Fisklekens geometri: Fiskvandringens historiska fallhöjder i Tyresö
Nätbilaga A6 till boken Tyresö under tusen år av Harald Berg (2019)
I bokens huvudtext framhålls hur fisket måste ha varit mycket betydelsefullt på 10-hundratalet, såväl uppe i Tyresåns sjösystem som nere i Kalvfjärden. Vi vetdock inte vilka fiskarter man fiskade och vi vetinte hur fisken då kunde vandra upp från havet till sjösystemet. Det vi vetär två uppgifter från 1600- och 1700-talen om att Tyresö-godsets ägare då ansåg att fiskleken i Follbrinksströmmen var ekonomiskt betydelsefull.
I denna nätbilaga diskuteras hur möjligheterna kan ha varit att mycket fisk vandrade in till Uddbyviken för fisklek (där, eller uppströms Uddbyfallet) under 10-hundratalet. Om sådan fiskvandring förekom skulle den ju kraftigt stödja bokens teorier om Hammarhamnens bruk för en exportbaserad sälhantering. Den diskussionen tar en lång omväg via fiskleken i Follbrinksströmmen, och har följande rubriker:
1. Fiskleken vid Follbrinken åren 1642 och 1735.
1.1. Vilka fiskars lek kan ha avsetts?
1.2. Hur såg Follbrinkfallet ut?
1.3. Hur högt kan laxar hoppa?
1.4. Slutsats om fiskleken vid Follbrinken
2. Hur kan kraven på höga hopp ha varit vid Uddbyfallet
2.1. Uddbyfallets tänkbara topografi för tusen år sedan
2.2. Fiskvandring till Uddbyviken
2.3. Fiskvandring uppför Uddbyfallet.
2.4. Fiskvandring som underlag för storskalig säljakt i Lura ström och sälhantering vid Hammarhamnen.
1. Fiskleken vid Follbrinken åren 1642 och 1735.
För vattenfallet vid Follbrinken finns det således två historiska fakta av intresse:
Gustaf Gabrielsson Oxenstierna skriver ett brev från Västerås den 12 april 1642till sin befallningsman i Tyresö och är arg över att inte ha fått rapport från denne om hur det står till med fiskleken i Follbrinksströmmen. Jag tolkar det som att Gustaf är mycket angelägen att fiskvandringen fungerat väl förbi industrianläggningarna under våren.
Maria Gustawa Gyllenstierna skriver i sitt arrendekontrakt den 2 juni 1735med stålugnsbröderna Smith vid Follbrinken, att ”så länge fiskelekarna om vårtiden pågå” så skall man ”dämma igen alla vattenluckorna ifrån kl. 9 om aftonen, till kl. 6 om morgonen” och då får ”intet buller förövas” som kan skrämma iväg fisken. Jag tolkar detta som att fisket då var väl så viktigt för henne som stålindustrin och att fiskvandring uppför Follbrinken förekom.
Man kan i de två breven tolka ordet fisklekpå något olika sätt: dels som fiskreproduktionen – att fisken lekte nedströmsindustrianläggningarna, det vill säga i Tyreså-utloppets sista del innan ån nådde Kalvfjärden, och delssom fiskvandringen – att man avsåg att fisken hoppade uppför fallet i sin fiskvandring för att nå Albysjön och (troligen även) högre belägna sjöar i sjösystemet. Jag bedömer alltså, att det var det senare alternativet bägge brevskrivarna i främst avsåg.
1.1. Vilka fiskars lek kan ha avsetts?
Med andra ord, vilka fiskar lekte då vid Follbrinken under maj-april månad respektive under våren? Det vet vi inte. Idag verkar följande tidtabell gälla för nu tänkbara arter:
Fiskart | Lektid | Lekplats |
Id | Slutet mars till början av maj | Sakta rinnande vatten med gräsbotten |
Harr | Våren (april-maj) | Bäckar, åar och älvar |
Vimma | April till slutet av juni | Grunt vatten med mycket växtlighet |
Nors | Slutet april till början av maj | Strömmande sötvatten |
Asp | Från slutet av april till maj | Strömmande och forsande vatten med stenig botten |
Mört | Från slutet av april till början av juni | (Varierande krav) |
Braxen | Maj-juni | Grunda vegetationsrika bottnar; Nattetid |
Lax | Maj till oktober | Grunda grusbottnar i strömmande vatten |
Nejonöga | Våren till sommaren | Sötvatten |
Gädda | Tidig vår | Grunda vikar |
Elritsa | Våren | Rinnande sötvatten med hård botten |
Gös | Våren | Leriga, sandiga, grusiga eller steniga bottnar med växtlighet på 1 till 3 meters djup i lugna vatten |
Gärs | Våren | Lugnflytande biflöden |
Storspigg | Våren | Varierande |
Abborre | Våren | Varierande |
Benlöja | Våren | Strömmande sötvatten |
Bergsimpa | Våren | Strömmande sötvatten |
Faren | Våren | Strömmande sötvatten |
Karp | Våren | Strömmande sötvatten |
Ruda | Våren | Strömmande sötvatten |
Sarv | Våren | Strömmande sötvatten |
Stensimpa | Våren | Strömmande sötvatten |
Sutare | Våren | Strömmande sötvatten |
Havsöring | (Våren), Sommaren & Hösten | Över grusbottnar i väl strömmande vattendrag |
Röding | September till januari | Vid växter nära stranden |
Sik* | September till februari | Sand- och grusbotten på 0,5 till 6 meters djup |
Lake | Vintern | Grunt svagt strömmande vatten |
Ål | (Senvintern) | (Saragassohavet) |
* Aspsik, Storsik och Älvsik
I tabellen har med fet stilmarkerats de 23 fiskarter som leker under vårenoch som numera kan leka i sötvatten. Laxen är i den tabellen ett intressant gränsfall, bland annat eftersom man idag anger att den börjar leka först i maj månad. Idag finns det i Skottland olika varianter av lax, som är specialiserade på lek i olika vattendrag, vilket gör att man kan se hoppande laxar året om i Skottland. Om laxen i Östersjön hade ett något annat säsongsbeteende på 16- och 17-hundratalen (eller på 10-hundratalet) än idag, vet vi inte.
Understrukna arteri tabellen har fångats i Tyresåsystemet under de senaste decennierna. Tyvärr är detta dock inget bevis för att de fanns där för flera hundra år sedan. Till exempel kan någon fiskevårdsförening ha planterat in dem.
Det är anmärkningsvärt hur svårt det är att finna dokumentation om olika fiskarters lektid och lekplats. Detta kan möjligen delvis bero på att stora variationer förekommer. Det gör i så fall, att det kan vara svårt eller omöjligt att utifrån dagens artbeteenden sluta sig till vilka arter som lekte under ”vårtiden” på 1640-talet respektive i mars-april på 1730-talet.
1.2. Hur såg Follbrinksfallet ut?
En annan svårighet är att vi inte vet hur vattenfallet vid Follbrinken då såg ut topografiskt.
Fatburen 2 meter lägre än nu.
Fatburens vattenyta ligger idag på cirka 14 meter över havet. På kartorna från perioden 1748 till 1849 stämmer dock Fatburens läge och yta mycket bra med dagens kurva över två meters djup i Fatburen. Från den då lilla sjön gick ett långt dike/strömfåra till där dagens Fatbursdamm ligger. En tidigare damm var således två meter lägre än dagens. Och Fatburens yta var bara ungefär16 till 20 procent av dagens yta.
Den västra delen av det diket syns fortfarande på dagens djupkurvor i Fatburen enligt 1955 års djupmätningskarta. Den östra delen av den strömfåran har troligen slammat igen som följd av att mest material förts nedströms från sjösystemet ditåt innan det sedimenterat där.
(Att även D.M. Euréns fina ångbåtskarta från år 1897 visar Fatburen som samma lilla pöl, som på 1752 och 1849 års kartor, bekymrar mig inte alls. Euréns kartritare hade knappast någon anledning att frångå Generalstabens karta från 1849 som underlag, när det gällde en sådan ovidkommande kartdetalj på fastlandet, även om den var föråldrad.)
Fatbursdammen höjdes två meter på 1860-talet.
Det bör ha varit GF Hörstadius som lät höja dammens krön med två meter, så att Fatburens vattenyta bredde ut sig till det maximala läge det har idag. Syftet med den investeringen kan främst ha varit att öka Fatburens lagringskapacitet, så att vattnet kunde räcka för en längre produktionssäsong vid den befintliga lilla mjölkvarnen som låg vid Strömstugan och den nya sämskskinnsstampen, som han lät bygga vägg-i-vägg med den kvarnen. Mjölkvarnen bör ha varit till för godsets egna behov, inte minst för tiden innan Hörstadius köpte Uddby kvarn år 1872. Så gissningsvis höjdes Fatbursdammens krön med två meter någon gång på 1860-talet, det vill säga mellan år 1859 (när han blivit ägare till Tyresö) och 1872 (när han köpt Uddby kvarn). Att skinnstampen kom till är mer svårtolkat idag, men Hörstadius bör ha låtit bygga den någon gång före år 1876, när han köpte Nyfors/Wättinge.
Efter dammkrönets höjning med två meter, så låg kvarnhjulen vid Strömstugans två industrier cirka 50 meter nedströms dammen och hade sina utskov, säg två meter över nuvarande medelvattenyta för all klara ett bra utflöde även under perioder med högvatten i Kalvfjärden. Det innebär att fallhöjden dit bör ha varit cirka tolv meter från Fatburen. Det bör ha gjort det möjligt för Hörstadius att utforma sina två kvarnhjul modernt effektivt.
Vi vet inte strömfårans läge åren 1642 och 1735.
De översta cirka 60 metrarna av den nuvarande strömfåran är djupt nerskuren i berget. Den kan ha sprängts fram under 1600- och/eller 1700-talen. Syftet med en sådan fördjupning av strömfåran kan ha varit att få ut ökade vattenvolymer till kvarnhjulen vid dåtidens industribyggnader där. Eller snarare att kunna förlänga produktionssäsongen för de verksamheterna.
Mellan fem och tio meter söder om dagens djupa strömfåra finns en möjlig tidigare vattenväg över mycket grundare terräng, där vattnet i så fall kan ha runnit före sådana sprängningar. Denna tänkbara tidigare vattenväg är mindre brant lutande än dagens djupa nedskurna vattenfall – och i stort sett parallell med det.
Mina bedömningar av höjdprofilerna för dessa två vattenvägar är enligt följande, uttryckt i höjdskillnad i decimeter per (horisontell) längdmeter i nuvarande vattenfåra:
1,3 dm/m i snitt för ett 70 meter lång fallsträcka.
3.3 dm/m för den mest branta, 6 meter långa över delen av fallet.
Den ovannämnda tänkbara tidigare vattenvägen från dammen:
2,3 dm/m i snitt för en 55 meter lång fallsträcka.
2,5 dm/m för den 12 meter långa brantaste delen.
Observera att det är oklart hur ojämna vallen var, det sill säga om det kan har förekommit enstaka nästan lodräta höga partier på något ställe, eller ovanligt djupa vattenpölar mellan stenarna.
Bedömningarna utgår från dels Stadsingenjörskontorets höjdkurvekarta från 1993-06-03 med en meters ekvidistans, och dels besök på platsen. Där kan man lätt konstatera att såväl markytan som vattenfårans djup mycket väl kan ha ändrats många gånger under industriepokens tid. Detta gör det svårt att bedöma hur det kan ha varit för några hundra år sedan.
1.3. Hur högt kan laxar hoppa?
Idag anläggs ofta fisktrappor med cirka 2 decimeters höjd på varje trappsteg. Kraftiga och stora laxar kan hoppa betydligt högre, men det är inte lätt att mäta hopphöjderna noggrant. Därför finns det i litteraturen många bud beträffande maximalahopphöjder:
- 3 meter högt enligt tyska djurparkernas hemsida:https://tierpark.lauftext.de/fische/lachs/gegen-den-strom/index.html
- 3 meter högt och 5 meter långt enligtDeutscher Angelfischerverband e.V.: https://www.dafv.de/referate/gewaesser-und-naturschutz/item/229-die-rueckkehr-der-lachse
- 3,5 meter högt enligt BBC2, som säger 11 till 12 fot i: http://www.bbc.co.uk/naturestop40/ep10/s3.shtml. Samma höjd 3,5 meter påstås också i många nordamerikanska skrifter på nätet, dock utan angivande av källa.
- 4 meter högt enligt Tysklands första lax-informationscentral i Völtingerode. http://www.lachs-infocenter.de/pdf/presse/ihk_kulturmagazin_47_nov2011r.pdf
- 6 meter höga laxhoppanges ibland i svenska och finländska skrifter, men utan angivande av källa. Jag tolkar numera dessa 6-meters-påståenden som missförstånd: att de kanske avser hur långt snett uppåt ett vattenfall en lax kan hoppa, men inte den lodräta maximala höjden från utgångslägets vattenyta. Eller också är de dåligt baserade gissningar av någon person, som blivit imponerad av höga och långa laxhopp, vilket ju är lätt att bli.
För hopp, som är flera meter höga, krävs en lång ansats från djupt vatten, så att simhastigheten uppåt är maximal när fisken lämnar vattenytan. Det innebär att de grunda vattenpölar eller strömdrag som Albysjöns utlopp bör ha haft inte är intressant för den som hoppas få se meterhöga laxhopp, varken idag eller under de senaste tusen åren.
En mer intressant studie visar samband mellan hopphöjder och vattnets djup för olika stora fiskar. Den finns i Transactions of the American Fisheries Societynr 135 år 2006 (på sidorna 361–370). Man har däri systematiskt mätt hur ”Brook trout” (Salvenius fontinalis,bäcköring/bäckröding) kan hoppa beroende på fiskens längd, vattnets djup och hindrets höjd.
Några av resultaten är att dessa fiskar klarade följande hopphöjder:
- 0,735 meter, om vattendjupet var 40 cm och fiskarna var över 20 cm långa.
- 0,435 meter, om vattendjupet bara var 10 cm och fiskarna var över 20 cm långa.
- 0,635 meter, om vattendjupet var 50 cm och fiskarna mellan 10 och 15 cm
Ett annat sätt att beskriva resultaten är att man fann bland annat följande hopphöjder som funktion av fiskarnas kroppslängder:
- 2,9 gånger fisklängden om vatten djupet var 40 cm och fiskarna över 20 cm långa
- 1,7 gånger fisklängden om vattendjupet bara var 10 cm och fiskarna var över 20 cm långa.
- 4,7 gånger fisklängden om vattendjupet var 50 cm och fiskarna 10 till 15 cm långa.
Däremot har man i den studien inte varierat vattentemperaturen, utan alla hopp avser där +11 grader Celcius. Vattnets temperatur har stor betydelse, så att varmare vatten medger betydligt högre hopp. Vid +25 grader Celcius hoppar således fiskarna 1,9 gånger högre än vid +11 grader, och vid +11 grader hoppar de dubbelt så högt som vid +2 graders vattentemperatur. (Dessa exempel bygger på ”Fisheries Research Technical Report number 78”, från Ministry of Agriculture, Fisheries and Food Direcorate of Fisheries Research, Lowestoft, 1984. Den studien avser laxfisken Regnbåge (Salmo Gairdneri, nu namnändrat till Oncorhynchus Mykiss) som visserligen inte är vanlig i svenska vatten, men vars varierande simhastigheter bedöms kunna stämma rätt bra för andra laxfiskar.)
Fiskens accelerationsförmågaär viktig för att kunna hoppa högt från grunda vatten. För 19,5 cm långa Regnbåge-fiskar gäller att den kan accelerera så mycket som 32,6 meter per sekundkvadrat från stillastående (enligt ovanstående Technichal Report 78, sid 7) och komma upp i simhastigheten 1,58 meter per sekund.
Fiskens maximala simhastighet har mycket med fiskens längdatt göra. En fisk som är 1 meter lång kan simma dubbelt så fort som en 3 dm lång fisk, och kan därigenom hoppa ungefär dubbelt så högt.
Enligt https://cdnsciencepub.com/doi/10.1139/z88-322 kan lax (Oncorhynchus neka) simma upp till sin egen kroppslängd per sekund, eller 2,4 km/timme. En 55 cm lång vuxen lax (Oncorhynchus gorbuscha)simmade i + 20 grader C i 1,12 meter per sekund enligt https://scholarworks.umass.edu/fishpassage_reports/450/
1.4. Slutsats om fiskleken vid Follbrinken
Ovanstående tekniska resonemang leder till att lax möjligen kan ha hoppat upp för Follbrinksfallet före 1860-talet, och att i så fall kunna leka i valda delar av det stora sjösystemet uppströms, men att det inte alls är säkert, eftersom vi inte vet hur strömfåran såg ut i sina översta delar – och speciellt inte på 1600- och 1700-talen.
En slutsats är att några meterhöga hopp kan knappast kan ha förekommit i Follbrinken med de rimliga små vattendjup jag kan tänka mig där, utan att det bör ha varit högst några decimeter, kanske upp emot en halv meter höga hopp på något ställe.
Det kan tilläggas, att Holländardammen också bör ha tillkommit under GF Hörstadius tid och snart efter år 1872, när han köpt Uddby kvarn. Den dammen ser jag inte som något avgörande fysiskt hinder för laxvandring uppströms. Det som stoppade laxen var hans höjning av Follbrinksdammen. Den medförde att laxens begränsade försök att nå Fatburen då, och just där, hindrades genom en över meterhög vertikal vägg, där det inte fanns något gynnsamt utgångsläge för extra höga hopp – speciellt som starka laxar som kan ha hunnit så långt, då var uttröttade efter cirka 50 meters hård kamp mot det strömmande vattnet.
2. Hur kan kraven på höga hopp ha varit vid Uddbyfallet?
Det är lika svårt att ha en uppfattning om hur terrängen såg ut vid Uddbyfallet på 10-hundratalet som vid Follbrinken på 16- och 17- hundratalen. Topografin har nog ändrats flera gånger genom omfattande anläggningsarbeten för de många kvarnarna under århundradenas lopp.
2.1. Uddbyfallets tänkbara topografi för tusen år sedan
Min bedömning av hur den då totalt 9 meter höga fallhöjden kan ha varit i den djupaste fallfåran, mellan Albysjöns vattenyta och Uddbyvikens dåvarande vattenyta under 10-hundratalet, är enligt följande.
2 dm/m i snitt för de nordliga 20 meterna där backen nog även för 1000 år sedan var mycket brant.
3,3 dm/m för det brantaste 3 meter långa delsträckan därav.
Den kvarstående frågan blir då hur många små trappsteg det kan ha varit fråga om och hur djupa vattenpölarna kan ha varit mellan alla stora stenar. Den är tyvärr mer svårbedömd.
2.2. Fiskvandring till Uddbyviken
Tabellen med vandrande fiskar, som visas i avsnitt 1.1 ovan, bör kunna gälla även i ungefär lika hög grad för tänkbar fiskvandring genom Lura ström under 10-hundratalet.
2.3. Fiskvandring uppför Uddbyfallet.
Av de 20 bosättningar, som under 10-hundratalets början fanns vid Tyresö sjösystem, torde de flesta ha haft fiske i sjösystemet som sin viktigaste näring vid sidan av jakt och mycket småskaligt betesbruk och jordbruk. Det bör således ha funnits så mycket fisk i sjösystemet, att det var attraktivt att bosätta sig där. Vi vet inget om den fiskens artfördelning – och det är inte lätt att gissa sig till hur den kan ha ändrats allt eftersom de två trösklarna tillkom som följd av landhöjningen, det vill säga Wättinge-tröskelns tillkomst cirka 1500 år före Kristus, och Albysjöns avsnörpning från havet omkring 500 år före Kristus.
2.4. Fiskvandring som underlag för storskalig säljakt i Lura ström och sälhantering vid Hammarhamnen
Det är inte bevisat att lax eller andra fiskarter kunde simma och hoppa upp för Uddbyfallet på 1000-talet. Det är dock tänkbart att de kunde göra detta. Svar på frågan om så skedde kan möjligen nås, om man vid framtida arkeologiska utgrävningar runt Tyresåns sjösystem finner daterbara kjökkenmöddingar som innehåller relevanta fiskben. Men troligen får den här bokens läsare (och författare) aldrig veta hur det verkligen var med fiskvandringen på 10-hundratalet.
Detta hindrat inte att fiskar för tusen år sedan i stor skala kunnat vandra in genom Luraström för fisklek inom olika delar av Kalvfjärden. Säljakt vid Luraström torde därför med stor sannolikhet ha kunna vara en effektiv verksamhet, liksom fiske i bland annat Uddbyviken.
Observera, att resonemanget i denna nätbilaga bygger på förutsättningen på sidorna 98 och 99 i boken, att Follbrinksfallet tillkom under början av 1400-talet och att Albysjöns enda utlopp dessförinnan var genom Uddbyfallet. Analysen rubbas dock inte radikalt om man skulle ändra på den förutsättningen, så att bägge utloppen existerade för 1000 år sedan, eller att Uddbyfallet skulle var människoskapat på 1300-talet.