C6k – Tyresö tusen år

Hyllningar till Tyresös och Carl Fredric Scheffers ära
Nätbilaga C6k till boken Tyresö under tusen år av Harald Berg (2019)

Tyresögodset hade en verklig storhetstid på 1770-talet, när Carl Fredric Scheffer var godsherre. Denne blev då föremål för många uppskattande hyllningar, bland annat från Carl Michael Bellman, som på många sätt stöddes av Scheffer. Här följer tre sådana dikter, alla avskrivna ur Bellmans skrifter nummer 9. Men även många andra diktade hyllningar till Scheffer. Här följer i kronologisk ordning elva hyllningsdikter till Carl Fredric Scheffer, vilka jag funnit:

1 januari 1770: Ode av J. Simming
1773: Tack-Dikt av Patriotiska Sällskapets C.J.
April 1774: Bellmans vädjan-dikt nummer 2 för sin bror.
10 Februari 1775: Göta Bygdens Saknad av Anna Maria Busch
1775: Dikt till Scheffer af en Dalkarl
1 Augusti 1775: Ode till Scheffer av Carl Johan Brunjeansson.
1775: Dikt av anonym författare
1 Januari 1777: Bellmans dikt nummer 29.
I April 1777: Dikt till Scheffer av Anders/Andreas Lanaerus.
Augusti 1777: Bellmans dikt nummer 50.
30 Augusti 1777: Minnesdikt i Tyresö av okänd författare.
1 Januari 1780: Dikt av Carl Jan Brunjeansson

Aspekter hos Scheffer som dikterna hyllar

Patriotism

Nit, dygdigt och flitigt arbete

Frihetsskapande

Gustav III:s uppfostrare till en god kung

Drar sig undan på och utvecklar Tyresö

Värnar vetenskap och vitterhet

Tänker på andras och fattigas väl och ger dem understöd

Utsatts oförskyllt för andras avund

1. Ode den 1 januari 1770

Til Hans Excellence, Riks-Rådet, Riddaren och Commendeuren af Kongl. Majt:s Orden, Högvälborne Herr Grefve Carl Fredric Scheffer – af en uplyst samtids glada tolk J. Simming. (Tryckt i Grefingska tryckeriet, Stockholm.)

Du Fosterlandets Vän! som i Ditt lugn Dig döljer,
Vår tack, vår trogna nit, Dig genom tiden följer,
Hvart kan Din klarhet gå; där dessa dig ej se?
De söka Dig igen, vår tilflygt och vår Ära!
At Dig det Offer Bära,
Som vi på denna dag åt Jordens Gudar ge.

Förtryckets stund är all. Dess långa natt försvunnit,
Vi Sveriges gamla Råd vid ADOLFs sida funnit,
Och ägna nu med dem vår Sällhets glada hopp.
När Frihet, Slögd och vett med fordna Äran vakna,
De dock sin SCHEFFER sakna
At hägna deras bahn, och skynda deras lopp.

Vi sakna dock ej alt, fast mycket af det hela,
Du brinner för Dig Sjelf; men elden kan sig dela
Och hvar en låga tänds, han ljus och värma bär.
At stundom vara skymd är annat än förkolna.
Det kan på Himmeln målna;
Men Solen då, som mäst på grödan värksam är.

Naturen har Dig skänkt, at Nit för Sverige hysa,
Du satt dig längre bort, at hopen förelysa
I en för allmänt väl så viktig Borglig dygd.
Ej nog, at lägga Grund och Byggnings-Konsten veta,
Du går att sielf arbete,
På det med samlad flit vår Sällhet varder bygd.

När Svea! Du Din syn åt nya Tiden vänder,
Om Dig et önskat godt i detta skiftet händer;
Så känn de stora Männ, som sådant Dig beredt,
Bed Himlen dessa lif i långlig välgång spara,
Som kunna Dig försvara
Och med Dig redo stå, at dela ljuft och ledt.

2. Tack-Dikt 1773
i anledning af det kraftiga understöd som genom Deras försorg gifves de mäst Nödlidande i Dalarne.
(Tryckt hos Peter Hesselberg, Stockholm 1773.)

Mänsklighetens tacksamhet
Mot Hans Excellence Herr RiksRådet, f.d. Hans Kongl. Höghets Kron-Prinsens gouverneur, samt Riddaren och Commendeuren af Kongl. Maj:ts Orden, m.m. Grefve Carl Fredric Scheffer.

Du rörda mänsklighet, som ofta suckat, fasat,
Då til ditt Släktes fall, naturens hårdhet rasat:
Du som med blygd och harm, en billig klagan fört,
Då ofta mänskors gråt så litet mänskor rört:
Låt sakta sig det qval, ditt öma väsend sårar
Du än har vänner qvar, som blanda dina tårar.
Ej alla somnat in i ro och öfverflöd,
Då du har döden ropt at sluta uslas nöd.
Där lifvets toma prackt, de trånga Själar tjusar,
Där andras nöd och väl för örat hastigt susar,
Där smicker, nöjen, fjås, dens hela lefnad för
Som tigger lykans nåd, och ingen lycklig gör:
Där har man aldrig tid på andras tilstånd tänka,
Och från en bildad höjd sig ner till mänskor sänka
Man endast för en själv tror all ting skapat är;
Ett matt och fruchlöst lif til andras tunga bär.
Men ädla Själar blott den höga drift förnöjer
Som öfver ytors krets sin starka ande höjer:
At lisa klämda bröst, at göra mänskor godt
Är deras äras högd, och lifvets bästa lott.
Den som för andras väl ses vaksam omsorg hysa,
Hvars Höghet aldrig blygs att för de lägre lysa,
Hvars hjerta aldig kallt vid trycktas suckar var,
Han mer än lyckans glants och Purpurns värde har,
I detta aftryck bäst, vår tid det Namnet känner,
Hvars ära synes störst, bland rätta mänsko-vänner:
Det HONOM värdigt är, som GUSTAFS Ungdom ledt
At gagna med sin dygd, och lysa med sitt vett.
Du sorgsna mänsko-flock, som svigtar vid din börda
Då ofta nöd och brist af din svett får skörda:
När du din klagan måst i tysta tårar dränckt
Och aldrig vågat tro at verlden på dig tänkt:
Då tändes flera ljus at klarna up din hydda
Då täfla öma bröst at dig i nöden skydda:
Så djupt det intryck är som GUSTAFS dygder gör
At det til ädla värf hvart mänsko-hjerta rör,
J! som i dessa värf Er största vällust funnit,
Den lön är redan stor I för Er möda vunnit,
Ty tusen frälsta liv välsigna Edra spår:
En sådan ärestod, Monarken sällan får.
En tacksam mänsklighet det MinneEr vil gifva,
På hvilket dygden sjelf vid Edra Namnskal skrifva:
DEN SOM EN USLING FRÄLST, HAN EVIGT HEDRAS BÖR
DÅ DEN SOM LÄNDER TOG, MED VERLDENS AFSKY DÖR.

Af en Sällskapets frånvarande Ledamot C. J.

3. Bellmans Dikt nummer 2. Troligen skriven i april 1774, men publicerad i Götheborgs Allehanda, nr 95, den 18 november 1774. Dikten är ett försök från Carl Michaels sida att hjälpa sin bror Johan Arendt Bellman att genom Carl Fredric Scheffers ynnest få en anställning vid Ostindiska Kompaniet.

Till Hans Excellence Riks-Rådet m.m. Herr Grefve Carl Fr. Scheffer
Af Herr Secr. C.M. Bellman.

I en mörk och sorglig hydda
Ser jag Helsans Gud så vred
Med ett pulver i en sked,
Stundom med en saft och krydda
Kring mig hasta, yr och rädd,
Mot en Hamn* med glas och pilar
Som uppå min tröskel hvilar
Och ser bister på min bädd.

Täcks Ers Excellence beskåda
En betryckt Appollos Son,
Längs i stugan in i vrån
Sjuk och bäddad i en låda,
Med ett bläckhorn på en pall.
Sorgligt för dess ögon prålar
Morgonrodnans glada strålar,
Dagens ljus och stjernans fall.

Dock Apollo hos mig blifver,
I dess öppna famn jag flyr,
Sjelf han denna handen styr,
Som Ers Excellence tillskrifver.
Jag är darrande och svag;
Guden räcker mig sin lyra,
Ber mig sjunga i min yra
För Ers Excellence i dag.

Straxt ett ögnablick sig tänder
Oförmodadt, sällt och kärt,
Då det qual, som mig förtärt,
Sig till idel helsa vänder:
Bröstet flämtar ej så tätt,
Blodet i hvar ådra skalkas,
Andedrägten liksom svalkas,
Hjertat suckar, mera lätt.

Eders Excellence till ära
Sjunger jag nu frisk och sund
Med musique vid Bacchi sprund;
Ingen ting kan mig förföra,
Hvarken afund eller tid.
Hvad som kostat ögats floder
Var en omsorg för min Broder,
För dess välfärd och dess frid.

Mitt bekymmer lyckligt ändas
Genom Eders Excellence.
Längst vid Moguls ** rika gräns
Skall ett tacksamt offer tändas
Under låfsång, pris och tack;
Lyckans fröjd mig öfverhopar,
Och Apollo till mig ropar:
”Yngling – – – stig nu upp och gack!”

* Med ”en Hamn med glas och pilar” avses troligen ”Döden med timglas och pilar”.

** Tanken torde vara, att brodern Johan Arendt Bellman (född 1750, död mellan 1781 & 1791) vid kommande färder i Ostindiska Kompaniets tjänst ska tända tackoffer till Scheffer ända borta vid Stora Mogul, det vill säga Indiens, gränser.

4. Göta Bygdens Saknad i februari 1775,
när Scheffer inte kom till Wenersborg.

Hoppet intog våra Bröst:
Allmän Glädje syntes råda,
Vid den Rygtets ljufva röst
At vi skule SCHEFFER skåda.
Alla ville nå den ära,
Åt Vår GUSTAFS Foster-Far,
At det rena Offer bära,
Nit och Trohet uptändt har.

Men bäst detta smickrat oss,
Himlens Rymd af dimman täcktes
Och det klara Glädjens bloss,
Utaf våra tårar fläcktes.
Bäst vi trodde, at vår ort
Skulle all sin önskan vinna;
Så ha vi med suckar sport,
hoppet i en hast försvinna.

Då vi ej få skåda DIG,
Skal DIT Loford allmänt höras.
Til, at täfla nu med mig,
Alla utaf åtrå röras.
Sveriges Sully! om mitt Qväde
Inte svarar mot DIN högd,
Nu DIN mildhet dock tilstäde,
At välmening den blir röjd.

Tungan är en säker tolk
Utaf alt hvad hjertat säger.
Ärlighetens Eget Folk
Uti DIG sin prydnad äger.
Det vil nu i Götha Bygd
Därmed sig på ödet hämna;
At, vid tanckan om DIN Dygd,
Sig åt Glädjen öfverlämna.

Götheborg den 10 februari 1775.
Anna Maria Busch.

5. Dikt till Scheffer 1775 af en Dalkarl
(Tryckt hos Lars Wahlström, Göteborg 1775.)

Kom Fosterbygd! vänd hit dit öra:
Här Enfald SCHEFFERS tekning gör.
Här Sanning sjelf skal handen föra;
Fast hon en ostämd Zithra för.
Fly Smicker! fly til köpta trälar,
Och sök din ro hos låga själar,
Som skapa hjeltar af et grand,
Han mer än alla Smickrets väger;
Han bildad är av af Ärans hand.

Se Foster-bygd! Dess Lifs-ström rinna
På uselhetens torra fält:
Hans sol med jemna lågor brinna,
At göra mänsko-lifvet sält.
Et räddat folk Hans nåd välsignar:
En Mor, som under bördan dignar,
I, SCHEFFERS ömhet ser sit stöd:
En glädjeflod från ögats brunnar,
Min Dyre Hjeltes lof förkunnar,
Vid största känslan utaf nöd.

Ja! Desse verk, til slägtets bästa,
Som SCHEFFERS ömhet upbygt har,
De sku Hans namn hos oss befästa,
Och emot glömskan ge försvar;
De äro bland De Äre-stoder:
Som trotsa Tid och Eld och Floder,
Och gör Dess namn för verlden stort.
Et tacksamt slägte skal Dess ära
Til sensta efterverlden bära,
Och värdigt sjunga hvad Han gjort.

En framtid, som en gång får skörda,
Den omsorg, GUSTAF för oss har,
Skal SCHEFFERS namn vid fruckten vörda;
Och sucka: Han den Hjelte var,
Som GUSTAF up i Templet ledde,
Som Ärans offer sjelf tillredde,
Då GUSTAF Henne trohet svor;
Som GUSTAF vist i Ungdoms åren,
Vid sannings-facklan hjelte-spåren,
Och Honom fördt dit Äran bor.

Se hur min Hjeltes ära hvilar,
Uppå Förtjenstens fasta grund!
Til trots af alla Afunds ilar,
Til trots af Tadlets smäde-mund.
Hör Rycktet far med snälla vinar,
Och Verldens röst til gensvar tvingar,
När SCHEFFERS storverk blåsas ut.
Förgäfves Afund! är din svärta;
Du sjunga skal, fastän med smärta,
dess lof, vid Äre-banans slut.

Men yra Tanka! Gak tilbaka;
Du endast bör med tiden gå.
Låt mig en ostörd vällust smaka,
Och av vårt Nu en sötma få.
Hvi bjuder Du, när jag skal qväda
en klara sol, mig dristigt träda
På mörka nattens villostig?
Än SCHEFFERS Sol på fästet prålar!
Vår Verld sig gläder af dess strålar,
Och en förtjusning nalkas mig.

6. Ode till Scheffer den 1 augusti 1775
när han med sin höga närvaro behagade hedra Göteborgska Vaux-Hallen.

Kom Flora, at Din Parck med Ljus och Blomster Sira:
I Dag. En Högtid är, som Göther Fägnad ger:
Här blandas Nit och Lof för GUSTAF och dess Spira:
Här ögat GUSTAFS Vän Den Store SCHEFFER ser.
Han, som för Vår Monarch, på Ungdoms-Vägen vakat
Och danat ömt Den DYGD, hvars Frugt Vi Sälle smakat:’
Ger ädla Nöjen lif och Del i Våra tar.
Bjud Dina Gracer fram, om SCHEFFERS Idrott qväda:
Han är av Himlen Skapd, at Gagna och at Gläda
i Våra Gyllne Dar.

Med lagrar önskar Du at Jarlens Hjesse pryda,
Som gifver Purpurn glans i Ärans Sköna Sal:
Men SCHEFFER flere bär: Dess Stor-Verk alla tyda:
Än Dalars frälsta Folk, än Mödrars Stilda qval;
Ty anstår bedre dig och kan Du Hugnad vara,
Om, vid så Högt besök, din vördnad at förklara,’
I Mänsko-Vännens Fjät Du Liljor offra får.
Dess Fot, för Kung och Land, med Bröstet lika Trogen,
På alla vägar jämn, i alla öden mogen,
Til Allmänt Bästa går.

Allerödmjukaste af
Carl Johan Brunjeansson.

7. Dikt år 1775,
då Scheffer nådigt behagade förklara sig för Protector af Vetenskaps och Vitterhets Societeten i Götheborg. (Tryckt hos Lars Wahlström i Götheborg år 1775.)

Wid Götha älfvens äen ovan stömma ljuder,
Och bergens gälla röst kring fältet glädjen för;
Det är Apollo sjelf, som dessa lekar bjuder,
Han hänryckt och förtjust sin glada Zithra rör;
Grev SCHEFFER, säger han, som mina himlar pryder,
Som uti större krets mit bud, min vilja tyder,
I dag, vid Götha älf mit Altar bygger opp.

Han, Dygdens ägta Son, som uti Ärans Tempel,
Bland Hejltar Lagerkrönt, med verldens bifall står,
Som teknat GUSTAFS själ med Sanna Ärans stämpel,
Och visat ut den väg, som til dess högder går;
Han, som min Syster satt, jag menar min LOVISA,
At vårda Snillets eld och mina Storverk prisa,
I dag, vid Götha älf, mit offer tänder an.

Graf SCHEFFER, som mig tro och helig lydna svurit,
Som helgedomens tjenst och offrens art förstår,
Han, som min fackla fram för störste Hjeltar burit,
Och i hvars stora Själ mit Guda-välde rår;
Han, som alt ädelt, stort, alt vittert, skönt förenar,
Som största Snillens halt i sina lågor renar,
Min Götha helgedom uptager i sin vård.

Er, Snillen, Konst och Smak! jag vill som andar sända,
J skolen denne Drott en skyldig lydna ge;
Han skal mit klara ljus i Götha bygder tända,
Och jag skal åt Hans verk med vänligt öga le.
Och Du, Du vittra flock! som SCHEFFERS stjerna leder,
Jag väntar, Han bland Dig, en värdig röst bereder,
Som Tredje GUSTAFS lof för verlden sjunga kan.

8. Bellmans Dikt nummer 29. På nyårsdagen 1777.
Tryckt i Dagligt Allehanda, nr 6. den 9 januari 1777. Dikten kan ses som en uppföljning av en nyårsdikt, som Carl Michael Bellman hade i Dagligt Allhanda den 2 januari 1777 och som var riktad till kung Gustaf III.

Till Hans Excellence Rids-Rådet, för detta Gouverneuren för Hans Kongl. Höghet Kron-Prinsen och de Kongl. Arf-Prinsarne, Riddaren, Cancellern och Commendeuren af de Kongl. Orderne*, Herr Grefve Carl Fredric Scheffer.

Svea uppå denna dagen
Önskar Gustaf många år,
Då dess frihet och då lagen
Lika ömsint hägnad får.
När som Sanning vill beskrifva,
Hvem den bäste Konung är,
Äran at dess drag upplifva
Gustafsbild till mönster bär.

Dyre Scheffer! Du som vakat
För den Hjetens späda dar,
Ingen större vällust smakat
Än ditt hjerta njutit har.
Du fått re’n med undran skåda,
Hvad den milde Hjelten gjort:
Hur det Folk han ryckt ur våda
Blifver lyckligt, sällt och stort.

Hvad bör Svea inte unna
Den, hvars nit hon pröfva fått?
Hvad vi därför önska kunna,
Blifve din beskärda lott!
Scheffer! du dig länge gläde
Åt det låf, som Gustaf har!
Och de sensta tider quäde
Om hans trogne Foster-Far.

* Med ”Orderne” torde avses ”ordnarna, riddarordnarna”.

9. Dikt införd på första sidan i ”Tidningar ifrån Upsala”, nr 13-16, April månad 1777:
Til Kongl. Maj:ts högstbetrodde Man och Råd, m.m. högwälborne herr Grefwe Carl Fredrich Scheffer, vid Ny-Året 1777. (Tidningens kommenter: ”Dene lyckelige werkar röja en witter skald i Blekingen, som förut gjort sig känd genom sitt snille och sin lärdom. Det är samme Författare, som uti Kongl. Witterhets Academien 1775 ärhållit högsta priset för dess uppgifna project till Inscriptioner på Medaier öfwer de Kongl. Personer af Wasa Huset, hwilkas Medailler ännu saknas.”)

Sjung, Swenska Witterhet! Din gyldne ålder dagas,
Hwart skifte tiden gör, af nya hopp ledsagas.
Låt tiden flyckta bort! Vi glädjoms wid dess lopp,
När den oss lämnar qvar wår sällhet och wårt hopp.
Wår sällhets grund ej kan av tidens skiften lida:
Augustus är på Thron, Mecoenas wid hans sida.
En GUSTAF Wisdoms skydd. En SCHEFFER är dess frögd:
Maroner nu är tid bestiga Snillets högd.

Sjung, Göthiske Parnass ** din fägnad och din ära.
Men Ack! hwem skall wår eld inför wår SCHEFFER bära.
Jo, Hjelte, om Din högd jag ringe nalkas må,
Så anse med behag det råd jag funnit på.
Tilstäd en Romersk Skald i Swensker drägt framträda
Horacer böra ju för Mecenater qwäda.
Han stämmer lutan här, Min Hjelte, blott för Dig,
Hans brister och hans drägt tilhöra endast mig.

Horatius til Mecoenas
Första bokens första Ode:
Du Ättling af den stam, som ärans drägt fått bära!
Mecoenas, Du mitt skydd, min sällhet och min ära!
I mänsko-hopens sorl man ser en olik smak:
En del sin sällhet når bland wagnars dån och brak.
Wid Elis ses en strid, där kämpen hästen tvingar,
Då han med warsamn hand sin wagn kring målet twingar.
Bland rök och damb han når sin wällust och sin frögd,
Och i sin seger tycks bestiga Gudars högd.

En annan av sin makt och wälde smickrad blifwer,
Då han på slipprig grund til ärans höghet kliver.
En lada full af korn upfriskar bondens håg;
Hans lust, hans glada mod det wäxer med hans råg.
Han sjunger wid sin harf: min ringhet mig förnöjer:
Säll den sin ärfda jord med egna redskap plöjer!
Låt andra höjas upp af rikedom och magt!
Jag säljer ej min plog för hela jordens pragt.

Mot hafwets yra wåg en Sjöman häftigt kämpar,
De största farors hot hans håg dock aldrig dämpar.
Som Bonden wid sin plog, han sig wid kölen fäst,
Och wid sitt yrke tror sig trifwas allra bäst.
En Köpmand efter winst bland tusend faror sträfwar,
Wid stormars grymma hot hans hjerta dagligt bäfwar.
Han prisar andras lugn och ropar i sin nöd:
Säll den som uti ro på landet får sitt bröd.
Så klandrar han sin lott och på sitt öde träter,
Men i en lycklig hamn han snart sin nöd förgäter.
Han lagar upp sitt skepp och böljan åter skär,
Han aldrig läras kan, at tygla sitt begär.

En maklig goddags pilt pocalen lustigt swingar
Och uti lättjans famn sin hela dag tillbringar.
I skuggan af en lind, wid källans fagra ljud
Han kropp sin wällust tar och dyrkar sömnens Gud.

Det grymma krigets brak, som mänskligheten sårar,
Det är soldatens luft, fast modren fäller tårar.
En annan förer krig blott emot skogens djur,
Och i en kylig luft hans härdar sin natur.
Bland spjut och wilddjurs nät han sin Florinda glömmer
Och under hindens flykt sin trogna hund berömmer.

Bland slika nöjens wal en hwar sin sällhet når:
Mitt tycke deremot till andra ämnen går
Den krans jag önskar mig som lärda hjessor kröner,
Och i min önskans mål en Guda-sällhet röner.
Den ljuwa herde-lund är ämnet för min sång,
Där sjelf Satyren ler åt Nymphers lätta språng.
Det är i denna lek, där Konstens högd sig wisar,
Och jag den lager skär som skaldens minne prisar;
Om eljest i min sång man röner det behag,
Som Sång-Gudinnor ge i ljufwa skalde-slag,
Om jag blott wärdigt kan på Sapphus strängar drilla,
Och om, Mecoenas, Du min Luta wärdes gilla;
Om Du min Skalde-konst Din höga ynnest ger

Jag öfwer skyars högd mig wida upöyft ser.

And. Lanaerus.

** Härmed påsyftas Götheborgska Wetenskaps och Witterhets Samhället, som har den lyckan, at äga hans Excellense til sin Protector.

10. Bellmans dikt nummer 50. Troligen skriven i början av augusti 1777
och införd i Hwad Nytt? Hwad Nytt? Nummer 147-148 den 22 augusti 1777, som en välkomstdikt till Scheffer, efter att denna återkommit från Göteborg till Stockholm.

Min Skald-Gudinna tog min penna:
Apollo åt min fruktan log.
Men Orpheus min lyra tog
At den till högsta toner spänna,
Då Jupiter besåg min skrift.
Mitt qual, min fruktan mig påminte,
At snillets spel* är nästan inte’
Mot hjertats älda håg och drift.

Jag tänkt, bland Skaldens Barn, at fägna
En vördad Drott på Atles ö**,
Se’n åter sält sitt Toresö
Försynen honom täckts tillegna.
Med vänlig blick af Stad och Hof
Min Skal-Gudinna pennan ryckte,
Och Morpheus min syn tillyckte;
Men bröstet andas Scheffers låf.

* Med ”snillets spel är nästan intet’, torde avses, att ”begåvningen, talangen, betyder nästan ingenting”.

** Med ”på Atles ö” torde avses ”i Sverige”.

11. Minnesdikt den 30 Augusti 1777 i Tyresö
Minne af Kongl. Svenska Patriotiska Sällskapets ådagalagde Vördnad och Erkänsla uti en Medaille, tillegnad Hans Excellence Herr Grefve Carl Fredric Scheffer,

Riks-Råd, samt Riddare, Commendeur och Canceller af ala Kongl. Maj:ts orden, f.d. Gouverneur för Hans Kongl. Höghet Kron-Prinsen och de Kongl. Arf-Prinserna. Överlämnad på Töresö genom Sällskapets deputerade. (Tryckt hos Johan Georg Lange 1777 i Stockholm.)

Hur mången menskjo-vän har, för en ädel möda,
Ej hunnit njuta frugt, förän ibland de döda!
Men i en uplyst tid, när Slägtet ändtlig vet,
Emot Välgerningsmän, att hysa tacksamhet;
Då ses, för Samfunds-dygd, en Samtid aktning bära,
Och til odödlighet förvara hennes rätt:
Se här en Minnesvård, at Eftervärdlen lära
Et Pariotiskt tänkesätt.
Alt annat tager slut i grafvens tysta dvala;
Men ryktet blifver ej et rof i dödens hand:
Det skall, til evig tid, i denna prägel tala
Om SCHEFFERS Nit för Svealand.
Ach! hvilken lycklig konst, som kan et medel vara,
Så milda anlets-drag från glömskan at förvara!
Se, om i denna Bild, man känner ej igen
En outdtröttlig Menskjov-Vän?

Om ock min Skaldemö så lycligt kunde gifva
Här teckning af en Dygd, så värd at tecknad blifva!
Vid sannings enfald van, hon ej berömma lärt,
Men känner ganska väl hvad vore låford värdt;
Hon aldrig veta skall, till smickran sig förnedra,
Men endast att förtjenster hedra.
Dock, redan Sverige nog sin SCHEFFER vördnad bär:
Hans namn är nog beröm: Hvem känner ej Hans hjerta?
När afund söker fel, och vill Hans Ära svärta,
Hon tror sig endast se, Han altför nitisk är.
Berömligt fel! Som plägar falla
På dem Försynen valt til redskap i Sin Hand:
Men, hjertan utan drift, försigtiga och kalla!
Hvad hafven J väl gjort att gagna Fosterland?

12. Dikt på Nyårsdagen 1780
Til Hans Excellence, Riks-Rådet, Cancellern och Commendeuren af alla Kongl. Maj:ts Orden, Högvälborne Herr Grefve Carl Friedrich Scheffer, för detta Gouverneur för Hans Maj:t Konungen och deras Kongl. Högheter Arf-Prinsarne. (Tryckt hos Lars Wahlström, Götheborg.

Dyre Drott! som valt Din Lycka
Då Du Sveriges sällhet ser.
Hvarje Svensk af hjärtat ber,
At Dit Lif vår Tid må Smycka!
Fast Du sjelf Dig undangömt
Och Dig uti Lugnet gläder;
Sverige dock Sin pligt ej glömt,
Då det om sin SCHEFFER qväder.

Afund Store Män plär följa
Under Deras lefnads-lopp.
Hon har äfven sökt Dig opp:
Men har måst sin illska dölja.
Hvad dess sidsta tillflygt är,
blir att namn af smicker gifva,
Hvad som sanning säga plär,
Då Hon vil sin Vän beskrifva.

Allerödmjukast
af
Carl Jan Brunjeansson.

(född 1739, död 1785.
Jurist vid Göta Hovrätt i Göteborg.)