Claes Lagergen som aktör och poet.
Nätbilaga C8v till boken Tyresö under tusen år av Harald Berg (2019)

Varje år under tiden 1875 till 1884 skrev Claes Lagergren dikter och år 1885 gav han ut 42 av dem i boken ”Dikter”.

Den första är riktad till hans mor och återges här med sin rubrik ”Tillegnan”.

 

 Tillegnan.

Hulda moder, Dig en bok jag sänder,
Som för mig sitt enda värde får,
Om Din kära hand dess sidor vänder
Och Ditt hjerta då af glädje slår.

Under dessa år, som långsamt smugit,
Hvarje morgon liksom hvarje qväll
Har min tanke hän till hemmet flugit
Att med Dig en stund få dröja säll.

Hvad jag kände utaf fröjd som smärta
Tycktes mig jag delade med Dig,
Sorgen dog, tryckt till Ditt modershjerta
Och hvar fröjd log dubbelt skön för mig.

Af Din bild liksom af trollspö väckta,
Minnen nickade från qvällens sky,
Höllo mot mig sina armar sträckta,
Som om jag ifrån dem velat fly.

Solen sjönk utöfver Qvismarns vatten,
Glada röster ljödo ned vid strand,
Häggens fransar doftade i natten,
Vågen smekte gamla bryggans sand.

Vintern kommer snart med långa qvällen;
Vid Din lampa glöm en stund Ditt garn,
Tag min bok och följ till fjerran ställen
Emot södern på dess färd Ditt barn.

Du, o moder, mina tankar tolkar,
Dem i ögat ser, fast långt ifrån,
Och med högre bilder dem befolkar;
Dig de egnas af en tacksam son.

September 1884.
                              Inledningsdikt i:  Claes Lagergren (1885) Dikter.

 

Julafton i Roma.

Rososenskyar på fästet simma,
Bort mot vester till ro de gå,
Bergens tinnar i fjerran glimma,
Qvällsol’n lyser från himmel blå.

Lagern gungar i aftonvinden
Mörkgrön krona så rik och tät,
Blomsterångorna smeka kinden
Och af vinter jag ser ej fjät.

Dock i dag det är högtidsqvällen,
Julens afton, så glad i Nord,
Välkomsthelsad med ljus från tjällen,
Bjuden famnen af snöhöljd jord.

Barn, som stiger in i hvar boning
Med din julgran i liten hand,
Du, som skänker hvar själ försoning,
Tag min helsning till fosterland!

Tag min suck, o, den hjertevarme,
Låt den komma till Sverige hem!
Kanske väcker den för mig arme
Hjertats hogkomst, jag vet hos hvem.

Moder, fåfängt Din blick mig spanar,
Jag ej fins mer vid bordets rund.
Ack, hur sorgset Du 1er, jag anar
Hvad Du hviskar i denna stund!

Tack för skimret på sorgsna pannan,
Tack för fallande, bortgömd tår!
Det är julklapp, jag vill ej annan,
Och den enda jag får i år.

Tack för fordom, Du gamla, kära!
Tack för allt hvad Ditt hjerta gaf,
Dygd och heder och tro och ära
Och den möda, Du kände af!

Solen sjunker i guld och gjuter
Kring Sanet Peter sitt milda sken; —
Der bland flammor en ring sig sluter
Utaf minnen från längese’n.

Kära syskon, I glada andar,
Älskad fader, jag ser Er der
Och min stämma med Edra blandar
Den min jublande helsning bär.

Roma, December 1876.

 

 

Till Gustaf Lagergren på hans åttionde födelsedag.

Hell fader! Hell dina åtti år,
Dem Gud välsigne och skydde,
Ditt fadershjerta, der kärlek slår,
Ditt fadersöga, som har sin tår,
Din famn, dit gerna vi flydde!

Hvart lifvet än våra vägar för,
Hvadhelst dess vågor oss bringa,
Om guld, om armod det för oss strör,
Yi ha’ en skatt, som oss rika gör,
Mot hvilken allt syns oss ringa.

Det är Ditt minne, o fader kär,
Ditt föredöme, Din heder,
Ditt tålamod, som livar motgång bär,
Som af hvar pröfning förtröstan lär,
Och rena, flärdfria seder.

Det minnet blifver vår sköld på arm,
Som skyddar oss uti striden,
En talisman, fäst på barnets barm,
Ett hemmets eko med stämma varm,
Som hviskar till oss med friden.

Väl hemmets torfva tycks mera grön
Än någon annan på jorden;
Dock blifver hogkomsten dubbelt skön,
Om man kan minnas ett hem med bön,
Ett kristet hem uti norden.

Haf tack, o fader, att så det var!
Se, Gud belöningen skänker,
Med kärlek hägnar han Dina dar,
Din ålderdom ligger ljus och klar,
Och tår af tacksamhet blänker.

Med seklets morgon Din egen slog,
I helsat dagen med gamman,
Båd’ sommarsolen, som vänligt log,
Och vinterstormen, som dyster drog,
1 hunnit qvällen tillsamman.

Väl skön är morgon med dagg och doft,
Och middagssolen förnöjer;
Men qvällen kommer med höghvälfdt loft,
Med tusen skimrande stjernors stoft
Och tyst och fridfullt sig höjer.

Då lemnar handen sin trägna id
Mot målet vandraren hastar,
Med aftonklämtningen kommer frid,
Och hjertat klappar så nöjdt dervid,
En blick mot hemmet man kastar.

Hur ljuft att blicka som Du i ro
På det förgångna tillbaka
Och känna evighetsblommor gro
Och fridens englar i själen bo
Och handen räcka åt maka,

Som troget städse vid sidan står,
Lik förr i tider, som flydde;
Af barn och barnbarn en ringdans går,
Hell fader 1 Hell Dina åtti år,
Dem Gud välsigne och skydde!

Roma, Mars 1882.