Maktpersoner runt ”De fyras gäng” under 1770- och 1780-talen.
Nätbilaga C6e till boken Tyresö under tusen år av Harald Berg (2019)

 

Kommentar till maktdiagrammet i boken

Diagrammets främsta syfte är att framhålla

• dels hur stor makt Carl Fredric Scheffer hade i centrala nationella frågor inför och under flera år efter 1772 års statskupp, trots att han inte hade någon officiell position – annat än att vara kungens före detta guvernant,
• dels att visa hur hans och de andra tre makthavarnas i ”De Fyras Gäng” maktrelationer varierade över tiden, när det gäller övergripande centralstatliga ärenden av stor betydelse för landets utveckling.

Underlaget för diagrammet är min subjektiva tolkning av förhållandena från åren alldeles före statskuppen och fram till Carl Fredric Scheffers död år 1786.

I bokens huvudtext illustreras hur enormt mycket av centralmakten i Sverige hade samlats till fyra personer från statskuppen 1772 och tio år framåt, och att Carl Fredric Scheffer hade förvånande mycket att säga till om i viktiga frågor, trots att han inte hade någon formell position i ämbetssystemet. Kungen trodde under de första åren på att Carl Fredric genom sina franska kontakter tillhandahöll de senaste och bästa principiella råden, baserade på den fysiokratiska läran. Under 1770-talet bleknade emellertid flera av fysiokratins centrala lärosatser successivt och kanske var det i Sverige bara Carl Fredric själv som helhjärtat vidhöll dem årtiondet ut.

Det innebar att kungen skaffade sig nya gunstlingar vid sidan av honom. Några sådana kommenteras i det följande – inklusive vilka kopplingar de hade till Carl Fredric Scheffer. Följande personer skulle således kunna ritas in i maktdiagrammet på den yta, där det nu står ”Andra svenska tjänstemän med flera”.

Friherre Carl Fredriksson Sparre (1723-1791) blev överståthållare från 1773 och framför allt i perioden 1776-1784 hade han kungens öra, även om hans makt fortsatte att vara stor fram till 1789, dock successivt minskande under den tiden. Han var intresserad av jordbrukets förbättring och gjorde som landshövding i Gävleborgs län stora insatser åren 1764 till 1773 för att öka jordbruksproduktionen där. Detta uppmärksammades då av kronprins Gustav och av Carl Fredric Scheffer som goda exempel på framgångsrik fysiokratisk politik. Tillsammans med Ulric Scheffer var Carl Sparre en ledande hattpartist under flera riksdagar före 1772 och som medlem av Vetenskapsakademien från 1774 bör han haft många bra kontakter med Carl Fredric. Dit torde också räknas att Carl från 1771 var medlem av direktionen för Frimurarebarnhuset. Eftersom Carl var chef över hemliga polisen från 1773 bör det ha varit väsentligt för de fyras gäng att – i var fall fram till 1783 – ha sina goda kontakter med honom.

Friherre Fredrik Fredriksson Sparre (1731-1803) var halvbror till nyssnämnde Carl Sparre och hovkansler från 1773 till 1781. Det året blev han guvernör för kronprinsen Gustav Adolf. Fredrik Sparre måste ha haft goda kontakter med Carl Fredric Scheffer som ledamot av direktionen för barnsängshuset Pro Patria åren 1774-1777. Fredrik Sparre hade ett nära förhållande till sin halvbror Carl och förstärkte därigenom dennes makt. Det är främst denna indirekta koppling, som gör att Fredrik tagits med i listan här.

Friherre Melker Falkenberg (1722-1795) finns ju väl omnämnd i flera avsnitt av bokens huvudtext. Som närmaste medarbetare till Ulric Scheffer från 1772 och som släkting till Carl Fredrics fru och senare arvtagare till Tyresögodset kunde man tänka sig att utvidga kretsen från ”de fyras” till ”de fems gäng”. Men Melker Falkenberg bör främst klassas som oförvitlig tjänsteman, som stod för saklighet och formell juridisk kompetens och han anlitades inte minst under perioden 1773-1783 för många olika statliga utredningar, vilket rimligen gjorde att de fyras gäng hade god kontroll på dessa. Han förstärkte således makten hos de fyras gäng under hela den tiden.

Ryttmästare Johan Christopher Toll (17434-1817) var en speciell enstöring, utan familj och utan kända vänner, som  från 1772 års statskupp till 1814 gjorde en märklig karriär inom krigsväsendet och utrikespolitiken som personlig rådgivare till rikets kungar. Framför allt under perioden 1780-1788 hade han Gustav III:s öra. Jag har inte kunnat finna några speciella kontaktytor mellan Toll och Carl Fredric Scheffer.

Jag har inte önskat komplicera bokens maktdiagram med att kvantifiera dessa (eller hundratals andra) personers betydelse ur maktperspektiv. Slutsatsen är ändock tydlig, att Tyresö slott var ett intressant maktcentrum vid sidan av centrala Stockholm under framför allt åren 1772-1783. Före år 1779 bodde dock Carl Fredric Scheffer inte permanent i sitt slott, utan pendlade mellan detta och sin bostad på Blaiseholmen, vilket givetvis tonar ner Tryesö en hel del. Det var ju Tyresöägaren som var en viktig del av maktcentret De Fyras Gäng!