. Johannes Magnus var därför den förste som anförtroddes att översätta Bibeln, detta för att inte väcka misstankar i Rom om reformationen, men arbetet kom inte till stånd då han begav sig till Lybeck på ett politiskt uppdrag. Det blev i stället Olaus Petri som genomförde detta. 1526 förhandlade Johannes egenmäktigt om äktenskap mellan Gustav Vasa och den polska prinsessan Hedvig, vilket antas ha varit en misslyckad strategi i försöket att rädda katolicismen. Efter detta slutliga nederlag levde han i exil.

Johannes Magnus stora verk om alla göta- och sveakonungars historiagavs ut först efter hans död. Tryckningen ombesörjdes år 1554 av brodern Olaus. Han tillägnade det kung Gustavs söner. Verket blev en stor succé och trycktes om flera gånger. Det fick också stor betydelse för stormaktstidens historieskrivare när de ville förhärliga den svenska forntiden. Johannes fantasifulla historieskrivning är bland annat orsaken till att Erik XIV och Karl IX antog så höga regentnummer.

Några maktpåverkande aspekter:

Martin Luther (1483-1546) spikade sina 95 teser i Wittenberg den 31/10 1517 och publicerade sin Katekesår 1529. Reformationen börjar i Schweiz av Ulrich Zwingli (1484-1531) år 1518. De lutherska idéerna verkar ha kommit till Sverige år 1522 och framför allt år 1523 (i Strängnäs). De avgörande reformbesluten togs redan år 1527 av riksdagen i Västerås.

Enligt Johan Calvin (1509-1564) (som var styresman i den blomstrande handelsstaden Genève) var det ett religiöst krav på människan att vara flitig: flit ger belöning i himlen; fattigdom är straff för lättja. Utlåning av pengar mot ränta är normalt. Lån i vinstsyfte är Gudi behagligt. Kalvinismen var en ideologi för borgerskapet. Calvin skilde på tillåten och otillåten ränta: Lån för investering i produktiva företag var tillåten ränta; Otillåtet var ränta på lån för nyttja en nödställd människas belägenhet. (Till skillnad från Luther, som hade blivit utbildad som en Augustinsk munk, så hade Calvin utbildats till klassisk jurist i en världslig skola. Bägge var dock mycket påverkade av Augustinus, utan att de alltid visste om det.)

För Luthervar allmän folkundervisning det enda sättet att hålla djävulen i schack. Luther brukar framhållas som den förste pedagog som krävt utbildning åt alla och Melanchtons protestantiska skolordning kom år 1528 i Kursachsen och i Sverige år 1571. Däri ingick att biskopen genom visitationer skulle kontrollera att katekesförhören fungerar väl. Dessa kontroller var upphovet till de obligatoriska husförhören från 1726. Utbildningssystemet hade två grundidéer: den demokratiska (att alla invånare omfattades) och den nationella (att betona den svenska överheten som högste beskyddare). Dessa förblev grundidéer fram till slutet av 1800-talet. Ännu längre varade Melanchtons pedagogiska syn att eleverna skulle lära sig av exemplen och att nytänkande var av ondo: Alla sanningar kunde härledas till evangelierna.

Luther spikar sina teser i Wittenberg 31/10 1517.

Nya testamentet och psalmboken utkommer på svenska 1526. Den första samlingen evangeliska psalmer på svenska kommer ut 1528.

Den kanoniska lagen (d.v.s den internationella katolska kyrkans rättsordning) sätts ur kraft 1527. Kyrkans överflödiga tillgångar dras in till kronan 1527 och kungen blir kyrkans överhuvud. Oroligheter i flera kyrkor i stockholmstrakten 1527 där fanatiska tyska predikanter förstör helgonbilder och prålig inredning. Klostren förstatligas 1527 (och blir hospital efter några år). Klara kloster (invigt år 1289) upplöses.

Den evangeliska läran får sin trosbekännelse fastställd 1530 genom den Augsburgska Trosbekännelsen. Sveriges förste evangeliske ärkebiskop (Laurentius Petri) tillsätts 1531. En kyrkohandbok kommer ut 1529 (med alla kyrkliga handlingar utom mässan). En kyrkohandbok om mässan kommer ut 1531 (och Sverige får en egen svensk kristen religion) 1531. Luthers Lilla Katekes översätts till Svenska 1531 (två år efter att första upplagan utkommit i Tyskland) men trycks inte förrän 1544 och kristendomen i Sverige blir en bokreligion.

Celibattvång upphör 1536. Danmark blir formellt protestantiskt land 1536.

Kungen fängslar Olaus Petri och Laurentius Andreae den 31/12 1539 och dömer dessa till döden den 2/1 1540 för påstådd konspiration mot honom – men benådar dem. Nu blir kungen oinskränkt herre över kyrkan.

 

Ägarperiod 29, åren c.1544-1578: 34 år med Nils (Eriksson) Ryning, gifte med Ingeborg Eriksdotter Trolle från på Lagnö säteri (på Aspön i Mälaren). Nils var utbildad vid universitetet i Rostok 1571.

Prästmakt: Laurentius Petri var kyrkoherde eller prost i Österhaninge 1543-1560. (Han ägde ett stenhus vid Söderport i Stockholm och en tomt på Södermalm samt hade tre döttrar, vilka blev gifta med kyrkoherdarna i Toresund, Stängnäs respektive Näshulta.) Han efterträddes som kyrkoherde av Olaus (Olof) Laurentii 1560-1584. (Denne ägde ett stenhus i Stockholm fram till 1591 och bevistade 1569 års riksdag.)

Herr Bengt var huskaplan åt Nils Ryning samt Olov Ryning i Tyresö åren 1578-1584 och blev sedan kyrkoherde i Österhaninge 1584-1586, då han avled. (Han eller hans hustru ägde ett hus i Stockholm, som såldes 1585, vilket medförde juridiska problem efter hans död, eftersom det var oklart om han haft rätt att sälja huset.)

År 1556 verkar Gusav Vasa ha bestämt att bland annat Tyresö skulle höra till ett nytt Stockholms stift, med kungens förtrogne Hans Nilsson (= Johannes Nicolai) som biskop. Denne blev dock överförd till Västerås stift redan 1562 och därefter var detta tillfälliga Stockholms stift obesatt fram till att biskopen Strängnäs verkar ha tagit över Tyresö igen från 1590-talet. (Johannes Nicolai tog sig också namnet Ofeegh, vilket troligen var en försvenskning av det grekiska Althanatos, vilket betyder odödlig och även var namnet på kyrkofadern Althanasios.)

Ericus Nicolai Swart  var biskop i Strängnäs 1557-1561 och efterträddes av Botuidus Sunois 1561-1562 samt Nicolaus Olaui Helsingus 1563-1585. Den sistnämnde anslöt sig skriftligen i mars 1575 till Johan III:s nya kyrkopolitik från riksdagen i Stockholm i juni 1574. Men i februari 1577 tog biskopen ställning för hertig Karl i dennes motstånd mot Johans Röda Boken från 1576. Karl och Strängnäs stift vann kyrkostriden år 1593 när Johan dött.

 

Laurentius Petri Nericius (på svenska ”Lars Petersson från Närke”) var Sveriges förste evangelisk-lutherske ärkebiskop till sin död 1573. Han valdes till ärkebiskop augusti 1531 och vigdes av den katolske biskopen Petrus Magni. Petri var bror till den svenske reformatorn Olaus Petri. Genom att Petrus Magni vigde Laurentius Petri till biskop kom de svenska biskoparna att inneha en obruten apostolisk succession, något som dock bestrids av den romersk-katolska kyrkan. Laurentius Petri hävdade kyrkans självständighet mot kungens önskan om större makt över kyrkan. Han stod för en moderat form av reformation som inte gick lika långt som till exempel den Danmark. Detta uttrycks bland annat i 1571 års kyrkoordning som Laurentius Petri lyckades få igenom under kung Johan III. (Petris döttrar blev gifta med hans tre närmaste efterträdare som ärkebiskopar.)

Laurentius Petri Gothus (på svenska ”Lars Petersson från Östergötland”) var sedan ärkebiskop till sin död 1579. Laurentius Petri Gothus bedrev studier i Wittenberg från omkring 1546, och blev där lärjunge till Philipp Melanchthon samt magister med hjälp av hertig Erik (sedermera Erik XIV). Laurentius Petri Gothus blev sedan hovpredikant 1560. Han var en av de viktigare editörerna vid 1567 års psalmbok. 1574 utsågs han till ärkebiskop trots att han inte fick majoritet av valkollegiet; kungen utnämnde honom i december efter att han antagit kungens förslag som skulle leda till ett försök att åter katolicera Sverige; det tog sig främst liturgiska former och mötte stort motstånd. Han närmade sig sålunda katolicismen och lät sig vigas på katolskt vis (smord i juli 1575), men fortsatte sedan hävda Luthers auktoritet. 1576 lät han utge en ny psalmbok, och året därpå Luthers lilla katekes. (Brorsonen Laurentius Paulinus Gothus blev ärkebiskop 1637.)

Några maktpåverkande aspekter:

Första kvinnliga häxan avrättas 1559 i Sverige.

Många straff skärps 1560 enligt Hovförordningen med hänvisning till Mose lag (varigenom centralmakten stärks).

Hugenotterna dödas 1562 i Frankrike.

Ärkebiskop Laurentius Petri utfärdar 1571 Sveriges första kyrko- och skolordning, som stadsfästs av ett kyrkomöte i Uppsala år 1572. Den enskilda bikten förbjuds (enligt kyrkoordningen 1571) och måste vara offentlig för att få förekomma. Predikstol måste finnas i kyrkan. Kung Johans intresse för kyrkofäderna medförde krav 1571 på att alla lantpräster måste vara sakkunniga beträffande Ignatius, Justinius, Ireneus, Clemens, Tertullianus, Cyprianus, Ambrosius och Augustinus.

En handledning i husandakt (”Avenarii Bönbok”) kommer ut 1572.

Johan III:s nya kyrkoordning 1575 innehåller förbud mot utrikes studier innan man besökt Uppsala universitet.

Johan III ger i september 1576 ut ”Röda Boken” med detaljerade halvkatolska föreskrifter för gudtjänstens firande, vilket medför samvetsbetänkligheter för många präster. Konkordieformeln fastställer Bibeln som trons fundament för lutherdomen och antas år 1577 på kontinenten, men först år 1611 i Sverige.

 

Ägarperiod 30, åren 1578-1589: 11 år med Olof (Nilsson) Ryning, gift från år 1586 med drottning Gunillas faster Carin Axelsdotter, dotter till riksrådet Axel Eriksson (Bielke af Åkerö. Olof Ryning bör ha fått sin utbildning vid universitetet i Uppsala samt i Rostok, Grieswald, Mainz eller Heidelberg.

Prästmakt: Herr Bengt skall ha varit huskaplan hos Nils Ryning i Tyresö 1578-1584. Bengtblir kyrkoherde år 1584 (i Österhaninge, till sin död år 1586). Sedan blir Andreas Andreaekyrkoherde där år 1586, därtill utnämnd av Johan III efter att ha varit kunglig hovpredikant. Han efterträds år 1588 av Eskil Sigvaldi (eller Esechel/Ezechiel Sigvardi).

Biskopen i Strängnäs 1586-1607 Petrus Jonae Helsingus hade studerat i Rostock och blev 1570 teologie professor vid universitetet i Uppsala. Under det kort därefter inträffade liturgiska oväsendet uppträdde Petrus J. som den lutherska lärans verksamme och nitiske försvarare. Medan Johan III i febrruari 1577 genomdrev liturgins antagande på riksdagen och kyrkomötet i Stockholm, var de motsträviga Uppsalaprofessorerna förvisade till Svartsjö. På grund av kungens misshag miste Petrus Jonæ och hans kolleger sina inkomster, skildes från all ämbetsutövning samt fick sin personliga frihet inskränkt. År 1581 kallades Petrus Jonæ åter till Stockholm för samtal med kungen. Då varken hotelser eller löften inverkade på hans övertygelse, kastades han i fängelse och han skulle enligt kungens beslut förvisas till en avlägsen ort vid ryska gränsen, då han på hösten samma år fick tillfälle att fly undan. Han skyndade till Nyköping och ställde sig under hertig Karls beskydd. Men då han ej ens där ansåg sig säker, begav han sig över gränsen in i Bohuslän och därifrån till Lübeck. Återkommen till Karls hertigdöme, utnämndes han 1585 till kyrkoherde i Nyköping. Då biskopsstolen i Strängnäs blev ledig samma år, lät hertigen, konungen till trots, utvälja den honom misshaglige Petrus Jonæ till biskop. Kungen förkastade hans val och hotade hertigdömets invånare med fredlöshet, om de vidhöllo sitt val, men hertigen, hans präster och folk slöt sig omkring den oförskräckte troskämpen, och från den stunden började, med avseende på reformationen, bladet att vända sig. I maj 1586 samlades hertigdömets präster i Örebro och antog en lokal kyrkostadga, kallad Örebro artiklar. Det avgörande steget togs sedan vid prästmötet i Strängnäs (i maj 1587), då stiftet enade sig om en förkastelse av Johan III:s förment katolska liturgi. Vid Uppsala möte 1593 var Petrus Jonæ en bland de fyra närvarande biskoparna och en bland de kraftigaste talesmännen för motståndet mot liturgin och försvararna av den kyrkobestämmelse, åt vilken man då gav en stadgad form. Han styrde sedan Strängnäs stift lugnt, men med ordning och allvar, fram till sin död 1607.

Ärkebiskopen 1583–1591 Andreas Laurentii Björnram (Bothniensis Bureus) blev efter studier i Rostock kyrkoherde i Umeå landsförsamling 1561 och i Gävle 1570. Omfattad med ynnest av Johan III på grund av sin sympati för dennes liturgiska planer – han lär ha varit den förste präst som mässade efter ”röda boken” – blev han biskop i Växjö 1577. Där synes han dock ej ha varit verksam för den nya liturgin. Björnram räknades under denna tid till antiliturgisterna. Emellertid upphöjdes han av kungen år 1583 på den sedan 1579 vakanta ärkebiskopsstolen. Kort därefter utfärdade han, till antiliturgisternas överraskning och harm, en deklaration beträffande liturgin, om vilken han förklarade att han med gott samvete kunde anta den, då intet i den stred mot ”den rena apostoliska tron”. Angripen med stor hänsynslöshet av Abraham Angermannus i två anonyma skrifter, svarade han med ett i värdig ton hållet genmäle. l striden för ”Nova ordinantia” av 1575 och liturgin var han kungens fastaste stöd. Men tillika anbefallde han, såsom man ser av ett i flera hänseenden märkligt visitationsprotokoll av år 1585, ”catechismus och then Lutheri uttydhning, som ståår i psalmebooken”, att läsas och förklaras på de bönedagar som skulle hållas varje vecka, ävensom, om man så ville, på några återinförda katolska helgdagar. Björnram dog 1/1 1591. Han adlades av Johan III under namnet Björnram.

Några maktpåverkande aspekter:

Evangelikerna sammanställer 1580 sin konkordiebok varigenom den lutherska dogmbildningen fullbordas och brytningen mellan katoliker och protestanter blir definitiv: grunden för renlärighetens tidevarv läggs för de protestantiska kyrkorna.

Året 1588 var enligt mångas bibeltolkningar (inklusive förvarningen år 1572 i form av supernovan) predestinerat för stora omvälvningar inför jordens undergång.

 

Ägarperiod 31, åren 1589-1612: 23 år med änkan Carin Axelsdotter (Bielke)

Prästmakt:Jacobus Andreae Gevalinius var som nästan färdig präst huskaplan i Tyresö 1597-1604 åt fru Carin (Katarina) (Axelsdotter Bielke) för att sedan bli kyrkoherde i Ösmo och Ericus var huskaplan i Tyresö 1607-1614. Haquinius Andreae blir kyrkoherde i Österhaninge år 1590 och dör år 1604 och efterträds år 1607 av Johannes Tobeni (som är kyrkoherde till sin död 1609).

Haquinus (Aquinus, Henrik, Håkan) Andreae Botniensis var kyrkoherde i Österhaninge från 1590 till sin död 1604. Han blev hårt ansatt på Uppsala Möte 1593 och fick göra avbön för att han förfäktade gammalmodiga liturgiska vanor. Han fick dock behålla sitt jobb. Han har skrivit om de tre mycket svåra nödåren 1600-1602, då det på orten blev liten eller ingen skörd alls och att krigsfolket tog mycket förnödenheter från sockenborna på sensommaren 1602. (Han var utbildad i Rostok och hade hela livet stora studieskulder, som var bevärande för honom. Han fick år 1602 skiljsmässa från sin hustru, eftrersom hon ansåg att han var ”underlig till sinnes” och att han inte fullbordat äktenskapet varför det inte kunde räknas för fullt lagligt.)

Johannes (Hans) Torberni var sedan kyrkoherde i Österhaninge 1607-1609, då han avled. Han misskötte sin prästgård, som var i mycket illa skick när han dog. Nicolaus Jonaeblir därefter kyrkoherde 1609 i Österhaninge (till 1632).

Biskopen i Strängnäs 1586-1607 Petrus Jonae Helsingus, se ovan, efterträddes 1609-1637 av Laurentius Paulinus Gothus. Denne var brorson till ärkebiskop Laurentius Petri Gothus och hade studerat först i Söderköping, därefter på den teologiska högskolan på Riddarholmens gråmunkeklostersom uppförts av Johan III, och var lärare där 1587. År 1588 reste Laurentius till Rostock, där han blev undervisad i ramismen, en humanistiskfilosofisk och pedagogisk strömning som uppkommit i polemik med aristotelismen och skolastiken och var uppkallad efter Petrus Ramus (1515-1572). Laurentius blev magister i Helmsted t1592 och var aktuarie vid Uppsala möte 1593. Samma år utsågs han till professor vid Uppsala universitet i logik, matematik och astronomi. Sin skolning i astronomi hade Laurentius fått vid Rostocks universitet med studier av bland andra Copernicus,Tycho Brahe och Ptolemaios. Denna utbildning var ovanlig i Sverige vid den tiden, och gav Laurentius ett högt anseende. Han prästvigdes 1598 och var universitetets rektor åren 1599, 1601 och 1604. År 1601 utnämndes Laurentius till professor i teologi. Som seden var för teologiprofessorer var han därtill kyrkoherde, i Näs socken i Uppland från 1606. Han föreslogs flera gånger till olika biskopsstolar, men föll gång på gång i onåd av politiska skäl, men 1608 utnämndes han och tillträdde som biskop i Skara stift, året därefter Strängnäs stift. Den främste förkämpen för de aristoteliska strömningarnas var Johannes Rudbeckius (död 1646), och Laurentius Paulinus, som bland annat var intresserad av ramismen, gjorde sig inte populär vare sig i akademiska eller kyrkliga kretsar; 5 juli 1637 blev han ändå utnämnd till ärkebiskop i stället för den mer berömde Rudbeckius genom Axel Oxenstiernas försorg. Som ärkebiskop verkade han för att inskränka biskoparnas makt. Sin slutliga dust med aristotelismen hade Laurentius med Rudbeckius när de skulle enas om Skolordningen 1611 där det stagades att de båda strömningarna skulle visa varandra ömsesidig respekt.

Laurentius ägde ett personligt engagemang för folkets väl.

Under senare delen av sitt liv skulle Laurentius bli hätsk mot klassicismen och verka för en renodlad kristen kultur: i egenskap av ärkebiskop och dessförinnan professor och rektor vid universitetet var han en av de mäktigaste när det gäller vad de lärde skulle lära sig. Efter 1611 bytte han ut hedniska, det vill säga klassiska, poeter mot kristen litteratur; endast Cicero och Vergilius fortsatte att bli lästa vid universitet. För att fylla det litterära tomrummet skrev Laurentius själv Etica Christiana, ett teologiskt mastodontverk på 3700 sidor som utgjordes av kommentarer till katekesen på svenska, och vidare Clenodiumsom var en omarbetning av den förra för folkbruk, samt Thesaurus catechticus. Hans teologiska arbeten har i hög grad format den svenska lutherdomen, bl.a ställningstagandet till folktron som han beskriver utförligt. Han förespråkade dödsstraff för djävulsdyrkan och avguderi, menade att domedagen var nära och strävade efter en enhetlig nationalkyrka bl.a genom katekesläsning och utgivandet av en psalmbok. Som pedagog trodde han på kunskapens makt: kunskapen var vägen till himmelriket och ett sant kristet liv. I statsvetenskapligt avseende ställde han sig emot den lutherske vördnaden för monarkin, för att se kungamakten som vilande på folkets villkor.

Som biskop i Strängnäs förfäktade han maktfördelning och beskrev en folksuveränitetslära i sin bok ”Ethica Christiana”. Han hävdade att Sverige är en monarki blandad med aristokrati p.g.a rådet och den hierarkiska uppdelningen av undersåtarna. Han kämpade för att Uppsala universitet skulle vara en kyrklig angelägenhet (enligt Uppsala mötes beslut och ett bålverk för den rena evangeliska läran) mer än en kunglig fråga för dels statsförvaltningens behov och dels kontrollen över kyrkan. Han beslöt att skilja Tyresö från Österhaninge som församling. Han avled 29/11 1647.

 

Ärkebiskopen 1593–1599 Abrahamus Andreae Angermannus blev efter studier i Rostock och Greifswald 1562-1567 skolmästare och predikant i Stockholm där han kritiserade Johan III och de katolikvänliga hårt och i skarpa ordalag, bland annat genom att skicka bittra verser till jesuiten Laurentius Nicolai Norvegus (”Klosterlasse”). Denna motsättning gjorde det omöjligt för honom att stanna i Sverige, och han tvingades därför fly till Tyskland och levde under 13 år i landsflykt med hela sitt hushåll rikeligen försörgder af Konung Carl IX, tå warande Hertig af Södermanlad. All uppståndelse gav Angermannus ett ganska starkt stöd i Sverige, eftersom han var en man med integritet, som vågade slåss för vad han trodde på. När Johan III avled 1592 valdes Angermannus året därpå till ärkebiskop och biskopsvigdes 1594 av Petrus Benedicti. Angermannus utförde Sigismunds kröning. Det var Angermannus som personligen drev igenom kravet att Sigismund skulle svära trohet mot lutherdomen och att Sverige skulle befrias från utländskt inflytande. Som ett led i detta företog han under en stor inspektionsresa genom södra Sverige 1596–1597 en ”rensning” av allt som inte motsvarade lutherdomens dogmer i de olika församlingarna, vilket innefattade allt från gamla katolska och hedniska traditioner till utomäktenskaplig sexualitet; det orsakade också en rad häxprocesser, vilka dock inte tycks ha lett till dödsdomar. Trots denna religiösa tvist stod han med prästeståndet på Sigismunds sida när Karl IX förklarade krig mot denne. Detta berodde på en principiell kungatrohet (avståndstagande gentemot uppror). Denna lojalitet med Sigismund fick till följd att Angermannus sattes i fängelse på Gripsholms slott efter en dom vid riksdagen i Jönköping 1599, då han efterträddes som ärkebiskop av sin motståndare Nicolaus Olai Bothniensis. Han avled där efter åtta år i fängsligt förvar 1607.

Ärkebiskopen 1599-1600 Nicolaus Olai Bothniensis verkade efter studier i Rostock som lärare i hebreiska och teologi vid Johan III:s högskola i Stockholm. Mot slutet av Johan III:s regering tycks Bothniensis ha intagit en mer kritisk hållning till kungens förmedlingsteologiska strävanden och motsatt sig dennes liturgi som bevarade vissa medeltida, katolska bruk. När Uppsala universitet återupprättades 1593 utnämndes Bothniensis till professor i Gamla testamentets exegetik. Mellan åren 1593 och 1599 var han också domprost i Uppsala, en tjänst som verkar ha hört samman med professuren, liksom att undervisa i hebreiska. Han valdes till ärkebiskop vid Abraham Angermannus avsättning 1599 men blev hann aldrig bli vigd till sitt ämbete innan han dog år 1600.

Bothniensis var en framstående författare av teologisk litteratur och var den stora auktoriteten under förhandlingarna vid Uppsala möte 1593, där han på den andra dagen utsågs till ordförande. Enligt en samtida redogörelse för mötet skall han efter beslutet att anta Augsburgska bekännelsen som en av den svenska kyrkans symbola ha utropat ”Nu är Sverige blivet en man, och alla hava vi en Herre och Gud” – en sentens som blivit idiomatisk för hur Uppsala möte har betraktats av eftervärlden.  Under 1590-talets politiska och religiösa kris tycks han ha tagit parti för Karl IX . Han deltog också i det så kallade Korvtåget 1598 då ett uppbåd samlades för att hindra det finska krigsfolkets landstigning i Roslagen .

 

Ärkebiskopen 1600-1609 Olaus Martini hade studerat i Uppsala och Rostock. I egenskap av ramist företrädde han en humanistisk reformation och arbetade för folkbildning genom att främja katekesens användning, och fick ett stort inflytande över Johan Skytte som studerade för honom. Olaus Martini låg bakom den 1587 författade Confessio Strengnesis i vilken han fördömde Johan III:s liturgi . Under Uppsala möte, där det bland annat beslutades att endast lutherdom var tillåten, visade han sig kraftfull och blev medlem i kommissionen för kyrkohandbokens reformering. Denna reformation misshagade Karl IX, vilket var upptakten till en strid, där Olaus anklagade den aristoteliske kungen för kalvinism, en förbjuden lära, men delvis bottnade osämjan och dispyterna om makten över kyrkan. Striden emellan Karl IX och Olaus Martini var allvarlig, och skulle vara hela livet. I korta drag kan den sammanfattas med att Olaus såg den augsburgska bekännelsen som auktoritet, men Karl IX, påverkad av de filosofiska och politiska idéer som grundade upplysningen och hade rötter i skolastiken, Bibeln och förnuftet.

Att Olaus valdes till ärkebiskop berodde på att lutherdomen blev alltmer ortodox. Som sådan införde han lagen om att kyrkan skulle föra kyrkoböcker, vilka släktforskare idag använder som källor. Med Olaus Martini är det slående vilken makt ärkebiskopen hade; han hade myndighet att tillrättavisa kungen och ställa krav på hur riket skulle styras. När Karl IX skulle krönas 1607 försökte prästerskapet avtvinga honom en kungaförsäkran om att följa Augsburgska bekännelsen och Uppsala mötes beslut, men kungen lyckades dock manövrera dem.

 

Ägarperiod 32, åren 1612-1617: 5 år med Barbro Axelsdotter Bielke, änka efter riksrådet friherre Gustaf Gabrielsson Oxenstierna.

Prästmakt: Nicolaus (Nils) Jonae blev kyrkoherde i Österhaninge 1609-1632 genom att ta över företrädarens änka Kerstin. Han skall ha lett traktens bönder vid det lyckade bakhållet mot danskarna vid Jutskåran år 1611. Med Kerstin fick han dottern Malin, som gifte sig med efterträdaren Elias.

Biskopen i Strängnäs 1609-1637 Laurentius Paulinus Gothus var sedan ärkebiskop 1637-1646, se nr 31 ovan

Ärkebiskopen 1609-1636. Petrus Kenicius (Peter Königsson) var en stridbar sådanoch hade utbildats vid latinskolan i Gävle ca 1569, där han kom i kontakt med den så kallade ”norrlandsortodoxin” och efter fem års studier i Uppsala prästvigdes Kenicius 1582. Efter sin prästvigning avreste Kenicius till Tyskland där han samma år inskrevs vid universitetet i Rostock som var säte för teologin bakom konkordieformeln, året därefter vid universitetet i Wittenberg där han 1586 blev filosofie magister, och återkom till Sverige 1587. Han var professor vid Collegium Stockholmense1587, Johan III:s högskola, där han undervisade i dialektik. Då Kenicius med flera vägrade godkänna Johan III:s liturgi dömdes de till ett kortare fängelsestraff, vilket var en del av den så kallade liturgiska striden. Ramismen vann gehör i vid Uppsala möte 1593, vid vilket möte han var en av tolv bisittare. Samma år återupprättades Uppsala universitet och Kenicius utsågs till andre teologie professor, vilket innebar att han ansvarade för Nya Testamentets exegetik.

I Uppsala hölls 1595 ett kyrkomöte under vilket Kenicius verkar ha blivit utnämnd till biskop i Skara stift, men sedan dåvarande biskopen där inte avträdde sin stol kunde Kenicius inte tillträda förrän efter riksdagen på hösten. Åtminstone sedan denna riksdag var Kenicius en trogen bundsförvant till hertig Karl, och tog dennes parti mot Sigismund och var en av krafterna bakom Abraham Angermannus avsättande 1599. 1608 skickades han som legat i Livland för att genomdriva en fred med Polen. Kenicius deltog i alla riksdagarna 1595 till 1633, mellan 1617 och 1633 som prästeståndets talman, och spelade en central roll i tidens teologiska strider vilka i hög grad påverkade statsskicket. I flera andra möten – synoder, stiftsmöten, kyrkomöten – arbetade han för höjande av moral och kunskap, liksom han gjorde i olika skrifter. Som prästeståndets representant i riksdagen utsågs han att överse Handboksförslaget av 1608 och att ta fram en ny kyrkolag, och verkar ha delat Gustav II Adolfs önkan att omorganisera kyrkan genom införande av ett generalkonsistorium.

På konungens order vigdes Kenicius till ärkebiskop 1609. Som ärkebiskop var han också universitetets prokansler och hade därigenom den högsta tillsynen över Uppsala universitet, som under Kenicius tid och på hans tillskyndan höjde sin standard avsevärt med flera professurer och genom donationer av Gustav II Adolf, vilka Kenicius efterfrågade. Uppsala universitet grundades långt dessförinnan, men det var först under Kenicius tid som ärkebiskop som dess verksamhet kom igång. Han författade Uppsala universitets statuter tillsammans med Laurentius Paulinus Gothus och Johannes Svenonis Raumannus, och förbjöd privata kollegier. Universitetet i Dorpat grundades på Kenicius initiativ. Utbildning var centralt för Kenicius som ärkebiskop, och han främjade katekesundervisning, utgav en ABC-bok, en katekes, och den 22 juli 1625 införde han en allmän bönedag i landet om undervisning. Han införde en årlig jubelfest för att hylla reformationens införande. Han översatte Compendium doctrinae coelestisav Matthias Hafenreffer samt försåg detsamma med ett företal. Det senare arbetet blev ett standardverk för den svenska prästutbildningen i 200 år. Kenicius tog Johannes Rudbeckius parti mot Axel Oxenstierna , och krävde att kyrkans styrelse enbart skulle bestå av prästerskapet. Kenicius grundade också en mer organisatoriskt styrd fattigvård i Sverige, den s.k. Spetalsordningen 1622.

Några maktpåverkande aspekter:

En riksdag i Örebro fastslår 1617 den första riksdagsordningen med indelning i fyra stånd och fastslår att det är nödvändigt med absolut nationell enhet i religionen och beslutar att dödsstraff kan drabba den som övergår till katolska kyrkan – samt att i vart fall skall de förlora all arvsrätt och bli fredlösa i hela landet. Det införs också förbud för katoliker att besöka Sverige.

 

Ägarperiod 33, åren 1617-1640: 23 år med  friherre Gabriel Gustafsson Oxenstierna,  gift 1:o till 1620 med Märta Agneta Bielke, 2:o 1622-1629 med friherrinnan Margareta Bielke, 3:o från 1631 med friherrinnan Brita De la Gardie,

Prästmakt: År 1626 nämns Gabriels präst Peder i Tyresö. Den förste kyrkoherden (eller möjligen komministern) i Tyresö verkar ha varit Jonas (Johan) Björnström år 1632, men han efterträddes redan från påsken år 1633 av Petrus Andreae Brunnius (född 3/11 1604 som son till odelsmannen Anders Olofsson i Brunna i Hageby socken i Uppland), prästvigd i Uppsala i mars 1630 och därefter huspredikant i tre år hos friherre Johan Pontusson De la Gardie (d.v.s en bror till Gabriel Gustafsson Oxenstiernas tredje hustru Brita De la Gardie). Brunnius var från början i Tyresö huskaplan på slottet fram till 1636 då Tyresö (inklusive Dalarö) blev egen församling. Redan 1634 började han föra bok över församlingens döpta, vigda och begravda samt när godsägaren kom och for. Brunnius flyttade in i Alby nya prästgård den 28/2 1635 och han var gift tre gånger: 1:o den 27/3 1636 med kyrkoherdedottern Appolonia Pauli som dog i barnsäng år 1637. 2:o med kyrkoherdedottern Cecilia Samuelsdotter som gav honom sex söner till hon dog 1662. 3:o år 1664 med änkan Anna Hansdotter Obenher (Obner). Brunnius dog efter flera års sjukdom vid 63 års ålder den 22/8 1668 som kyrkoherde och är begravd i Tyresö kyrka. (Han fick vid flera tillfällen kontant hjälp av Maria Sofia De la Gardie till sina söners utbildning – och en son blev kyrkoherde i Lillkyrka (Östergötland), en son blev bokhållare hos greve Erik Oxenstierna och senare guvernementskamrerare i änkedrottning Hedvig Eleonoras livgeding, en son blev skräddarmästare i Wismar och en son blev skrivare hos underbefallningsmannen Jon Pedersson Lille. Tre söner avled innan de var färdigutbildade.)

Brunnius efterträddes först år 1670 av Stephanus Andreae Enebom som kyrkoherde (till år 1706). Denne var gift med Sigrid Henriksdotter Ljung, som var borgmästardotter från Eskilstuna.

Elias Johannisvar kyrkoherde i Österhaninge 1633-1658. Han var dessförinnan komminister där och gifte sig med sin företrädares dotter Malin Nilsdotter och även företrädarens änka Kerstin bodde kvar flera år på prästgården när han blivit kyrkoherde. Det var Gabriel Oxenstierna på Tyresö och Elisabet Gyllenstierna på Årsta som begärde att Elias skulle bli kyrkoherde, trots att han var ung och mindre meriterad än andra kandidater. (Han råkade senare få dålig ekonomi genom ett borgensåtagande han gjort och låg efter med sin skatteinbetalning i flera år på 1640-talet).

Biskopen i Strängnäs 1639-1642 Jacob Zebrozynthius var enhälligt vald av stiftet. Efter Gävle skolahade han studerat utomlands, varifrån han återvände 1611 som filosofie magister. 1612 fick han fullmakt som logices professor i Uppsala samt blev pastor i Vendels församling. Han blev omtalad som en god predikant och kallades 1621 till Gustav II Adolfs hovpredikant. 1624 blev han pastor primarius, varunder han inkallades av riksrådet för att uttala sig över biskop Johannes Rudbeckius bok, Om de lärdas privilegier, som Johan Skytte kallat Sveriges farligaste bok. – Han var gift med en dotter till ärkebiskop Nicolaus Olai Bothniensis och med henne hade han sönerna matematikprofessorn Johannes Jacobi Bureus, Nils Burensköld samt historieprofessorn och riksantikvarien Lars Bureus. Dottern Kristina var gift med ärkebiskop Laurentius Stigzelius

Några maktpåverkande aspekter:

Från 1570-talet och i än högre grad från 1580-talet var utbildning i latinsk versskrivning och i romerska mästerverk (inklusive Cicero-liknande vältalighet) central i skolstadgan och vid Stockholmskollegiet. Den filosofiska läromästaren i utbildningen var i Sverige (liksom i övriga lutherska områden) Philipp Melanchthon (1497-1560), som knutit an till den aristoteliska naturläran, materialläran och filosofin. Därigenom kom den medeltida skolastiken att leva vidare i Sverige. Martin Luther (1483-1546) hade själv den största betydelsen för pedagogiken i Sverige under 200 års tid, genom sin pessimistiska människosyn, hustavlans treståndsteori, katekesens intrumfande och de starka kraven på allas läskunnighet.

Kyrkoplikt införs 1617 för grova brott. Dödsstraff införs 1617för katolsk tro (fram till 1781). Två svenskar avrättas 11/9 1624 på Stortorget i Stockholm på grund av katolsk tro.

Örebrostadgan 1617 förbjuder svenska studenter att besöka polska och jesuitiska universitet och förbjuder katoliker att komma till eller vistas i Sverige utan tillstånd

Gymnasium inrättas 1626 i Strängnäs (av biskop Laurentius Paulinus Gothius, 3 år efter det första gymnasiet i Västerås), men det är oklart om och när någon från Tyresö studerar där.

Gymnasier grundas 1640 i Stockholm och Göteborg.

 

Ägarperiod 34, åren 1640-1648: 8 år med friherre Gustaf Gabrielsson Oxenstierna, gift med grevinnan Maria Sophia De la Gardie, (dotter till riksmarsken greve Jacob De la Gardie och grevinnan Ebba Brahe)-

Prästmakt: Petrus (Per) Andrea Brunnius (född 1604) blev kyrkoherde i Tyresö år 1634 (till sin död 1668) och flyttade in i Alby prästgård år 1640. Från år 1643 eller 1645 betalade Gustav Gabrielsson Tyresös pastor att också hålla gudstjänst i Dalarö kapell.  Brunnius var prästvigd i Uppsala 1630 och hade varit huskaplan hos Johan De la Gardie tills Gabriel Oxenstierna kallade honom som ”pastor vid Tyresö hov och unierade församling” från den 16/4 1633.

Biskopen i Strängnäs 1644-1664 Johannes Matthiae Gothus (1593-1670) drev hårt behovet av folkundervisning. Han drev igenom förmyndarregeringens stadga 1644 att klockarna ska kunna lära ut ABC-boken och katekesen, och från 1647 att både högre och lägre ståndspersoner ska närvara vid biskopsvisitationer och vid förhören i anslutning till vanliga gudstjänster. Hans kristendom utmärktes av en ekumenisk grundsyn. Han var en av de få svenska kyrkoledarna som företrädde ett statskyrkosystem där kyrkan är en del av staten och ses som statens fundament. – Johannes Matthiae hade blivit magister i Uppsala och även studerat i Rostock, Helmstadt, Wittenberg, Leipzig och Giessen. I Giessen stannade han kvar en längre tid och läste där teologi och österländska språk. Han studerade även, i vetenskapligt syfte, i England och Frankrike. Under denna studietid grundlade han sin religiösa ireniska inställning och även sin opposition mot den dåtida lutherska ortodoxin. Speciellt i Holland kom han i kontakt med förespråkare för religiös tolerans. När han så småningom återkom till Sverige var det med en mycket stark känsla av att främja samförstånd mellan olika evangeliska bekännelser. Lika stark som hans tro, var hans motvilja mot konfessionella stridigheter. Han återvände till Sverige 1625 och tillträdde en tjänst som lärare i teologi vid Collegium illustrei Stockholm, en läroanstalt för adliga ynglingars uppfostran. Vid denna läroanstalt disputerade han i ämnet de sacra coena, den heliga nattvarden, inför kung Gustav II Adolf. Matthiae var även rektor för Collegium illustre 1626–1629. Johannes Matthiae fick privilegier på ett boktryckeri som han inrättade i februari 1628 och han författade åtminstone 92 tryckta skrifter som spreds över stora delar av 1600-talets Europa. De flesta var skrivna på latin, några på svenska, en bok på tyska, en på nederländska och en på franska.

Johannes Matthiae hade högt förtroende hos Gustav II Adolf och var hovpredikant från 1629, och år 1633 blev han lärare och mentor för kronprinsessan Kristina och hennes mor änkedrottning Eleonora Katarina av Pfalz. Han utnämndes till biskop i Strängnäs stift 1643 och innehade detta ämbete till 1664. Han var influerad av Comenius och han ville verka för en försoning mellan de stridande kyrkorna, som han hoppades skulle grundas i urkyrkans odogmatiska kristendom. Efter att han hade hävdat att man kunde avstå från nöddop om detta förrättades av en lekman gick superintendenten i Kalmar stift, Nicolaus Eschilli, till storms mot honom vid riksdagen 1644. Följande år utgav Eschilli en synodaldisputation, där han närmare utvecklade skälen för sitt klander: Om man tillrådde att hellre umbära dopet än låta lekmän meddela det, så innebar detta en förkastelse av dopets nödvändighet, och styrkte kalvinisternas mening, att dopet inte var den nya födelsens medel, utan endast ”ett tecken eller en yttre ceremoni”.

Drottning Kristina hade under sin regeringstid mycket högt förtorende för Johannes Matthiae och hon ogillade påhoppen och ville inte på några villkor tillåta att hennes lärare, som även varit en ersättare och ett moraliskt stöd efter hennes fars död, skulle bli utsatt för någon form av förföljelse. När riksdagen sammanträdde år 1647, förekom inom rådet en skarp ordväxling mellan rikskanslern Axel Oxenstierna och drottning Kristina, där hon uttalade sitt missnöje med Eschillis angrepp. Det gick så långt att drottningen slutligen gav de församlade biskoparna befallning att förlika om saken, vilket också lyckades, men de religiösa konflikterna fortsatte och medförde att Matthiae tvingades avgå som biskop år 1664 på prästerskapets initiativ.

 

Ägarperiod 35, åren 1648-1694: 46 år med änkan Maria Sophia De la Gardie

Prästmakt: 1650 års prästprivilegier etablerar sockensjälvstyrelsen, som fastställer prästeras makt. 1686 tillkommer Sveriges första evangeliska kyrkolag. Från 1686 skulle statliga kungörelser ske av prästen i kyrkan och inte längre av fogdarna. Detta system fungerade fram till 1942 och gav före tidningarnas expansion på 1880-talet ökad makt till prästerna. Man kan säga att prästernas makt i Sverige var som störst under Karl XI:s regeringstid. Religionstadgan år 1655 inleder den konformitet som blommar ut i 1686 års kyrkolag. Enligt den blir det kungen som tillsätter präster och landshövdingen som, i stället för biskoparna, har ansvaret för tillsyn och övervakning av bl.a. att Guds rena ord predikas.

Stephanus Andreas Enebom (eller Enbom, född 1629) blev kyrkoherde i Tyresö år 1670 (till 1706) efter det att Petrus Brunnius dött den 22 september 1668 vid en ålder av 63 år. ”Herr Stefan” var sjuklig i början av 1690-talet och Maria Sofia behövde därför anställa en kaplan för att hjälpa henne med den kyrkliga servicen i Tyresö och Dalarö.

Johannes Erici Uplandus var komminister i Tyresö och Dalarö i 23 år och bodde på Dyvik 1648-1666. Han skriver år 1662 klagobrev till rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie och önskar sig förflyttning bort från Tyresö, där han inte trivs.

Biskopen i Strängnäs 1664-1674 Erik Gabrielsson Emporagrius hade studerat i Uppsala och vid utländska lärosäten. Vid sin återkomst till Sverige 1637 utnämndes han vid Uppsala universitet till physices professor, men utbytte efter fyra år denna lärostol mot en professur i teologiska fakulteten och befordrades 1645 till förste hovpredikant hos drottning Kristina och var hennes biktfader. Inför att biskopen i Strängnäs, Johannes Matthiæ Gothus, år 1664 blev avsatt (bl.a för att han i några utgivna skrifter blivit beträdd med angrepp på de symboliska böckerna och misstänktes vilja åstadkomma en förening av den lutherska kyrkan med den reformerta ) framträdde bland hans motståndare även Emporagrius, och slutet på striden blev att den gamle biskopen, halft på egen begäran och halft enligt dom, entledigades från sitt ämbete och Emporagrius insattes till hans efterträdare. Emporagrius var en lärd och arbetsam man och som teolog varmt nitälskande för renlärigheten inom den lutherska kyrkan. Han skrev år 1669 i en katekesförklaring till det tionde budet att kvinnan är mannens egendom. Detta upprörde änkedrottning Hedvig Eleonora och hon lät konfiskera upplagan. (Han var gift bl.a. med ärkebiskop Laurentius Paulinus Gothus dotter och deras son Gabriel Emporagrius, f. 1639, adlades 1668 med namnet Lillieflycht på grund av faderns förtjänster.)

Näste biskop i Strängnäs, åren 1674-1686, var Carolus Nicolai Lithman Nericius. Han kom frånprästgården Stenbro, och tog det grekiska ordet för sten (lithas) som grund för sitt släktnamn Lithman. Carolus Lithman studerade först för fadern, sedan vid Uppsala universitet, och därefter vid universitet i Preussen, Tyskland och Holland. Han tog magistergraden vid universitetet i Rostock 1638, och var därefter i utlandet i tre år innan han hemkallades till Sverige som teologie adjunkt vid Uppsala universitet, sedermera vice professor. 1643 blev han professor vid kollegiet i Stockholm och pastor i Solna.1648 promoverades till teologie doktor, och installerades samma år till professor i teologi vid Uppsala universitet. Han var rektor för universitetet 1655 och 1661. Som biskop i Strängnäs var han även verksam vid Strängnäs gymnasium . (Lithman var gift med en dotter till ärkebiskopJohannes Canuti Lenaeus.

Ärkebiskopen 1647-1669 Johannes Canuti Lenaeus var son till en hovpredikant hos Erik XIV och hade studerat vid Uppsala universitet, Wittenberg och Helmstedt samt sedan 1604 varit professor i Uppsala, först i logik och därefter i grekiska och hebreiska samt i teologi. Under tiden han var professor hade han och hustrun pfalzgreven Carl Gustaf (sedermera kung Karl X Gustav) inneboende hos sig. Prinsens föräldrar var av brev att döma mycket måna om att han skulle tala latin flytande och uppmanade familjen att även under måltiderna samtala på latin. (Lenaeus vara sedan 1612 gift med ärkebiskop Petrus Kenicius dotter.) Lenaeus var en mycket berömd teolog. Han var tillsammans med Johannes Rudbeckius, och till skillnad från flera av sina föregångare, aristoteliker, och motståndare till såväl ramismen som statlig kontroll över kyrkan. En av hans uppskattade läroböcker, Logica peripateticafrån 1633, är skriven utifrån hans övertygelse att logiken är användbar inom teologin. Karl X Gustav hade ett gott öga till Lenaeus, trots att den senare stred mot ett ökande kungligt och aristokratiskt välde över kyrkan och marken, och kämpade för en mosaisk konstitutionell teokrati. Hans avhandling ”De jure Regio” 1633-1647 väckte missnöje hos drottning Kristina, men ansågs vara ett mästerverk av de ofrälse, prästerliga lärde. Lenaeus var en av krafterna bakom 1658 års kyrkolag.

Ärkebiskopen 1670-1676 Laurentius Matthiæ Stigzelius Angermannus var son till en kyrkoherde och hade 18 år gammal börjat vid Uppsala universitet. Där blev Stigzelius snart uppmärksammad för sitt snabba intellekt, och fick tjänst som informator till universitetskanslern Johan Skyttes söner och blev så småningom professor i logik. Genom ekonomiskt stöd av Johan Banér och Axel Oxenstierna företog Stigzelius utrikes resor i Tyskland, Frankrike, England och Holland 1633-1635 och blev fem år efter hemkomsten teologie professor. Han var rektor för universitetet 1640, 1645, 1649, 1650, 1659 och 1668. Drottning Kristina brukade åhöra Stigzelius disputationer och föreläsningar, och höll honom tillräckligt nära för att låta honom äta vid sitt bord. – När Stigzelius var 72 år gammal utnämndes han till ärkebiskop. Från att ha i den tidigaste ungdomen ha varit starkt influerad av ramismen, blev Stigzelius, i likhet med katolicismen, alltmera påverkad av artistotelismen, dock med reservationer mot skolastiken. Stigzelius förändring i sin filosofiska och teologiska uppfattning inträffade under hans år i Skyttes hem. Skytte hade varit en häftig försvarade av ramismen, och när Stigzelius utnämndes till professor i logik kände inte Skytte till hans nya uppfattning. Stigzelius kom att bryta med de rådande strömningarna i kyrkan i flera avseenden, inte bara teologiskt. Han var motståndare till tanken på en självständig statskyrka, och ansåg att den världsliga makten borde ha översyn över kyrkans praktiska, övergripande frågor. Därtill främjade han den teologiska disciplinen vid universitetet genom att införa fler ämnen. Skolordningen 1649 var ett verk av honom, vilken var början på att kyrkan förlorade makten över universitetet.

Ärkebiskopen 1677-1681 Johannes Baazius den yngre var son till en biskop och efter studier vid gymnasiet i Linköping 1640 och vid universitetet i Dorpat 1642 skrevs han in vid Uppsala universitet 1643. Därefter vidtog studier vid de tyska universiteten i Königsberg 1646 och i Greifswald 1647. Som informator till Per Brahes brorson Nils Brahe kom Baazius åter till Uppsala. Efter ytterligare besök vid tyska universitet 1650-1652 blev han hovpredikant hos drottning Kristina. Han stannade vid hovet under Karl X Gustav och Ulrika Eleonora. Därefter kyrkoherde i Vingåker 1659, biskop i Växjö 1667 och i Skara 1673. Under tiden vid hovet väckte Baazius beundran som en beläst och sansad man.

Några maktpåverkande aspekter:

Den skytteanska professorn Johannes Schefferus (1621-1679) i Uppsala föreläste redan från år 1647 över Hugo Grotii böcker om rätten till krig och fred och om dennes samhällsfördrag. Och år 1665 tillsattes en speciell professur i Uppsala i natur- och folkrätt. Naturrätten blev den dominerande rättsläran med sin för 1600-talet typiska förnuftstro. Därigenom började det långsiktiga undergrävandet av prästmakten i Sverige. Schefferus sonson Carl Fredric Scheffer fick stor betydelse för Tyresös invånare under ägarperiod 38.

En skolordning fastställs 1649 för trivialskola (4 år) och gymnasium (4 år) med mest latin, grekiska, hebreiska och teologi. (Skolordningen gäller nästan oförändrad till år 1842.)

Teologisk censur införs 1662. Ett religionsplakat 1663 förbjuder alla nya religiösa tänkesätt.

1590 års husesynsordning upprepas 1681 och kräver att landbor ska granskas vart tredje år.

Kyrkoherden åläggs 1682 att lära barnen läsa.

I ett böndagsplakat 1683 förklarar kyrkan att 1680 års komet var ett järtecken från Gud. Flera kalvinister åtalas 1684 för religionsutövning i Stockholm. Hårdare straff införs 1684 för att upprätthålla katekesförhören och kyrkobesöken.

1686 års kyrkolag påbjuder att föra kyrkoböcker i varje församling och ger prästerna (och ej som tidigare fogdarna) skyldighet att i kyrkan läsa upp alla statliga kungörelser (gäller till år 1942, infördes i praktiken av Gustav Vasa när det gällde enligt honom viktiga kungörelser). Detta (som tog cirka ½ timma varje söndag) hade tidigare gjorts av fogdarna på torg och marknadsplatser. (Kyrkolagen var enhetlig för hela Sverige och ersatte de lokala stiftsstadgorna, varigenom Sverige fick en enhetsreligion under kungens ledning.) Kyrkolagen ålägger föräldrar och husbönder att lära barn och tjänstefolk att läsa. Hemmens undervisningsplikt motsvaras av prästens kontrollplikt. ”Söndagsskoleplikt” införs: kyrkoherden ska före högmässan hålla katekesförklaring och förhör med vissa i förväg bestämda delar av församlingen och uteblivande bestraffas med böter för barnens föräldrar respektive tjänstefolkets husbönder. (Det är oklart hurdetta tillämpades i Tyresö.) Ett censorsämbete inrättas 1686 för att granska allt tryck. Ny stadga 1687 mot eder och sabbatsbrott. Censur införs 1687 av allt som ska tryckas i Sverige och en statlig ämbetsman under domkapitlet ska hindra kättersk litteratur. Husförhörslängd börjar föras 1688 i Tyresö pastorat.

Omfattande 100-års-firande 1693 av Uppsala Möte och dess beslut: detta blev det karolinska enväldets största propagandamanifestation med bl.a predikningar i varje kyrka.

 

Ägarperiod 36, åren 1694-1737: 43 år med grevinnan Maria Gustawa Gyllenstjerna

Herrnhutismen var en fördjupning av pietismen och kom till Sverige omkring år 1740 och var individualistisk, kvinnoinriktad och ståndsöverskridande. Maria Gustawa Gyllenstierna hade nog kunnat klassas som herrnhutisk, om hon levt vidare. Men det finns inget utöver hennes sonetter som tyder på att den rörelsen fick fäste i Tyresö.

Prästmakt: Andreas Brundelius blev kyrkoherde i Tyresö år 1707. Han var född 1665 på Brunna gård i Sättesta socken (som son till bonden Jöns Andersson och Britta Ersdotter), prästvigd i Strängnäs 1690 och hade därefter tjänstgjort i Ösmo. Han var gift med Margareta Brandt och de hade två söner och två döttrar: En son blev brukspatron, en dotter gifte sig med garnisonspredikanten på Dalarö fästning, en dotter gifte sig med bokhållaren på Dalarö fästning. Den förstfödde sonen Johannes Andrea Brundelius (född 1700) blev år 1731 kallad (av grevinnan Maria Gustawa Gyllenstjerna och riksrådet friherre Gustaf Törnflycht på Årsta) att efterträda fadern som kyrkoherde (till sin död år 1736). Johannes gifte sig med Katarina Emerentia Hök, som senare blev omgift med efterträdaren Hesselberg.

Prästmakten ökar betydligt när 1723 års prästprivilegier dels garanterade prästerna rätten att hålla sockenstämmor, dels gav kyrkan en självstyrelse under biskops- och domkapitlen och dels när husförhören blir obligatoriska från år 1726. Maria Gustawa verkar dessutom ha haft en personlig ”hovpredikant” åren kring 1702 i Petrus Bosaeus(som senare blev kyrkoherde i Sunne). Anders Gavelholmvar också huspredikant och informator åt hennes barn och blev senare kyrkoherde i Spånga och Järfälla.

Tyvärr vet vi inte hur mycket de två kyrkoherdarna Brundelius var influerade av pietismen och herrnhutismen, och inte heller vilket inflytande de fick på sockenborna.

• Inflytandet måste ha varit stort, men vilka kan de långsiktiga effekterna ha varit?
• Hur blev balansen mellan å ena sidan prästeligt förtryck av många individers handlande och tänkande, och å andra sidan utvecklingen av det materiella välståndet i Tyresö under 1700-talet till följd av ökad samstämmighet i församlingen?

 

Biskopen i Strängnäs 1687-1700 Eric Benzelius (d.ä, enhälligt vald av stiftets präster)var dessutom kronprinsens (=Karl XII) religionslärare 1686-1697 och var senaere ärkebiskop1700-1705. Han genomdrev kyrkolagens tillämpning i sitt stift och värnade isynnerhet om katekesundervisningen och skola.Han hade börjat studera vid Uppsala universitet redan som 12-åring. Studierna inriktades tidigt på humaniora och språk: latin, grekiska, och orientaliska språk. Därefter började han studera teologi. År 1660 promoverades han till filosofie magister, anställdes samma år av Magnus De la Gardie som informator för dennes söner, och begav sig med sin elev Gustaf Adolf De la Gardie på utrikes studieresa 1663, och besökte universitet i Tyskland, Frankrike, England, Holland och Belgien. Han disputerade i teologi i Giessen. Under resan kom han i kontakt med nya religiösa strömningar, som kväkarna, vilket ledde till att hans ortodoxi förstärktes, och varken som teolog eller som präst skulle han gå utanför de redan givna dogmatiska gränserna. Han kom därmed i opposition till Jesper Svedberg och Haquin Spegel, som båda var reformivrare, men samtidigt blev han en bundförvant till den ortodoxe kung Karl XI. – Återkommen till Sverige utnämndes Benzelius till teologie professor och prästvigdes samt  han och erhöll Näs pastorat och prebende. 1675 blev han teologie doktor och kyrkoherde i Vaksala. Benzelius var rektor för Uppsala universitet 1674 och 1680. Om hans lärargärning brukar framhållas att han föreläste i mycket vitt skilda teologiska ämnen, däribland biblisk geografi, men det var framför allt som kyrkohistoriker som han skaffade sig ett namn. Han ansågs för sin tids främste teolog i Sverige, huvudsakligen beroende på hans stora lärdom. Han författade 1694 en handbok i predikokonst, som var lärobok för blivande präster i över hundra år. Han kallades 1689 till den statliga kommission som skulle ta ställning till cartesianismen. Från 1675 representerade Benzelius prästståndet i riksdagen, och han hade genom sin lärdom och ställning flera politiska uppdrag, däribland att se över 1686 års kyrkolag, 1695 års psalmbok och överseende av den nya Bibelöversättning som kom 1703 (Karl XII:s bibel) och till vilken han författade ett förord. Hans motstånd mot reformer innebar att Karl XII:s bibel bara blev en mindre redigerad version av den tidigare. (Tre av hans söner blev ärkebiskopar.)

Biskopen i Strängnäs 1701-1717 Johan Bilberg (1646-1717) var cartesian (och hade varit matematikprofessor i Uppsala 1679-1689 och ansågs som en av sin tids med belästa män med högt anseende). Tretton år gammal, 1659, hade Bilberg skrivits in vid Uppsala universitet . Efter en avlagd filosofie kandidatexamen i Uppsala, företog Bilberg som informator för en ung friherre Ulf Bonde en utrikes resa, där de besökte främmande hov och framstående universitet i Europa.

Biskopen i Strängnäs 1717-1728 Daniel Nordlindh (född 1662) började redan 1672 vid Uppsala universitet och begav sig 1687 efter avlagd filosofie kandidatexamen och gradualdisputation på en resa till Tyskland, Holland och England. 1691 blev han filosofie magister varefter han lät prästviga sig. Han hade först tjänst som pastor i Dalregementet och kallades 1700 till hovpredikant och lärare till hertig Carl Fredrik av Holstein, för att sedan bli kyrkoherde i Riddarholmen och Clara församling i Stockholm. 1717 utnämndes han till superintendent i Karlstad stift samt 1718 biskop i Strängnäs stift, blev teologie doktor primus 1719, och fortsätte att verka som biskop i Strängnäs till sin död 1728. Från 1710 deltog han i riksdagarna, var i allmänhet konungskt sinnad och stod i mycken gunst hos sin överhet.

Biskopen i Strängnäs 1731-1747 Daniel Lundius (född 1666) blev efter sex års studier vid Uppsala universitet magister, och reste då i likhet med de flesta unga vetenskapsmän vid denna tid till Tyskland och Holland för att läsa teologi och filologi vid de främsta lärosätena. När han återvänt till Sverige blev han regementspastor vid Södermanlands infanteri och prästvigdes 1696. Två år senare, 1698, utnämndes han till teologie adjunkt i Uppsala och befordrades senare till teologie professor 1711, och fick teologie doktorsvärdighet 1719. Efter ytterligare akademisk karriär utnämndes han 1731 till biskop i Strängnäs. Trots sin ålder, 65 år då han tillträdde, hann han ändå inneha positionen i 16 år innan sin död. Han åtnjöt stort anseende bland sin tids lärde, och ansågs av samtiden som en av landets främsta teologer.

 

Ärkebiskopen 1681-1700 Olof Svebilius (Olaus Swebilius)  var son till en kronobefallningsman i Ljungby och blev som 14-åring student i Uppsala 1638, studerade i Königsberg 1640-41, blev filosofie magister i Uppsala 1649, besökte som informator för Johan Gyllenstierna, på vilken han utövade ett mäktigt inflytande, Tyskland, Italien, Nederländerna, England och Frankrike 1651-56, varvid han under ett längre uppehåll i Strasbourg och även i Paris studerade lagfarenhet. Efter hemkomsten blev han rektor och lektor i filosofi i Kalmar 1656 , prästvigd 1658, blev lektor i teologi och slottspastor samma år och tillika kyrkoherde i Ljungby 1663. Ordinarie hovpredikant från 1668 fick han sig anförtrodd Karl XI:s undervisning i teologi. Av konungen omfattades han med synnerligt förtroende och det gick nu snabbt med befordran. 1671 blev han överhovpredikant och konungens biktfader, pastor primarius vid Storkyrkan och kyrkoherde i Solna . År 1675 blev han teologie doktor, 1678 biskop i Linköping och 1681 ärkebiskop. – Olof Svebilius hör till den ståtliga raden av dugande kyrkomän under Karl XI:s regering, genom vilka en strängt enhetlig ordning i ortodox anda genomfördes på det kyrkliga området. På grund av sitt personliga förhållande till kungen och sin ämbetsställning kom han att delta i alla viktigare kyrkliga frågornas behandling. I det slutliga utarbetandet av 1686 års kyrkolag deltog visserligen Svebilius jämte andra teologer, men sin slutliga utformning erhöll densamma av den suveräna konungamaktens handgångne män, främst Erik Lindschöld . För katekesfrågans lösning fick emellertid Svebilius så mycket större betydelse och Svebilius katekes från 1689, Enfaldig förklaring öfver dr Martin Luthers lilla cateches, stäld genom frågor och svar, påbjöds av konungen som norm för kyrkans undervisning och användes ända till 1810. Vid handboksrevisionen, slutförd 1693, intog Svebilius en konservativ ståndpunkt och sökte hålla på svensk tradition istället för att försöka få ökad konformitet med ortodoxa tyska tankar. I det politiska livet deltog Svebilius som medlem av prästeståndet 1668-97, från 1682 som ståndets självskrivne talman.

Ärkebiskopen 1711-1714 Haquin Spegel (Håkan Spegel) blev efter utbildning i Lund och utlandsresor prästvigd 1671 och som 30-åring var han åren 1675-1679 kungens överhovpredikant och biktfader; han blev tillika superintendent över armén i Skåne och preses i fältkonsistorium. I denna ställning vann han kungens synnerliga förtroende och vänskap. Därefter gjorde han snabb karriär som kyrkoherde och biskop på flera platser i Sverige. 1682 kom han in i det stora rikskyrkliga organisationsarbetet, vari han blev en av de ledande krafterna. Vid riksdagen samma år deltog han i redigeringen och granskningen av prästeståndets  kyrkolagsförslag. Efter riksdagens slut lät kungen honom stanna i Stockholm för kyrkolagsarbetets skull. I den blandade kyrkolagskommissionen 1685–1686 torde han med sin rojalistiska hållning ha medverkat till att få de övriga prästerliga medlemmarna med på juristernas strängare statskyrkliga tendenser. På en punkt – förbudet mot kusingiften – segrade hos kungen hans mening över juristernas. Även i det förberedande arbetet på skolordningen av 1693, som växt fram i samband med kyrkolagsarbetet, tog Spegel betydande del. Som stiftschef var han synnerligen duglig och outtröttligt arbetsam, nitisk för kyrklig ordning och laglydnad, för höjande av prästernas bildning och pastorala förmåga, ävensom för undervisningsväsendet. Han utverkade kungliga cirkulär 1695 och 1699, vari prästerskapet fick ökat och tydligare ansvar för att befrämja allmogens läskunnighet. 1713 var han ordförande i en kommission för att rannsaka om pietismen i Stockholm och han skötte därvid förhören vänligt och humant, men kunde inte förlika sig med pietisternas konventikelväsen, klandrande av predikoämbetet, fria skriftutläggning utan kännedom av grundspråket eller  lagiska tankegångar.  Som predikant hörde Spegel till tidens förnämsta. Och hans intresse för språkets renhet utmynnade i en stor ordbok 1712 över svenska språket. Han har bl.a skrivit många psalmer, som fortfarande används.

Ärkebiskopen 1714-1730 Mattias Steuchius var son till drottning Kristinas hovpredikant. Mattias undervisades först av informatorer i hemmet i Härnösand och från 14 års ålder vid Uppsala universitet där han företog filosofiska och teologiska studier i tio år, varefter han företog han utrikes studieresor till tyska universitet, Holland och universitetet i Oxford, för att eftrer hemkomsten prästvigas. Som professor i logik och metafysik vid Uppsala universitet bekämpade han sedan i sex år cartesianismens spridande, vilket han också gjorde som riksdagsledamot. Själv var han övertygad aristoteliker och verkade kraftigt för religiös renlärighet. Som superintendent i Härnösand under tio års tid reste han mycket i Norrland och gjorde visitation; detta ledde till att han kom i kontakt med samernas kultur som han tog för trolldom och försökte förhindra, bland annat genom folkbildning. Som biskop i Lund under tjugo år därefter verkade han kraftfullt för folkundervisning och för att försvenska skåningarna. Då Haquin Spegel dog 1714, utnämnde kung Karl XII Steuchius till ärkebiskop och prokansler för Uppsala universitet, vilket han förblev till sin död 1730 då han efterträddes av sin son Johannes Steuchius.. Som ärkebiskop var han känd som kritiker till den allt starkare kungamakten, i synnerhet åren 1719-1720. Vidare har han ansetts som en föregångsman till idén om folkskolan.

Ärkebiskopen 1730-1742 Johannes Steuchius var son till Mattias Steuchius, som var hans företrädare som ärkebiskop. Efter studier i Uppsala och i Lund (där fadern året innan blivit biskop) blev Steuchius magister i Uppsala 1700 och året därpå docent. Han begav sig sedan på perigrination i Tyskland, Frankrike, England och Holland. Vid hemkomsten fick han en docentur i filosofi i Uppsala, men redan året därpå, 1701, tog han anställning som professor och bibliotekarie vid Lunds universitet, och 1703 blev han föreståndare för ett studenthem. 1707 återvände han till Uppsala så han utsågs till professor i metafysik och logik samt extra ordinarie professor i teologi där. Han prästvigdes 1709, och blev ett år senare professor i moral. År 1711 blev hans svärfader Haquin Spegel ärkebiskop. Hans far Mattias Steuchius, som 1714 blivit ärkebiskop, promoverade honom till teologie doktor 1719, och han fick samma år Näs som prebendepastorat. Steuchius lämnade det akademiska livet 1723, när han utnämndes till superintendent i Karlstad stift. Som ärkebiskop från 1730 blev han också prästeståndets talman i riksdagen och prokansler för Uppsala universitet. Under Johannes Steuchius tid som ärkebiskop fördes en tämligen strikt ortodox hållning inom kyrkan, då han lät införa en lag om ingripande vid blotta misstanken om att någon annan religion utövades än den svenska, en lag som försökte motarbeta radikalpietismen. Detta är den strängaste religionslagstiftning Sverige har haft. Såsom talman för prästeståndet fick han prästerna att ta parti för Arvid Horn och var ledare för mössfraktionen.

Några maktpåverkande aspekter:

Sveriges första rikstäckande psalmbok kommer ut 1695 och blir en folkbok.

Klockare åläggs 1708 att med spö väcka sovande under predikan.

Skråordning 1720 med trestegsutbildning: lärling – gesäll – mästare.

1724 års skolordning ersätter bestämmelserna om folkundervisning i 1686 års kyrkolag och nu skall föräldrarna svara för barnens undervisning och prästerna kontrollera kunskaperna vid förhör i kyrkan eller i hemmet (gäller till 1807).

En ny religionsstadga (Konvertikelplakatet) utfärdas 1726 (gäller till 1850-1858), vilken förbjuder privata religiösa sammankomster och är riktad mot den pietistiska väckelserörelsen (och gäller till 1858). Husförhörenblir obligatoriska för alla svenska medborgare (till 1888).

Det väckte ett oerhört uppseende när två bröder Jacob och Erik Eriksson landsförvisades sommaren 1734 till följd av religiös åskådning (sekten återkom 1746 och levde på Skeviks gård i Nacka till år 1846).

En ny religionsstadga 1735 tillåter prästen att kalla till förhör den som misstänks ”ha råkat i någon villfarande mening” – och är riktad mot pietismen. 1735 års religionsstadga utgör kulmen av religiös tvångslagstiftning i Sverige.

 

Ägarperiod 37, åren 1737-1759: 22 år med Catharina (Karin) Margaretha Bonde av Björnö och Johan Christopher von Düring

Prästmakt: Kristofer Hesselberg (född 1693) blev Tyresös kyrkoherde år 1738 (till sin död vid 83 års ålder år 1776). Han hade blivit prästvigd i Strängnäs 1728 och tjänstgort i Klara. Han var först gift med företrädarens änka och sedan med den betydligt yngre Kristina Lucretia Wingstedt (som var glashandlardotter från Stockholm).

Strängnäs stift var först i landet att införa konfirmation – från mitten av 1700-talet. För Tyresö innebar det att man varje söndag under ett års tid före sin första nattvardsgång var skyldig att gå i en katekesskola eller ”konfirmationsskola” hos Hesselberg. Konfirmation som en obligatorisk kyrklig kulthandling blev dock lagfäst först år 1811 för hela landet.

Biskopen i Strängnas 1749-1762 Erik Alstin (född 1683) hade studerat vid Uppsala universitet och i Tyskland, Holland och England . 1708 tog han examen som fil.mag. vid Greifswalds universitet, och blev så småningom bibliotekarie vid Uppsala universitetsbibliotek. 1719 utnämndes han till akademisekreterare, och några år därefter till professor i logik och metafysik. 1727 lät han prästviga sig, och efterträdde senare sin far som kyrkoherde i Leksand. Han disputerade i teologi 1732. 1742 utsågs han till biskop av Växjö, och 1748 till biskop av Strängnäs. Han var då redan en uppburen riksdagsman och(liksom von Düring i Tyresö) företrädare för mösspartiet. Som filosof var Alstrin en eklektiker, med idéer hämtade från Leibniz och Christian von Wolff; den senare spelade dock den avgörande rollen för honom, och han räknas som den som förde wolffianismen till Sverige. Han sökte med Wolffs teorier förena uppenbarelseteologin med den naturliga teologin.

Ärkebiskopen 1744-1747 Jakob Benzelius var son till ärkebiskopen Erik Benzelius d.ä. Jakob hade studerat i Uppsala och flera utländska univerwitet och blev 1718 professor i teologi i Lund -, och blev då även kyrkoherde i Wallåkra och Stångby församlingar samt prost över Torne härad. Han utsågs till teologie doktor 1725. År 1731 utnämndes han till biskop i Göteborg. Hans bror Erik Benzelius d.y. utsågs till ärkebiskop 1743 men avled innan han hunnit tillträda posten. Jacob Benzelius blev då hans efterträdare, 1744. Jakob hade i egenskap av teologisk författare stort inflytande på den andliga odlingen i Sverige. Hans läroböcker i teologi anbefalldes av ständerna till bruk vid de offentliga läroverken och användes ett helt århundrade. Han bevistade nästan alla riksdagar 1719-47, där han tillhörde hattpartiet och där han såsom ärkebiskop var talman för prästeståndet. Den nya period i Sveriges historia som ingick med Karl XII:s död 1718 och enväldets fall, var en brytningstid även i religiöst och kyrkligt hänseende. Den svenska väckelserörelsen pietismen nådde under 1720-talet anmärkningsvärd styrka. Den var ännu av relativt konservativ karaktär i motsats till den senare radikala pietismen och påminde närmast om den engelska puritanismen. Till Sverige kom pietismen under tidigt 1700-tal bland annat genom hemvändande karoliner som omvänts under sin fångenskap i Ryssland. Enligt pietisterna hade betoningen av läran skett på bekostnad av det religiösa livet, vilket lett till att religionen övergått till en intellektualism och formalism. I opposition mot den lutherska ortodoxin betonade man lekmännens roll och individuell omvändelse. Man höll möten i hemmen (konventiklar) där endast omvända deltog. Andra viktiga drag var att man betonade Bibelns betydelse och höll sig med en sträng etik. Jakob bekämpade ivrigt pietismen och medverkade till Konvertikelplakatet 1726, som möjliggjorde utvisning av den i adelkretsar och av Fredrik I uppmärksammade pietistförkunnaren Johann Konrad Dippel. Jakob var 1728 också drivande i processen mot Thomas Leopold (1693-1771). Denne blev vid studier i Lund arresterad för sin pietistiska trosbekännelses skull och efter en rättegång där han frimodigt bekände sin tro blev han dömd till fängelse och dog på Bohus fästning efter 43 år i fängelse – ett historiskt svensk justitiemord!

Henric Benzelius var ärkebiskop 1747-1758 (och efterträdde därmed sina två bröder).Henric hade studerat i Uppsala och anträdde 1712 en resa genom Preussen, Polen, Ungern och Moldau till Karl XII i Bender, där han tillfångatogs vid kalabaliken. Frigiven, sändes han från Demotika till Konstantinopel, där han någon tid tjänstgjorde som legationspredikant. Han fortsatte sedan resan över Mindre Asien till Syrien och Palestina samt besökte Egypten och Arabien, varefter han över Livorno begav sig till Paris (1716) och därifrån till Tyskland och Holland .Återkommen till Sverige blev han 1720 professor i filosofi, därefter professor i de orientaliska språken och senare i teologi för att år 1740 bli biskop i Lund och slutligen (efter brodern Jakob) ärkebiskop. Han tog del i alla riksdagarna från 1740 till 1756. Även Henrik Benzelius var en man av omfattande lärdom och som sådan erkänd inom och utom landet. 1746 invaldes han som ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien.

Några maktpåverkande aspekter:

Med början i Strängnäs stift från mitten av 1700-talet var man varje söndag under ett års tid före sin första nattvardsgång skyldig att gå i en katekesskola eller ”konfirmationsskola” hos prästen. (Konfirmation som en kyrklig kulthandling blev dock lagfäst först år 1811.)

En särskild professur (den s.k. kalsenianska) inrättas år 1754 vid Uppsala universitet mot ateism, naturalism och fritänkeri.

Naturrätten fick också betydelse för pietismen. Den hade börjat i Tyskland i slutet av 1600-talet. Grundaren var tysken Philipp Jacob Spener(1635-1705) som skrivit Pia desideria (Fromma önskningar) år 1675. Pietismen var en reformrörelse inom lutherdomen i opposition mot ortodoxin. Religionen skulle vara fråga om tro, känsla och innerlighet, inte lära och intellektuell renlärighet. Dessutom vände sig pietisterna mot världsliga engagemang i form av egendom, politiska privilegier och kyrkans domsrätt. Pietismen hade mycket stor betydelse för nytänkande inom utbildningsväsendet i Europa (och Nordamerika): man ville nå ett personligt engagemang hos eleverna.

Under slutet av 1600-talet och under 1700-talet svänger attityden till framtiden. Tidigare hade man (inte minst under Martin Luthers pessimistiska lära) sett på tiden som att den blev allt sämre: Man gick mot allt sämre tider och Jorden skulle gå under. Nu började man se på den jordiska framtiden med mer tillförsikt, vilken växte till successivt under hela 1700-talet och blev som störst under 1800-talet: en optimistisk tro på mänsklighetens framsteg.

Den tyske pietisten August Hermann Francke(1663-1727) betydde särskilt mycket för den framtida prästutbildningen genom sin bok ”Methodus studii theologiae” från år 1723. Han betonade där behovet av att kunna läsa Bibeln på dess originalspråk.

Herrnhutismen kom 1740 till Sverige omkring år 1740 och var individualistisk, kvinnoinriktad och ståndsöverskridande.

De reformerta garanteras 1741 fri religionsutövning, vilket är en mildring av 1735 år religionsstadga.

 

Ägarperiod 38 ,  åren 1759-1786: 27 år  med  Gustafva Sabina von Düring, gift  med Carl Fredric Scheffer.

Prästmakt: Kyrkoherden 1777-1805 Nils Fredrik Nordströmfortsatte, se nr 38.

Biskop en i Strängnäs 1776-1793  Carl Jesper Benzelius var son till ärkebiskopen Erik Benzelius d.y. Carl Jesper utbildades i Lund av lärda släktingar och blev där 1738 promoverad till filosofie magister, varefter han ett par år vistades i England, Frankrike och Holland. År 1741 hovpredikant. Åren 1743-44 gjorde han en ny utrikes resa och uppehöll sig i synnerhet i Helmstedt, där han promoverades till teologie doktor. I Berlin blev han antagen som blivande drottning Lovisa Ulrikas lärare i svenska språket. År 1750 kallades han till Lund som teologie professor. Benzelius beskrivs som stilla och saktmodig och mer ägnad att verka som lärd professor och vinna tillgivenhet som husfader och vän än att uppträda såsom styresman för ett stift. Detta blev likväl hans lott, då han 1776 utnämndes till biskop i Strängnäs. Gustav III var i Gripsholm den 13/9 1776, kallade dit stifterts ledande präster och krävde att de skulle välja en ny biskop som ”gjort sig känd för dygd och lärdom, för tillgivenhet mot konung och fädernesland”. Den 27/10 1776 åkte kungen till Strängnäs för att kolla hur valet fallit ut, och blev mycket glad över att hans kandidat föreslagits (med 159 röster mot endast 12 för den av kungen hatade kandidaten Rosén). Benzelius var sedan även riksdagsman 1778 och 1786.

Ärkebiskopen 1758-1764 Samuel Troilius var son till en kyrkoherde och började som 12-åring studera vid Uppsala universitet med tonvikt på vältalighet och grekiska och han prästvigdes 1736 och redan 1740 blev han hovpredikant. Han blev också biktfader till kung Fredrik I och Ulrika Eleonora, samt överhovpredikant. I Stockholm hade han vid sidan av detta flera tjänster som kyrkoherde. År 1751 utnämndes Troilius till biskop i Västerås stift, och blev året därefter teologie doktor. I egenskap av ärkebiskop utövade Samuel Troilius ett stort inflytande på politiken. Han förde en hattpolitikoch var en av de främsta ledarna för hattpartiet på 1750-talet. Såsom företrädare för frihetstidens ideal verkade han med styrka mot att kungahuset fick ökat politiskt inflytande, och fördömde revolutionsförsöken 1756. Samuel Troilius har sagts vara den som påbörjade sekulariseringen av kyrkan. Trots det var han i vissa avseenden traditionalist och försökte, dock förgäves, få 13 kvinnor dömda för häxeri under sex år. (Hans son Uno Troilius blev också ärkebiskop.)

Ärkebiskopen 1764-1775 Magnus Olai Beronius var son till en kyrkoherde i Uppsala, där han studerade. Efter att ha kommit hem från en utlandsresa utnämndes han 1727 till teologie adjunkt i Uppsala, och blev senare professor i teologi för att 1745 bli biskop i Kalmar stift. Beronius var riksdagsman vid riksdagarna 1746, 1751 och 1760. Beronius var, i egenskap som ärkebiskop, prästståndets talman vid 1765-1766 års stormiga riksdag. I politiskt hänseende var Beronius sin företrädares motsats och stod mösspartiet närmast. Han deltog i uppfostringskommissionen 1770 och var bibelkommissionens förste ordförande 1773.

Ärkebiskopen 1775-1786 Carl Fredrik Mennander var son till en kyrkoherde i Estland, som hade flytt till Sverige undan ryssarna. Mennander studerade från 1728 i Åbo och 1731-1734 i Uppsala samt blev filosofie magister på det förra stället 1735. Han befordrades till filosofie adjunkt i Åbo 1738 och blev efter en tids vistelse i Stockholm 1746 professor i fysik och prästvigdes samma år. Han utnämndes 1749 han till kyrkoherde i Maria prebendepastorat, och blev 1752 teologie doktor samt professor i teologi och utnämndes till biskop i Åbo 1757 . Efter arton års ämbetsutövning där, varunder han 1773 blivit ledamot i bibelkommissionen, utnämndes han 1775 till ärkebiskop och prokansler i Uppsala. Mennander, som anslöt sig till Hattpartiet,bevistade alla riksdagar 1756-78, den sista som självskriven talman i prästeståndet. På vetenskapernas område ägde han i synnerhet ett aktat namn som teolog, natur- och historieforskare. Under hans tillsyn och ledning fullbordades den förbättrade upplagan av finska bibeln, och genom hans omsorg inrättades vid Åbo universitet en ny kemisk lärostol, en anatomisal, ett kemiskt laboratorium, en akademisk trädgård med drivhus. Mennander var också en av sin tids förnämsta bibliofiler.

 Några maktpåverkande aspekter:

Religionsfrihet införs 1781 för utländska katoliker som får vistas i Sverige.

Judarna får religionsfrihet 1782 enligt judereglementet.

 

Ägarperiod 39, åren 1786-1793: 7 år med den ogifta Ulrika Eleonora von Düring,

Prästmakt: Kyrkoherden 1777-1805 Nils Fredrik Nordström fortsatte, se nr 38.

Ärkebiskopen 1786–1803 Uno von Troil hade adlats 1756 för faderns förtjänster med namnet von Troil. Under sin studietid i Uppsala synes von Troil ha tagit starkast intryck av Johan Ihre, som han disputerade för, med närvaro av hela hovet 1767. I disputationen framlade han så starka uttryck för liberala tankesätt, att drottningen retade upp sig, men han ansågs redan då vara en av sin generations kunnigaste och lärdaste män. Omedelbart efter sin examen 1770 företog han en vidsträckt utländsk resa, under vilken han besökte många högskolor och stiftade bekantskap med dåtidens lärda män. Särskilt dröjde han i Göttingen. Från Tyskland fortsatte han till Frankrike, där han trädde i förbindelse med upplysningstidens främsta män, Rousseau, Denis Diderot och Jean d’Alembert. Under sin vistelse i London beslöt han att i lärt sällskap företa en resa till Island. Vid hemkomsten valde han den prästerliga banan, och gjorde där en sällsynt snabb karriär. Förklaringen till det är att söka i att Gustav III hade en förkärlek för upplysta prelater med starkt intresse för andlig odling och att han gynnade adliga vid befordran inom kyrkan.

Uno von Troil prästvigdes i Västerås 1773 och blev regementspastor samma år, varefter han blev ordinarie hovpredikant 1775, överhovpredikant 1777, pastor primarius 1778, teologie doktor 1779, biskop i Linköping 1780 och slutligen ärkebiskop 1786. På grund av sin ämbetsställning deltog Troil i det politiska livet som en man i främsta ledet. Han började som varm anhängare till Gustav III, och kungen hade i honom en skicklig förespråkare vid 1786 års riksdag, då han i ärkebiskop Mennanders frånvaro fungerade som prästeståndets talman, en omständighet som utan tvivel bidrog till hans utnämning till ärkebiskop samma år. Rojalist var han 1789, men som adelsman delade han dock de adliga farhågorna och sympatierna och ägde ej heller sitt stånds fulla förtroende. Förgäves sökte kungen övertala honom att stödja genomförandet av den så kallade Förenings- och säkerhetsakten. Han begärde dock, och fick kungens tillstånd, att vid det avgörande ögonblicket anmäla sig sjuk. Efteråt gjorde han fåfänga försök att återfå den forna kungliga gunsten. Vid visitationerna i ärkestiftet ägnade han stor och välbehövlig uppmärksamhet åt de ekonomiska angelägenheterna och lyckades införa ordning och reda. Fattigvården och undervisningsväsendet låg honom också om hjärtat. För förmyndarregeringens och Gustav IV Adolfs reaktionära kyrkopolitik beträffande prästerskapets ortodoxi föll han i någon mån undan. För lösningen av tidens allmänkyrkliga frågor var von Troil livligt verksam. Han lade ner mycket arbete kyrkohandbokens förbättring genom Förslag till en ny kyrkohandbok (1793). De gamla ritualen behölls i huvudsak, men han hade ”sökt mildra ordasätten och lämpa språket efter som tiden nu kräfver”. Alla främmande ord, såsom halleluja, hosianna, var uteslutna. Nytt var kapitlet om skriftermål. Nytt var också konfirmationsritualen.

Några maktpåverkande aspekter:

Tyresö församling reguljärna skolundervisning börjar 1793 i Klockargården, vanligen för cirka 10 elever.

 

Ägarperiod 40, åren 1793-1794: ½ år med fem personer, varav två syskonpar

Prästmakt: Kyrkoherden 1777-1805 Nils Fredrik Nordströmfortsatte, se nr 38.

Biskopen i Strängnäs 1793-1803 Stefan Insulin hade varit student vid Uppsala universitet, där han 1760 anställdes som docent i geometri efter att ha utgivit en avhandling, De quadratura circuli. 1767 utnämndes han till lektor i fysik och logik vid Strängnäs gymnasium, prästvigdes 1769 och blev 1782 teologiel ektor, prost och kyrkoherde i Aspö prebendepastorat. Insulin vann som lärare stort anseende för skicklighet, var ledamot av prästeståndet vid riksdagarna 1789 och 1792, blev vid jubelfesten 1793 teologie doktor och utnämndes 28 juni 1793 till biskop i Strängnäs stift.

 

Ägarperiod 41, åren 1794-1800: 6 år med landshövdingen friherre Robert Wilhelm De Geer gift till 1797 med Viveka Eleonora Hastfer, född grevinna Bonde

Prästmakt: Kyrkoherden 1777-1805 Nils Fredrik Nordström fortsatte, se nr 38.

Biskopen i Strängnäs 1803-1827 Johan Adam Tingstadius. var en begåvning som barn och kunde skrivas in vid Uppsala universitet redan när han var tio år. 1763 försvarade han en avhandling om hebreiska språk, och tre år senare for han med sina bröder till Greifswald där han tog magisterexamen 1768. Hans karriär vid universitetet hemma i Uppsala gick snabbt uppåt då han återvände, och han utsågs till professor i österländska språk 1786, universitetets rektor 1791 samt 1800 och var från 1803 biskop i Strängnäs. Inte bara för sitt skarpa intellekt var Tingstadius ansedd, utan likaså för sin personlighet. Gustav III var närvarande vid hans installation 1786, som handlade om den österländska poesins egenskaper. Tingstadius härledde vad vi numera kallar humanistiska ideal till den österländska poesin, då dess syfte var att känna människan, men i detta tal föregriper han även nyromantiken. Samma år översatte han hebreisk poesi till svenska, och utsågs av kungen till att ingå i Bibelkommissionen. Tingstadius kallas ofta neologins främsta företrädare (d.v.s han var för nytolkningar av vissa etableade religiösa ord och begrepp) och var i mycket påverkad av intellektuella strömningar i Tyskland. Ett av de mest bestående verk han utförde var kyrkans vigselritual. Han var ledamot av Svenska Akademien från 1794 och hedersledamot av Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien från 1805.

 

Ägarperiod 42, åren 1800-1822: 22 år med kommerserådet Gabriel Christian Koschell, gift med Maria Elisabet Conradi

Prästmakt: Carl Peter Rådstrand (född 1772) blev kyrkoherde år 1805/06 efter att ha blivit prästvigd i Strängnäs 1797 och arbetat i Västerhaninge. Han var kvar i Tyresö till sin död 1824. Han var gift med Brita Kristina Gafvelholm och de fick många barn. En dotter gifte sig med en tjänsteman vid järnvågan i Stockholm, en dotter gifte sig med prosten i Klockrike, en dotter gifte sig med en kyrkoherde i Uppsala stift och en son reste till Amerika. Rådstrands tid i Tyresö utmärktes av att kyrkan inte underhölls. Rådstrand kan ha haft lite att sätta upp mot Koschells bristande intresse för kyrkan. (Kanske var Koschell mer intresserad av sin kyrka och församling inne i Stockholm, d.v.s Storkyrkoförsamlingen?) Eftersom socknen (sedan år 1817) fått beskattningsrätt bör prästens makt i församlingen ha ökat sedan dess.

Ärkebiskopen 1805-1819 Jacob Axelsson Lindblom var son till en kontraktsprosti Tjust och efter studier i Uppsala fick han en tjänst vid Uppsala universitetsbibliotek och varvade tjänten där som amanuens, med en docentur i latinsk vältalighet vid universitetet och 1779 blev professor. Under hans år som skytteansk professor presiderade han för omkring 30 disputationer och hade ofta Gustav III som åhörare. När biskopen i Linköpings stift, Uno von Troil, valdes till ärkebiskop utsåg kung Gustav III honom 1786 till dennes efterträdare. Han fick hastigt prästvigas fem dagar senare i Stockholm. Lindblom blev en teologisk brytpunkt inom episkopatet, möjligen för att saknade bakgrund som teolog, och var en av de främsta som förde in nya impulser från Tyskland, upplysningsteologin, till Sverige vilka han snappade upp under åren i ämbetet. Det var på Lindbloms tillskyndan som upplysningsteologins tyska företrädare översattes till svenska. Han verkade rojalistiskt i stiftet, och manade ofta sina kyrkoherdar att tala till sina församlingar om sådant som låg kungen om hjärtat, såsom förbudet mot hembränning och om patriotism. Som stiftschef var han mer praktiskt och mindre dogmatiskt inriktad än sina företrädare, och var lika mån om att stiftsborna fick vaccin eller lärde sig rätt jordbruk som om deras andliga odling. Vid 1789 års riksdag fick Lindblom vara ärkebiskopens vikarie som talman, och står därför som undertecknare till Förenings- och säkerhetsakten. Lindblom utgav Sveriges första teologiska tidskrift, Journal för prester, och spred gärna tankar från Immanuel Kant varför han har kallats Kants banérförare. När von Troil avled, blev Lindblom än en gång hans efterträdare, nu som ärkebiskop. Valet syntes förvåna, eftersom Gustav IV Adolf till skillnad från sin far var kyrkligt konservativ. Hans år som ärkebiskop anses som särskilt betydelsefulla, då Svenska kyrkan under de åren arbetade fram en ny handbok, en ny katekes och en ny psalmbok. Som ärkebiskop representerade han prästeståndet såsom talman, och undertecknade 1809 års regeringsform.

 

Ägarperiod 43, åren 1822-1824: 3 år med fyra syskon Koschell

Prästmakt: Se ägarperiod 42 ovan.

 

Ägarperiod 44, åren 1824-1826:  2 år med brukspatronen Sven (Fredrik) Selander

Prästmakt: Gustav Erik Lindberg (som varit komminister sedan år 1811) blev tillförordnad kyrkoherde år 1825 och 1826. (Han dog 1837 och hans gravsten fanns på Tyresö kyrkas skäphög på 1990-talet.)

Några maktpåverkande aspekter:

Lilla Katekesen (inklusive hustavlan) tas 1825 bort från psalmboken, där den alltid funnits sedan 1500-talets mitt.

 

Ägarperiod 45, åren 1826-1838: 11 år med överstekammarjunkare greve (Carl) Adolphe (Ludvig Stackelberg, gift med friherrinnan Eva Sofia Adelswärd

Prästmakt: Nils Leonard Åkerberg (född 1787) blev Tyresös kyrkoherde år 1827 (till 1837). Han var son till en kämnärspreses i Gävle och hade blivit prästvigd i Uppsala 1811 och tjänstgjort där. Han var gift med Hedvig Magdalena Cecilia Rönqvist som var dotter till en prost och en professorsdotter från Uppsala.

Ärkebiskopen 1819-1836 Carl von Rosenstein var var son till livmedikus, professor Samuel Aurivillius och Anna Margaretha Rosén von Rosenstein. Båda föräldrarna avled när Carl var barn och han och syskonen växte upp hos sin morfader, den berömde läkaren Nils Rosén von Rosenstein. Carl Aurivillius föddes in i den akademiska världen, med en far, morfar, mormors far och mormors morfar som varit professorer vid Uppsala universitet och han inskrevs ett halvt år gammal(!) vid universitetet. När morfadern adlades 1773 adopterades Carl och hans syskon på dennes adliga namn och nummer, Rosén von Rosenstein – Carl kom dock att kalla sig von Rosenstein likom morbrodern Nils von Rosenstein som vid tiden var universitetets kanslersekreterare. Studierna i Uppsala ledde till att Carl disputerade för Jacob Axelsson Lindblom i närvaro av Gustav III, och fick magistergraden för sin uppskattade ventilation, och han övergick därifrån till teologin för att .bli prästvigd 1791 efter att ha blivit docent i teologi. Efter mordet på Gustav III besökte Rosenstein den häktade Carl Fredrik Ehrensvärd, något som brukar förklaras med att Rosenstein var politisk radikal i ungdomen och deltog i Uppsalajuntan. Rosenstein tog denna tid tjänst som bataljonspredikant, begav sig på utrikes resa med sin bror översten Magnus von Rosenstein på örlogsfregatten Bellona till Marocko, Italien och England. Sedan han en tid varit pastor vid Livregementet och samtidigt haft tjänst som teologie lektor vid universitetet i Uppsala, lämnade han armén och blev kyrkoherde i Kumla och Hallsberg 1796. Där engagerade han sig i Örebro läns hushållningssällskap som han var medgrundare av och där han under några år var sekreterare, samt var som kyrkoherde aktiv i frågor om utbildning och fattigvård. Hans tonvikt vid det praktiska livet var en följd av att han anslöt sig till den teologiska skola som kallas neologi, vilken påverkad av upplysningens idéer försökte finna en balans mellan förnuft och uppenbarelse. I sin ålderdom skulle von Rosenstein göra avbön för detta och förklara sin åsikt med att han i sin ungdom saknade teologiskt djup. Neologin som den utvecklades i Sverige försökte inkorporera prästens roll i samhället och människors dagliga liv samt att fungera jämkande mellan ytterligheter av förnuftstro och känslobaserad mystik. I statskuppen 1809 deltog Rosenstein indirekt. Han var god vän med Georg Adlersparre och lät inkvartera dennes trupper hos sig i Kumla. Detta turbulenta år utsågs von Rosenstein till biskop i Linköpings stift och drogs in i rikspolitiken som riksdagsman för prästståndet samma vår. Det var von Rosenstein som höll predikan vid riksdagens öppnande 1809 och han lyftes fram som en person som förkroppsligade den nya tidens idéer, det vill säga maktdelningsläran av Montesquieu och brittisk statsteori. Han var en av de första att stödja valet av Bernadotte som svensk tronföljare. Han ingick 1809 i sekreta utskottet och i kommissionen angående tryckfrihetsförordningen samma år, och skulle avancera inom riksdagen, vara prästståndets talman och ingå i statsutskottet. 1809 blev han teologie doktor och började glida bort från neologin och bli mera ortodox i sin uppfattning. Detta skedde samtidigt som romantikens idéer nådde Sverige. Sedan han övergivit sin ungdoms politiska radikalism blev han en av de trognaste rojalisterna. Han anses som fader till §16 i 1809 års regeringsform, om religionsfriheten. I början av 1810-talet deltog Rosenstein i psalmbokskommissionen och fattigvårdskommissionen. 1814 var Rosenstein en av de kommissionärer som underhandlade fram den svensk-norska unionen. Som biskop i Linköping grundade Rosenstein Östergötlands hushållningssällskap och var en av de viktigaste tillskyndarna av anläggandet av Göta kanal. (Han var barndomsvän med Baltzar von Platen.) I tidens utbildningsdebatter var han en självskriven ledare och deltog i olika undervisningskommissioner som skulle nydana det svenska skolväsendet. I dessa frågor var Rosenstein en konservativ kraft som motsatte sig realskoleundervisning och förordade ett framtida fokus på klassiska studier.

Några maktpåverkande aspekter:

Tyresös skolundervisning flyttar 1827 över från Klockargården till den nybyggda fattigstugan nära slottet.

 

Ägarperiod 46, åren 1838-1855: 17 år med kammarherre greve Fritz Stackelberg gift med Adamina Reutersköld

Prästmakt: År 1838 gick Abraham Vilhelm Söderénin som tillförordnad kyrkoherde efter att ha varit komminister i Tyresö sedan 1829. Tyresö fick år 1840 Johan August Lind (född 1798) som ny kyrkoherde (till sin död 1854). Han var prästvigd i Strängnäs 1822 och hade tjänstgjort i Botkyrka, Eskilstuna, Björnlunda, och Västerhaninge. Han var gift med en kyrkoherdeänka från Västerhaninge och hade inga barn.

Hans Olof Holmström, prästson från Ösmo, var biskop i Strängnäs 1839-1852 och därefter ärkebiskop till sin död 1855. Holmström hade vid Uppsala universitet erhållit magistergraden 1806 och tre år senare avlagt teologie kandidatexamen, då han 1811 förordnades till docent i latin och 1816 blev e.o. adjunkt i filosofiska fakulteten. Två år senare lämnade han universitetet och blev gymnasieadjunkt i Strängnäs, förordnades 1819 till konsistorienotarie och blev filosofie lektor 1823. Utnämnd 1828 till kyrkoherde i Dunker och Lilla Malma församlingar i Strängnäs stift, återfördes han året därpå som domprost till stiftsstaden och erhöll teologie doktorsvärdighet 1830.

Han hade såsom fullmäktig för Strängnäs stift deltagit i riksdagarna 1828-1834, innan han som stiftsstyresman intog sin självskrivna plats i prästeståndet. Här fungerade han som vice talman under riksmötet 1850-51 och som talman vid riksdagen 1854.

Ledamot av Vetenskapsakademin från 1853. Utrustad med grundliga studier hade han som lärare mycket lätt att meddela andra sina kunskaper. Som offentlig person tillhörde han både av övertygelse och genom samhällsställning det konservativa och högkyrkliga partiet. Med stor förmåga att intränga i ämnen, som skulle behandlas, rörde han sig i dem med stor lätthet, alltid beredd att lyssna till motsidans anföranden, och fastän han inte gärna rubbades ur sin valda position, framfördes dock hans motsägelser med all möjlig vänlighet

Några maktpåverkande aspekter:

Den första folkskolestadgan utfärdas 18/6 1842 (efter olika utredningar sedan år 1809 med inspiration från den engelska liberalismen, den utopiska socialismen och den kristna socialreformismen – och sedan Danmark infört obligatorisk folkskola redan år 1814) – och inför undervisningsplikt (men inte skolplikt, vilket gör att föräldrarna får ordna hemundervisning).

 

Ägarperiod 47, åren 1855-1859:  4 år med överdirektören och tidigare skolprästen  Johan Erik Hörstadius

Prästmakt: År 1855 gick den sedan år 1846 tjänstgörande komministern Per Erik Hofbergin som tillförordnad kyrkoherde i ett år och 1856 utnämndes Knut Alfred Kihlblom (född 1824) till ordinarie kyrkoherde (till 1877 och Hofberg fortsatte som komminister till 1861).

 

Ägarperiod 48, åren 1859-1892: 33 år med advokatfiskal Gustaf Ferdinand Hörstadius.

Prästmakt: Karl August Lönroth (född 1831) blev Tyresös kyrkoherde år 1878/79 (till och med 1899). Prästeståndet var den starkaste motståndaren mot ståndsriksdagens avskaffande år 1866: prästerna vad de som förlorade mest makt genom den reformen.

Thure Annerstedt var biskop i Strängnäs 1852-1880.  Han blev student i Uppsala 1824, fil. mag. 1830,prästvigd samma år, 1832 teol. kand. och 1833 docent i pastoralteologi, i vilket ämne han 1835-1840 flera gånger hade förordnande som adjunkt. Han blev teol. lic. 1839, adjunkt i pastoralteologi 1840, teol. dr. 1845, kyrkoherde i Örebro 1846 och biskop i Strängnäs 1852. Han utsågs 1850 till ledamot i den kommitté som hade att utarbeta förslag till två nya årgångar av predikotexter, vilket förslag fastställdes 1860. Vidare blev han 1852 ledamot av den kommitté, som skulle se över Svenska kyrkans handbok och katekes. Annerstedt bevistade alla riksmötena från 1847 till 1866 och åtnjöt stort anseende och förtroende bland sina ståndsbröder. Under de sex sista ståndsriksdagarna var han ledamot av statsutskottet och under de fyra sista prästeståndets vice talman. Han var politiskt konservativ, i teologiskt hänseende högkyrklig, och var en av dem som kämpade längst emot representationsreformen.

 

Adam Theodor Strömberg var biskop i Strängnäs 1881–1889. Han blev student i Uppsala 1839. Han försörjde sig ett par år som informator i Värmland och Stockholm och studerade därefter (1841-48) i Uppsala, där han snart blev välkänd som talare och visdiktare. 1848 promoverades han till filosofie magister. Samma år blev han anställning vid läroverket i Örebro som extra lärare och tidvis även som lärare i gymnastik. Han återvände till Strängnäs höstterminen 1852 och tillträdde som ordinarie adjunkt 1853. Sedan Strömberg bedrivit teologiska studier i Uppsala 1861–1862 prästvigdes han 1863. Han blev därefter domprost och kyrkoherde i sin födelsestad Strängnäs 1864 och Strömberg promoverades till teologie doktor vid Lunds universitets jubelfest 1868. År 1880 blev han pastor primarius och kyrkoherde i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm. Sedan han blivit föreslagen till biskop i Strängnäs stift, fick han denna plats 1881. Han hade gång på gång fått stiftets förtroende förut, bland annat som ombud vid kyrkomötena 1868, 1873 och 1878. Bland de allmänna uppdrag som Strömberg fick utmärker sig att han var landstingsman i Södermanlands län 1865–1874 och ledamot av andra kammaren 1876-78 samt ledamot i granskningsnämnden över psalmbokskommitténs arbeten och förslag 1883–1888. Han gjorde bestående insatser inom många verksamhetsområden. Som lärare ansågs han vara en av de främsta, som kyrkoherde fick han särskilt förtroende som konfirmationslärare. Han bidrog väsentligt till folkskolornas utveckling genom sina reformer. Som biskop fick han stort förtroende och välförtjänt respekt från stiftets präster. I kyrkomötet, riksdagen och landstinget hörde han som oftast till minoriteten. Inom riksdagen ansågs han vara alltför konservativ, inom kyrkomötet alltför liberal. Som talare var han högt skattad.

Några maktpåverkande aspekter:

I slutet av 1860-talet kom Folkskolans läsebok (av Artur Hazelius, 1833-1901) vilken betydde en enorm breddning av läsinnehållet jämfört med katekesläsandet, även om läseboken också dominerades av Gud och fosterlandet.

Omkring år 1870 övergick universiteten i Sverige från att betona ämbetsmännens bildning till att betona att vetenskap och forskning skulle serva den begynnande industrialiseringen. Forskaren representerade inte bara sanningen utan också det sköna och det rätta.

Tyresö skola (d.v.s nuvarande Bygdegården) tillkommer 1875 och läraren (=klockaren/organisten) flyttar in där året därpå med sin familj. Skolgången bestäms 1882 att vara 6 år (men det faktiska genomsnittet för Sverige är 2 år och ökar till 4 år vid sekelskiftet).Det är oklart hur många år Tyresö-barnen gick i skolan i genomsnitt.

Uteblivande från husförhör ej längre straffbart från år 1888.

 

Ägarperiod 49, åren 1892-1930: 28 år med påvlige kammarherren, markis Claes Lagergren, gift med Caroline Russel till 1919 och från 1922 med Mary Moore Ogden

Prästmakt: Praktiskt taget alla invånare hade gått i kyrkan. Prästerna vakade noga över och kunde ofta med lagliga sanktioner motverka mässfall. De statliga kungörelserna lästes upp i kyrkan. Kyrkan var ett både världsligt och kyrkligt kontrollorgan. Religionen började bli en privatsak och en omfattande sekularisering spred sig. Kyrkans makt över skolan blev år 1918 mindre grundläggande.  Under Lagergren hade Carl August Lönroth (född 1831) varit kyrkoherde sedan 1879 och efterträddes år 1901 av sin son Carl (Ulrik Lars) Lönroth (född 1866), som förblev kyrkoherde till 1908 (och som även var predikant vid Stockholms stads uppfostringsanstalt vid Skrubba från 1902). Han gav år 1931 ut boken ”Från gamla prästhem i Sörmland och Närke”. Det är oklart varför Carl Lönroth flyttade till Asker som kyrkoherde. Han efterträddes 1909 av Israel Zetterqvist(född 1849) som varit kapellpredikant i Torö från 1873 och komminister i Dalarö från 1876 (och var god vän med August Strindberg) och som stannade till sin plötsliga död i tjänsten torsdagen den 3 oktober 1913. Under sina 32 år i Dalarö komministergård 1877-1909 blev Zetterqvist det snabbt växande samhällets centralpunkt och han bidrog mer än någon annan att skapa det nya Dalarö. Genom att Bibelkommissionen under många somrar samlades i Dalarö fick Zetterqvist goda kontakter med Sveriges bästa teologer och präster. (Zetterqvists hem i Dalarö blev också samlingspunkten för hela den kringliggande skärgårdens präster med familjer.) Han blev nära vän med domprosten C A Thorén och hovpredikanten C H Bergman och blev därigenom kraftigt påverkad av Jakob Böhmes och von Baaders religionsfilosofi. Även hans extremt fattiga barndom och uppväxt kan ha medverkat till att han alltid höll sina förråd och sitt skafferi öppet för de fattiga och ofta höll särskilda ”fattigbjudningar”. År 1913-1916 är det oklart vem som var kyrkoherde,men år 1916 tillträdde David Froste (1880-1951). Han var kyrkoherde i Tyresö till 1921. År 1919 uppvaktade markisen regeringen för att få Frostes lön höjd, men Froste flyttade år 1920 till Västerhaninge som kyrkoherde där. Froste var född på Tvärnö i Roslagen och hade en förkärlek för skärgårdskulturen och dess folk. Han kunde aldrig skilja på socken och kommun, utan ville med alla medel söka ordna samhället väl. Froste efterträddes år 1923 av PG Ålund(född 1889).

Den 1/5 1923 övergick Tyresö från att vara eget pastorat (under Tyresö slottsherres patronat) till att bli komministratur och annex till Saltsjöbaden. (Saltsjöbaden hade år 1913 blivit självständigt pastorat.)  Det innebar att PG Ålund omvandlades från kyrkoherde (år 1923) till komminister år 1923.

På kallelse av patronatus Lagergren utsågs också i juli 1911 vice pastorn Martin Ullman (född 1883) till ny komminister i Tyresö. Det uppfattades politiskt som en klart föråldrad oformlighet och kan sägas ha medfört patronatsrättens avskaffande i Sverige år 1921. Lagergren uppvaktade år 1916 ärkebiskop Natan Söderblom i Uppsala för att få tillsätta Froste som kyrkoherde. Natan Söderblom hade år 1916 protesterat mot regeringens förslag att avskaffa patronatsrätten. Han ansåg den angelägen att bevara ”i vår demokratiska tid”.

Uddo Lechard Ullmanvar biskop i Strängnäs stift 1889-1927 och ledamot av 1883 års psalmbokskommitté. Sin stora insats gjorde Ullman genom sitt arbete för gudstjänstlivets förnyelse och främst med den nya kyrkohandbok för Svenska kyrkan som antogs 1894. Den innebar en vändning från den upplysningspräglade och liturgisk§t nedtonade kyrkohandboken 1811 till en historisk motiverad återknytning till gudstjänstens hävdvunna moment. Den är utgångspunkten för det liturgiska förnyelsearbete som präglat Svenska kyrkan under hela 1900-talet. Ullman var starkt påverkad av tysk, luthersk teologi och liturgi bl.a. av den teologiska fakulteten i Erlangen, där han studerat i flera år.