A5 – Tyresö tusen år

Gunnbjörns runstenar – och hans grannars
Nätbilaga A5 till utgångspunkt 5 i boken ”Tyresö under tusen år”

Få runstenar är så lite omskrivna och analyserade, som Gunnbjörns sten i Tyresö. Den beskrivs i bokens huvudtext, och man kan säga att det är fyndet av den stenen, som är upphovet till hela boken. Genom fyndet av Gunnbjörns brobyggarsten föddes förståelsen av hur Tyrised och Tyresögodset troligen kommit till.

De två andra runstenar, som Tyresös Gunnbjörn också kan ha låtit rista, presenteras här med fler bilder än vad som fått plats i boken, se del 1 nedan.

Namnet Gunnbjörn förekommer på sju andra runstenar i världen, och de stenarna beskrivs också här, trots att de inte har med Tyresös historia att göra, se del 2 nedan.

Det finns 31 kända runstenar som alla verkar vara samtida med Gunnbjörns sten i Tyresö och som antingen satts upp vid Tyresåns sjösystem eller som finns på andra ställen inom hans tingslag Haninge. Med ”samtida” menas här, att de alla troligen har satts upp under 1030- och 1040-talen. Se del 3 nedan.

Få runstenar har fått en sådan uppmärksamhet som Sandastenen. Den har länge stått på parad i Historiska museets entréhall i Stockholm, men har år 2017 flyttats till muséets Vikingautställning. Nedan i del 4 beskrivs gamla tolkningar av vad den stenens bilder visar, plus en helt ny och mer verklighetsanknuten tolkning. Denna råkar ha med säljakten från Tyresö att göra.

Innehållsförteckning

Del 1. Tre runstenar som Tyresös Gunnbjörn troligen låtit rista

Del 2.    Sju andra runstenar med namnet Gunnbjörn på
2a. Två stenar, troligen tidigare än Tyresös Gunnbjörn
2b. Två stenar, troligen samtida med Tyresös Gunnbjörn
2c. Tre stenar, troligen senare än Tyresös Gunnbjörn
2d. Karta över belägenheten av dessa sju Gunnbjörnstenar.
2e. Namnet Gunnbjörn i övrigt
Del 3.    Trettiotvå runstenar som Gunnbjörns grannar satt upp
3.1. Sammanfattande översikt
3.2. Analyser och kommentarer
3.3 Beskrivning av varje runsten
3.3a. Tio runstenar vid Tyreså sjösystem
3.3b. Elva andra runstenar inom Österhaninge socken
3.3c. Elva runstenar inom Västerhaninge socken
3.3d. När stenarna ristades
3.4 De 57 personer som Gunnbjörn kände
Del 4.      Vad Sandastenen visar
4.1. De tre mansnamnen och stenens syfte
4.2. De övre två bilderna och deras gamla tolkningar
4.3. En kristen tolkning av hela bildstenen från Sanda.
4.4. Samband mellan kyrkväggens kvaderstenar och bilden?
4.5. Gunnbjörn och tillkomsten av den första stenkyrkan i Sanda
4.6. Sandastenens ålder
4.7. Sammanfattning och slutsatser
4.8. Litteratur om Sandastenen
Del 5.      Övriga tjugofem kända Ingvarsstenar
Del 6.      Kommentarer kring Ingvar och Ingvars far Emund
Del 7. Wulfstans uppmaning till brostenar

Del 1. Tre runstenar som Tyresös Gunnbjörn troligen låtit rista

De är alla tre avbidade i bokens huvudtext.

Sö Fv1971,207. Tyresö kyrkas parkeringsplats. Har antydningar till ett kors. Svårdaterad. Texten lyder: Gunnbjörn lät resa ……hjälpe själen bättre än….

G 181.Sanda kyrkstapel, Gotland, nu på Historiska museet. Daterad till 1000-talets första hälft. Särpräglad stil och bilderna är mycket diskuterade. Texten lyder: Rodvisl och Farbjörn och Gunnbjörn

Sö 278.Strängnäs domkyrkas grund. Troligen från 1040-talet. Ditflyttad, kanske på 1400-talet. Texten lyder: Gunnbjörn lät resa stenen ……..on till Emund.

Del 2. Sju andra runstenar med namnet Gunnbjörn på

Utöver ovanstående tre stenar har man i världen funnit sju andra, där namnet Gunnbjörn förekommer. Därav är sex från Uppland och en från Öland. Med hänsyn till ornamenteringens stil kan en grov datering göras i tre grupper: att de ristats före, under, respektive efter den tid Tyresös Gunnbjörn verkade: Beskrivningar och bilder för dem finns efter följande tre korta översikter:

a. Troligen tidigare än Tyresös Gunnbjörn – bägge i nuvarande Uppland

U 586	Bro, Edsbro, Bro & Väte skeppslag, Roden (Norrtälje)	Ej kors, kristen	RAK 980-1015
U 61	Spånga kyrka, Attundaland.	Kors	RAK 980-1015

b. Troligen samtida med Tyresös Gunnbjörn – en i nuvarande Uppland och en på Öland

U 971	Eke, Vaksala, Tiundaland	Ej kors	Fp 1010-1050
Öl 43, d	Gärdslösa kyrka, SO om Borgholm vid Ölands ostkust	Ej kors?	Pr3/Pr4 1050-1100

c. Troligen senare änTyresös Gunnbjörn –bägge i nuvarande Uppland

U 950	Myrby, 1 km NV Danmarks kyrka, Tiundaland	Kors	Pr4 1060-1100
U 763	Klista, Fjärdundaland (Enköping)	Ej kors	Pr4 1060-1100
U 764	Klista, Fjärdundaland (Enköping)	Ej kors	Pr4 1060-1100

2a. Två stenar troligen tidigare än Tyresös Gunnbjörn

U 586, Bro, Edsbro socken, Norrtälje

Gunnbjörn och Asbjörn och Sigvat de lät resa denna sten efter Toke, sin gode fader. Gud hjälpe hans ande och själ bättre än han förtjänade. Holmfrid lät göra bron

Bildadress:
https://kulturbilder.wordpress.com/2014/04/08/runstenar-uppland-u-586/

U 61står vid Spångs kyrka i Spånga socken, i Stockholms kommun och Sollentuna härad i Uppland. Den har ett enkelt textband med formen av en romersk båge som inramar ett likarmat stavkors. På baksidan finns ett kors vars närmsta motsvarighet finns i rysk och bysantinsk konst. Stenen tillhör en tidig grupp av uppländska runstenar utan ornamentik med runorna inom enkla slingor.

Hjälmvid och Torbjörn, Gunnbjörn och Halvdan, de reste denna sten efter sin broder, Ulf och sin fader Björn och sin broder Blåkåre.

Bildadress:
https://kulturbilder.wordpress.com/2013/09/26/runstenar-uppland-u-61/

2b. Två stenar troligen samtida med Tyresös Gunnbjörn

U 971, Eke,Vaksala socken, Vaksala härad, Uppsala. Runstenen står sannolikt nära sin urprungliga plats. I de anteckningar från 1600-talet som finns om runstenen anges att den står vid en väg. Richard Dybeck, som besökte platsen 1863, skriver att vid runstenen ”synas ännu lemningar efter både vägläggning och bro”. Ristaren är Öpir.

Gunnbjörn lät resa stenen efter fader … Milde Gud hjälpe …

Bildadress:
https://kulturbilder.wordpress.com/tag/runsten-u-971/

och:
https://kulturbilder.wordpress.com/2014/04/28/runstenar-uppland-u-971/

Öl 43 är tre runstenfragment av ljusblå kalksten som nu finns i Gärdslösa kyrka i Gärdslösa socken på Öland. Texten är svårläst men den översatta inskriften har tolkats enligt nedan:

Gunnbjörn och Sven och Johan (läto resa denna sten efter To)rkel sin fader, (en bonde) god. G(ud hjälpe hans själ!) -tuar(Oddvar?) ristade runorna och … målade.

Bildadress:
https://kulturbilder.wordpress.com/2014/07/27/runstenar-oland-ol-ata470343/

och:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ölands_runinskrifter_43

2c. Tre stenar troligen senare än Tyresös Gunnbjörn

U 950. Myrbystenen restes vid sidan om en väg mellan Danmarks kyrka och Bärbo i Fuånbo socken. Det står flera andra runstenar längs samma gamla väg. Ristaren är Öpir.

Gunnbjörn lät resa efter Ås- … son, och Nävger efter sin broder.

Bildadress:
https://kulturbilder.wordpress.com/2013/07/28/runstenar-uppland-u-950/

och:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Upplands_runinskrifter_950

U 763, Klista, Vårfrukyrka socken, Åsunda härad, Enköping. Samma ristare har gjort parstenen U 764.

Brune och Holmsten lät resa denna sten efter Gunnbjörn, sin gode fader

Bildadress:
https://kulturbilder.wordpress.com/2014/07/26/runstenar-uppland-u-763/

U 764, Klista, Vårfrukyrka socken, Åsunda härad, Enköping. Samma ristare Tidkume som gjort U 763.

Brune och Holmsten lät resa denna sten efter Gunnbjörn, sin gode fader

Bildadress:
https://kulturbilder.wordpress.com/2014/07/26/runstenar-uppland-u-764/

2d. Karta över belägenheten av dessa sju Gunnbjörnstenar

Gunnbjörns-runstenarnas lokalisering anges med en cirkel.

Symboler inom cirkeln:

F= Stenen troligen ristad före Tyresö-stenen

S= Stenen samtidig med Tyresö-stenen

E= Stenen troligen ristad efter Tyresö-stenen.

Gunnbjörn-stenarna på Öland och från Sanda på Gotland är inte markerade på kartan.

2e. Namnet Gunnbjörn i övrigt

I Sörmland finns det ytterligare en sten (Sö306) som möjligen kan ha namnet Gunnbjörn på sig, men det är för det första en osannolik tolkning av texten. Mer sannolikt står det Ketilbjörn. Och för det andra finns den stenen i Salems socken och har ett innehåll som gör den ointressant i sammanhanget.

Det kan anmärkas att det i Dalsland också finns en Gunnbjörby (nära Bäckefors) som rimligtvis inte heller har något med Tyresös Gunnbjörn att göra. – Några andra exempel på namnet Gunnbjörn under vikingatiden eller tusentalet finns det inte i Norden. Och Grönlands högsta berg, som är 3700 meter högt, heter Gunnbjörn eller Gunnbjörnsfjället efter den norsk-isländske Gunnbjörn, som var som till Ulf Kråka, och som (någon gång i perioden 870 till 930) i en storm råkade driva till södra Grönland med sitt skepp.

Del 3. Runstenar som Gunnbjörns grannar satt upp

3.1. Sammanfattande översikt

Här följer en översikt av de 32 runstenarna inom närområdet till Tyresös Gunnbjörn. Översikten är indelad i tre delar. Översikten är indelad i tre delar. Av de 32 närliggande stenarna är hälften, 16 stenar, bedömda som samtida, det vill säga från 1000-talets första hälft, och kanske från tiden 1035 +/- 15 år (och därmed även samtida med Gunnbjörns Sandasten från Gotland). För dessa 16 har ortnamnet fetlagts i tabellerna. Efter dessa kommer förklaringar, beskrivningar och bildhänvisningar till de 32 stenarna.

a. Tio runstenar vid Tyreså sjösystem– med tjugo grannar, varav två kvinnor.

ID	Var	Granne-namn	Kors	Orm	Värld	Lås	Läge	Datering
Sö 271	*Täckeråke*r	Hallsten, Tjälve	AvHfSh	1	1	Nej	Väg	Fp 1010-1050. Amunde omkring 1050
Sö 272	*Upp-Norrby*	Halvdan, Torfast	Nej	1	2	Ring	Väg	Pr3 1050-1080.
Sö 268	*Söderby*	Hjälmvid, Torgöt	Nej	2	1	Halv-ring	Väg	Pr3 1050-1080. Amunde omkring 1050
Sö 269	Söderby Malm	Anund, Vikinge, Store	AvHrSf	1	2	Ring	Väg	Pr3 1050-1080.
Sö 270	Tyresta	Farbjörn, Håulv	AvHrSh	1	1	Irisk	Bro	Pr3 1050-1080. Hanefågel på korset.
Sö 290	Farsta	Tore, Sven, Vinjut, Helga	AvHsSf	1	2	Ring	Å	Pr3 1050-1080 Daterad 1020-1050
Sö 301	Ågesta bro, Mellansjö	Tore, Sven	Nej	1?	2	Ring	Bro	Pr2 1020-1050. 2 hundar
Sö 299	Huddinge kyrka	Anund, Torfast	Nej	1	1	Nej	Bro	Fp 1010-1050
Sö 300	Glömsta, Huddinge	Sverker, Ärengunn	AprHhSh	Ring	1	Nej	Bro	Svårdaterad
Sö 378	Lissma, Huddinge	Gerfast	Nej?	–	1?	–	Bro?	Svårdaterat fragment

b. Elva andra runstenar inom Österhaninge socken– med 24 grannar, varav 2 kvinnor

ID	Var	Granne-namn	Kors	Orm	Värld	Lås	Läge	Datering
Sö 259	Alby	Karl	Okänt	1?	1	Ring	Väg	Pr2 1020-1050
Sö Sb1965:19	Runmars-vreten	Gunna	AvHrSf	1	1	Nej?	Bro	Pr2 1020-1050
Sö 265	Högsta	Assur, Gåse, Ulf	AvHfSh	1	1	Nej	Bro	Fp 1010-1050.
Sö 273	Valsta	Sibbe, Signgut, Sigröd	AvHfSh	1	1	Nej	Oklart	Fp 1010-1050
Sö 266	Sanda	Anund, Asbjörn	AvHfSs	1	1	Nej	Gård	Fp 1010-1050. (RAK svans 980-1015)
Sö 260	Södra Beteby	Jörund, Ulf, Håkon	ApsHhSf	1	1	Ring	Väg	Pr1 1010-1050
Sö 261	Södra Beteby	Oläsliga tecken	AvHhSf	1	1	Nej	Å	Fp 1010-1050.
Sö 262	Blista (Årsta)	Sven, Gudvar	AvHhxSf	1	1	Irisk	Oklart	Cirka 1000-1099. Pr3?
Sö 263	Broby	Gunnlög, Gudlög, Öjvind	AvHhSh	1	1	Nej	Å	Fp 1010-1050
K-blogg.se 2011-11-11	Småhamra	Gunnar, Ulf, Sighjälm, Halvdan	AvHfSs	1	1	Irisk	Bro	Cirka 1000-1050. Pr2 1020-1050
SöFv1959,260	Lövhagen	Ödgunn, Arngärd	Nej	2	1	Irisk	Bro	Pr2 1020-1050

c. Elva runstenar inom Västerhaninge socken– med 24 grannar, varav två kvinnor

ID	Var	Granne-namn	Kors	Orm	Värld	Lås	Läge	Datering
Sö 236	Alvsta	Hoskuld, Signhild,Stenbjörn	AprHfSh	1	1	Nej	Gravfält	Svårdaterad
Sö 238	Fors	Åke, Björn, Farulv	AvHhxSh	1	1	Oklart	Trol bro	Svårdaterad. Gammal bild finns
Sö 237	Fors	Tore, Tägn, Fastbjörn	Nej	2	1	Irisk	Väg	Pr2/3 1020-1080 Fyrfota djur
Sö 240	Ribby	Sven, Rodisl	AvHfSf	1	1	Nej	Trol väg	Fp1010-1050
Sö 244	Tuna	Gudbjörn	AvHfSs	2	4	Ring	Gravfält	Pr2 1020-1050
Sö 241	Skogs-Ekeby	Virgils, Gerhjälm, Gudbjörn	AvHrSs	1	1	Nej	Gravfält	Fp 1010-1050.
Sö 246	Vreten	Tore, Östen, Anund	Nej	1	1	Nej	Gravfält	Svårdaterad
Sö 247	Ålsta	Anund	AvHrS?	1	1	Oklart	Bro	Svårdaterad. Hanefågel på korset
Sö 245	Vadet, Tungelsta	–	AvHrS?	1	1	Oklart	Bro	Hanefågel på korset
Sö 242	Stav	Harald, Öda, Fastlög	AvHfSh	1 ring	1	Nej	Bro	RAK? (I s.f 980-1015)
Sö 239	Häringe	Björn, Ulv	Nej	1?	1	Irisk	Kust	Pr2 1020-1050. Ryttare till häst

3.2. Analyser av och kommentarer till de ovanstående 31 runstenarna i Tyresös närområde

Runstenarnas ornamentik har i ovanstående tabell klassificerats efter följande kriterier:

Granne-namn:

Namnen på 30 av dessa 32 stenar bör höra till personer som Gunnbjörn känt till. Sammanlagt rör detta sig om 51 män och sex kvinnor. Farbjörn i Tyresta och Rodvisle i Ribby är av särskilt intresse, eftersom dessa tillsammans med Gunnbjörn troligen var den trio, som låtit tillverka Sandastenen G181 på Gotland.

Kors:

Nej = det finns inget kors på stenen – och har troligen aldrig funnits. (8 stenar)

När det finns ett kristet kors på stenen, så anges dess utformning med följande AHS-förkortningar:

A= Armform och form på armarnas yttre hörn

Ap = parallella armsidor. (3 stenar)

Aps = parallella armsidor och skarpa hörn. (1 sten)

Apr = parallella armsidor och rundade hörn. (2 stenar)

Av = växande armsidor, de kommer allt längre från varandra, sett från korsets mitt; skarpa hörn. (19 stenar)

När en stens kors kan likna Tyresöstenens antydda kors, har det markerats med understrykning. (18 stenar)

H = Hopfogningenav korsets armar

Hf = flätad, där armarna är hopflätade genom varandra (eller knuttimrade om man så vill). (9 stenar)

Hh = helt kors, som inte har sammansatta delar, utan är ritat som att armarna är ett helt stycke. (6 stenar)

Hr = ringhållna armar. (6 stenar)

Hs = såväl ringhållna armar som att de är i två lager, d.v.s ligger på varandra. (1 sten)

Ett extra avslutande x = Förstärkning av korsets sammansättning med hjälp av externa kilar mot centrumet. (2 stenar)

S = Samband mellan korset och textbandet

Sf = korset är fritt från textbandet. (7 stenar)

Sh = korset är hophäftat, det vill säga det hänger ihop med eller står på textbandet. (9 stenar)

Ss = korset sitter på ett skaft. (4 stenar)

Orm:

1 = texten är inom en runorm. (27 stenar)

2 = texten är fördelad på två ormar. (2 stenar)

Ring = texten är inom ett rundslutet band, som inte har ormhuvud och ormsvans. (2 stenar)

Värld:

1 = Ormen eller ormarna, ringlar runt en värld/yta och bildar en slinga. (26 stenar)

2 = Ormen eller ormarna ringlar runt två världar/ytor och bildar två slingor. (4 stenar)

4 = Ormarna ringlar runt fyra världar/ytor och bildar fyra slingor. (1 sten)

Lås:

Irisk = ett iriskt koppel binder ihop ormen eller ormarna. (6 stenar)

Ring = en rund ring binder ihop ormen eller ormarna. (7 stenar)

Nej = inget håller ihop ormen annat än dess egna muskelkrafter. Den är fri från externa band. (14 stenar)

Oklart = stenen är bara delvis sparad, så man kan inte se hur runslingan hålles samman. (3 stenar)

Läge för stenen, vilket antyder dess syfte:

Bro = Stenen har haft att göra med ett brobygge. (12 stenar)

Gravfält = Stenen har stått vid ett gravfält. (4 stenar)

Gård = Stenen har stått hemma vid gården. (1 sten)

Kust = Stenen står vid Östersjöns kust. (1 sten)

Väg = Stenen har stått vid en landsväg, väl synlig för alla. (8 stenar)

Å = Stenen har stått vid en farbar å, där många förbipasserade sett den. (3 stenar)

Oklart = Det har inte gått att klassa stenens ursprungliga läge enligt ovan. (2 stenar)

Datering:

Datering enligt min tolkning av Anne-Sofie Gräslund 1990. Fp = Fågelperspektiv av ormhuvudet (8 stenar). Pr= Profil av ormhuvudet (13 stenar).

Andra objekt än kors förekommer på sex stenar och torde motsvara moderna ”Varning för hunden”-skyltar:

3 stenar: hanefågel sittande på korset (Sö 270 Tyresta, Sö 247 Älta, Sö 245 Vadet). Tuppen varskor om inkräktare!

1 sten: en hund (Sö 237 Fors,)

1 sten: två hundar (Sö 301 Ågesta)

1 sten: ryttare med häst (Sö 239 Häringe)

Kommentarer

Kors: Korsmarkeringen bör ha varit att tydliggöra att ”här håller vi på regeringspartiet”, det vill säga korset markerar snarare att man vill hålla sig väl med den kristne kungen och han män, än att det är en markering av den personliga religiösa tron. Genom att markera sin lojalitet med kungen och genom att göra kungen välbehagliga brobyggen, så kunde man hoppas på en något mildare behandling av skattmasen. Kung Knut måste ha insett hur mycket enklare det var för honom att styra England med alla goda romerska vägar där, än att regera över det splittrade Götaland och Svealand, där det vid sidan av vattenvägarna var nästan oframkomligt så länge marken inte var frusen.

Att tre av de tolv brostenarna inte har något kors på sig bevisar inget om lojaliteten mot den makthavande regimen. Det kan ha funnit ristade och målade trätavlor intill med kompletterande budskap.

Den helt dominerande formen på korsens armar är att de växer i tjocklek med avståndet från mitten, och att de har skarpa yttre hörn.

Av de tre kors, som klassats som att armarna är parallella, så är det egentligen bara ett kors, för vilket detta är tydligt. Det gäller Sö 300, som dessutom har tydligt rundare hörn. Den vidstående röda korsbilden förefaller ha varit urtypen eller förebilden för regionens runristare på Gunnbjörns tid.

Den mest frekventa hopfogningen av korsens armar är det som här kallats ”flätad”, vilket kan betyda att trärmar knuttimrats. Men förbilden behöver ju inte all ha varit ett träkors av träbalkar på Golgata, utan kan ha varit ett litet symboliskt järnkors eller silverkors, buret av en prelat. Som erfarna båtbyggare var den tidens personer nog extra intresserade av hur korsets armar var hopfogade – hur ska man annars tolka intresset på så många av runstenarna för hur korsets centrumkonstruktion var? Och fyra av korsen verkar ju också mer tydligt ha burna stavkors som förebilder. Det understryker att korsmarkeringarna nog i hög grad hänger samman med en symbol för ”regeringspartiet”, mer än ett uttryck för vilken personliga religiösa tro som runstenens upphovsman hade.

Orm: Av de 32 runstenarna har 27 stycken bara en orm och fyra stenar har två ormar. Det är oklart vad som kan ligga bakom, att man önskat ha mer än en orm på stenen. Kanske logiken kräver att även Midgårdsormen behöver en maka för att orka hålla världen samman.

Värld: Ormen, eller de två ormarna, förutsätts ju normalt symbolisera att Midgårdsormen håller samman världen, genom att ringla sig runt jordklotet. Så synes det vara för 26 av stenarna, där man ser en slinga. Det intressanta är att av de 32 stenarna är det fyra som visar att ormen ringlar sig runt två världar, det vill säga bildar en slags åtta. Detta ger ett numera svårtolkat budskap.

Och på en sten har ristaren sett till att två ormar ringlar sig runt fyra världar, det vill säga bildar två åttor. Det torde knappast vara ristarens konstnärliga frihet som tagit sig dessa uttryck, utan det bör ha varit någon speciell mening eller då begripligt budskap med detta. Men så verkar ju just denna sten med sina fyra förmodade världar ha en ovanligt ockult text, eftersom den är så medvetet oläslig för i vart fall dagens runtolkare!

Ormen – eller ormarna – håller ihop världen genom sin egna muskelkraft på 14 av stenarna, det vill säga hälften av de 28 stenar, där man kan se hur hophållningen är. På de övriga 14 stenarna är ormen hopknuten med en rund ring i sju fall – och på sex stenar med ett så kallat iriskt koppel. Dessa ringar eller koppel verkar stämma dåligt med bevarade sägner om Midgårdsormens makt, om någon annan än ormen själv satt dit ringarna.

Läge: Av de 28 stenarna med kända ursprungslägen har tolv stått vid ett brobygge, tio vid en väg eller farbar å där stenen också varit väl synlig för alla som drog förbi.

Fyra av stenarna har stått vid ett gravfält, vilket kan antyda att man önskat kompromissa mellan hedniska och kristna gravsätt.

En sten verkar ha stått vid kusten, förmodligen för att markera att här ska personerna på den angörande båten se upp, eftersom bosättarna redan har larmat folk inne i land genom att rida iväg på en snabb häst och varsko om fartygets ankomst.

En sten verkar ha stått nära hemmagården och dess budskap bör ha varit riktat till besökare dit: att gårdens ägande är väl etablerat.

Andra objekt: Ovan har de tre hane-fåglarna inom Haninge kommenterats. Det finns ytterligare en sådan runsten av intresse. Det är Sö 298, som kan kallas Uringestenen. Den står några tiotal meter från gränsen till Västerhaninge och längs den gamla vägen till Grödinge. Nu står den således inom Grödinge socken. Den har en hanefågel sittande på korset och det hela är mycket snarlikt Sö Sb1969:19, det vill säga ristningen vid Runmarsvreten i Österhaninge. Uringestenens tidigare inte observerade fågel har arkeolog Roger Wikell påpekat i flera artiklar sedan 1990-talet, men RAÄ har ännu inte hunnit bekräfta dess existens. Stenen har följande text:

Håur och Karl och Sighjälm och Vihjälm och Kåre läto resa denna sten efter Vigmar sin fader.

Uringestenen anses ristad av samme Halvdan som signerat sin ristning i Tyresta och som rimligen även ristat Runmarsvretens hanefågel och text.

3.3a. Tio runstenar vid Tyreså sjösystem

Sö 271 är en sedan länge försvunnen runsten, som stått utmed gamla landsvägen och strax intill Dammträsk på Täckeråkers ägor i Österhaninge socken. Den nämns på en karta över allmänningen Hanveden från 1729 och uppges då vara gränssten mellan Täckeråker och Söderby. Nästa runsten utmed samma vägsträcka åt söder är Sö 260.

Hallsten reste stenen efter Tjälve, sin fader. Amunde högg.

Bildadress:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Södermanlands_runinskrifter_271

Sö 272, Upp-Norrby i Österhaninge har i den övre slingan en nästan bortvittrad ryttare till häst, men inget kors. Stenen står utmed Torfastleden och cirka fyrtio meter in på Norrby gärde. Man kan anta att en förbindelse gått härifrån och vidare söderut över fälten till nästa anhalt vid granngården Söderby med Söderbystenen Sö 268. Upp-Norrbystenens ristare har av stilen att döma varit densamme som ristat Sö 269.

Torfast lät resa denna sten efter Halvdan, sin son

Bildadress:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Södermanlands_runinskrifter_272

och:
https://kulturbilder.wordpress.com/2013/09/16/runstenar-sodermanland-so-272/

Sö 268, Söderby gård, Österhaninge socken, har stått utmed en förmodad vägsträcka över de öppna fälten. Flyttad och rest vid nordöstra husknuten till ett spannmålsmagasin och där står den kvar än idag. Från infartens grindar är det vid andra byggnaden på höger sida. Runstenen är ovanligt hög och smal med en ornamentik som föreställer två ormlika varelser, vars svansar är fjättrade i basen medan käkarna knyts samman i toppen. Runmästaren Amunde, som troligen var verksam omkring mitten av 1000-talet, har ristat ett tiotal runstenar på Södertörn. Stilen på Söderbystenen skiljer sig dock betydligt från hans andra ristningar på Södertörn. Nästa runsten utmed samma sträcka var den nu försvunna Sö 271, som Amunde också ristat.

Hjälmvid reste stenen efter Torgöt, sin son. Amunde ristade runorna.

Bildadress:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Södermanlands_runinskrifter_268

och:
https://kulturbilder.wordpress.com/2014/09/17/runstenar-sodermanland-so-268/

Sö 269, Söderby malm, Österhaninge socken, stod ursprungligen i ett vägskäl där forna Tyresövägen anslöt med stora landsvägen åt söder. Den står nu framför Haninge kulturhus vid Poseidons torg. Runorna ristade av Halvdan.

Anund … -und reste denna sten efter Viking, deras fader, Stores son

Bildadress:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Södermanlands_runinskrifter_269

och:
https://kulturbilder.wordpress.com/2013/09/16/runstenar-sodermanland-so-269/

Sö 270, Tyresta, Österhaninge, ristat av Halvdan i en bergvägg. Stenens Farbjörn var en kompanjon till Gunnbjörn i Tyresö och beskrivs närmare i bokens huvudtext.

Farbjörn lät hugga stenen efter Håulv, sin son. Halvdan högg runorna.

Bildadress:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Södermanlands_runinskrifter_270

och:
https://kulturbilder.wordpress.com/2013/09/16/runstenar-sodermanland-so-270/

Sö 290, Farsta gård i södra Stockholm. Den torde höra ihop med Ågestastenen Sö 301, som står på Magelungerns andra, södra sida och i närheten av Norrån. Daterad till ca 1020-1050.

Tore och Sven lät resa stenen efter Vinjut sin broder, Helgas son

Bildadress:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Södermanlands_runinskrifter_290

och:
https://kulturbilder.wordpress.com/2013/07/16/runstenar-sodermanland-so-290/

Sö 301, Ågestastenen, står nu intill en mindre bergknalle nära vägen, vid Norråvägens anslutning till Ågestavägen, vid orten Mellansjö i Ågesta, Huddinge kommun. Den restes vid den färdväg som på tusentalet korsade Norrån mellan Magelungen och Ågestasjön, väl synlig för alla förbipasserande. Ågestatenen antas höra ihop med Sö 290 som står på nordöstra sidan om Magelungen intill Farsta gård. De båda stenarnas omnämnda personer tillhörde förmodligen samma familj och sannolikt låg deras släktgård vid Magelungens östra strand.

Tore och Sven reste denna sten efter sin fader.

Bildadress:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Södermanlands_runinskrifter_301

och:
https://kulturbilder.wordpress.com/2013/07/16/runstenar-sodermanland-so-301/

Sö 299. Nu i Huddinge kyrka, stod ursprungligen intill en forntida bro som korsade ett bäckflöde från Kyrksjön, nära stranden och strax norr om Huddinge kyrka. På höjden intill sjön låg under forntiden Tomtberga tingsplats. När kyrkan byggdes ca år 1200 användes stenen som byggnadsmaterial.

Anund och Torfast … sin moder. De gjorde bro.

Bildadress:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Södermanlands_runinskrifter_299

och:
http://www.tugboatlars.se/RunstenHuddinge.htm

Sö 300, på berghäll i Glömsta, Huddinge. Bron som nämns gick över bäcken och var en del av Göta landsväg som gick över den sanka Glömstadalen. Ornamentiken består av en rund runring och innanför hänger ett litet kors, som dock är ganska likt en torshammare varigenom det hela liknar en torshammarring.

Sverker lät göra bron efter Ärengunn, (sin) /goda/ moder

Bildadress:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Södermanlands_runinskrifter_300

och:
https://kulturbilder.wordpress.com/2015/11/24/runstenar-sodermanland-so-300/

Sö 378, Lisma, Huddinge socken, Svartlösa härad, är ett fragment av en runstens i gnejs. Det är ca 70 cm långt och 40 cm brett på det bredaste stället. Stenen ligger löst på marken och har svaga spår av röd färg efter imålning. Fragmentet tillhörde sannolikt en runsten som markerade gränsen till dåvarande Lisma bys ägor längs vägen mellan Ågesta och Gladö. Stenen hittades 1935 och det är inte uteslutet att fler delar kan finnas i marken i närheten.

… Geirfast (?) ….

Bildadress:
https://kulturbilder.wordpress.com/2015/11/22/runstenar-sodermanland-so-378/

3.3b. Elva andra runstenar inom Österhaninge socken:

Sö 259 står sannolikt kvar på sin ursprungliga plats i kanten av en åkerholme på Albys södra ägor och strax nordost om Österhaninge begravningsplats. Den står som en gränsmarkering mellan byarna Alby, Lundby och Berga och troligen har en forntida väg gått förbi. Slingans svans och hals är i basen låsta med ett cirkulärt koppel.

…kar l… broder…

Bildadress:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Södermanlands_runinskrifter_259

Sö Sb1965:19 på en bergvägg 35 meter vid Runmarsvreten öster om Dalarövägen och 250 meter norr om fjärdingsvägsstenen vid Svensro.

… (och) Gunna läto hugga denna sten och (göra) denna bro)

Bildadress:
https://kulturbilder.wordpress.com/2013/07/16/runstenar-sodermanland-so-sb-196519/

Sö 265 står på den plats vid Högsta där den påträffades i mitten av 1800-talet, i en åkerslänt strax söder om gårdens huvudbyggnad och strax nära ån. Man kan anta att den varit en brosten som stått intill en forntida broanläggning över ån. En stenkista efter ett förmodat brofäste har hittats helt nära i åkerleran. Ormens nos har liknande nosflikar som Sö 266 i grannbyn Sanda, varmed ritaren torde vara densamme, nämligen Asbjörn. Den är daterad till ca år 1010-1050.

Gåse (?) reste stenen efter Assur, sin son, och efter Ulv.

Bildadress:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Södermanlands_runinskrifter_265

och:
https://kulturbilder.wordpress.com/2013/07/16/runstenar-sodermanland-so-265/

Sö 273 står utmed Dalarövägen på Sanda ägor. Ursprungligen stod den 400 meter längre åt sydost ute på fältet och nära Valsta gamla bytomt.

Signjut reste stenen efter Sigröd, sin fader, Sibbes broder.

Bildadress:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Södermanlands_runinskrifter_273

och:
https://kulturbilder.wordpress.com/2013/07/16/runstenar-sodermanland-so-273/

Sö 266, Sanda, stod tidigare i en hage norr om Sanda gård, ej långt från Albystenen Sö 259 och nordost om Österhaninges begravningsplats, innan den flyttades till sin nuvarande plats i trädgården bakom Sanda herrgård. Namnet Asbjörn på korsfoten har tolkats som runristarens namn.

Jorun lät resa stenen efter Andvätt, sin son, och [efter] Anunds. Asbjörn

Bildadress:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Södermanlands_runinskrifter_266

och:
https://kulturbilder.wordpress.com/2013/09/16/runstenar-sodermanland-so-266/

Sö 260 står kvar på fyndplatsen i skogen på Södra Betebys ägor väster om Husbyån. Alldeles nära stenen kan en hålväg ha gått. Ett gravfält från yngre järnåldern finns i närheten. Bortom gravfältet och närmare ån i sydost står Södra Betebys andra runsten, Sö 261. Ristningen består av en ormslinga som inramar ett kors i bildens övre del, medan ormens svans och hals är sammankopplade i den nedre. Huvudet är bortvittrat.

… sten efter Jerund, sin son, som var västerut med Ulv, Håkons son

Bildadress:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Södermanlands_runinskrifter_260

och:
https://kulturbilder.wordpress.com/2013/09/16/runstenar-sodermanland-so-260/

Sö 261 i Södra Beteby, söder om gården i en ängsbacke på västra sidan om vägen och Husbyån, nära ån. Öster om stenen är ett gravfält från yngre järnåldern och längre bort i skogen åt väster står Sö 260. Nästa runsten utmed Husbyån var den nu försvunna Sö 263. Ornamentiken är naivt utformad med en glosögd orm sedd i fågelperspektiv och vars nos pekar mot ett enkelt kristet kors. Förmodligen är texten ristad av en ej läskunnig person, som för att höja gårdens status lät resa den på en väl synlig plats:

Texten är oläslig och består av en mängd runor och runlika tecken.

Bildadress:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Södermanlands_runinskrifter_261

och:
https://kulturbilder.wordpress.com/2013/09/16/runstenar-sodermanland-so-261/

Sö 262 står sedan år 1885 vid Årsta slott, men skall ursprungligen stått väster om en nu försvunnen by med namnet Blista. Daterat till cirka 1000 e.Kr,

Sven lät resa stenen … sin gode fader och efter Gudvar

Bildadress:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Blistastenen

och:
https://kulturbilder.wordpress.com/2013/09/16/runstenar-sodermanland-so-262/

Sö 263 är en sen länge försvunnen runsten, som stått i Broby utmed Husbyån i Österhaninge socken.

Gunnlög och Gudlög reste stenen efter Öjvind, sin fader.

Bildadress:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Södermanlands_runinskrifter_263

Ny runsten från år 2011: söder om tyrestaskogen, enligt http://www.k-blogg.se/2011/11/11. Ornamentiken är gjord i Ringerikestil, dateras till 1000-talets första hälft.

Gunnar och Ulf och Sighjälm lät resa stenen efter Halvdan, sin fader. Gud hjälpe hans ande.

Bildadress:
http://www.k-blogg.se/2011/11/11/runsten-funnen-vid-smahamra-gard-i-osterhaninge/

Sö Fv1959;262 står utmed Kalvsviksvägen vid gården Lövhagen. Den påträffades i en näraliggande åker utmed Husbyån, där den forntida vägen ungefärligen gått. Troligen var den en brosten vid en övergång av Kalvsviksån, som rinner ner mot Blistafjärden. Stenen flyttades och restes 1958 vid nuvarande vägen. Ornamentiken uppvisar två ormar vars huvuden är låsta med ett koppel i basen, medan svansarna sammanslutes på ristningens övre del. Ormarna är sedda i profil.

Ödgunn och Arngärd läto resa denna sten efter…, sin broder

Bildadress:
https://kulturbilder.wordpress.com/2014/09/17/runstenar-sodermanland-so-fv1959262/

3.3c. Elva runstenar inom Västerhaninge socken

Sö 236, Alvsta, nära ett gravfält i skogen

Höskuld (?) och Stenhild lät resa stenen efter Stenbjörn (sin) gode (son)

Bildadress:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Södermanlands_runinskrifter_236

och:
https://kulturbilder.wordpress.com/2014/09/17/runstenar-sodermanland-so-236/

Sö 238 är en nu försvunnen runsten som stått i byn Fors. Stenen är endast känd genom Petrus Helgonius teckning från 1686. Ornamentiken bestod en enkel ormslinga som på stenens övre del tangerades av ett kors.

…och Björn och Farulv de läto resa stenen efter Åke, sin fader. Han var…

Bildadress:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Södermanlands_runinskrifter_238

Sö 237 står intill en beteshage vid infarten till gården Fors. Eftersom byn ligger just där Vitsån korsades av stora landsvägen, anses den under forn- och medeltiden ha varit bygdens mest trafikerade centralort. Jämte denna runsten, som är daterad till ca 1020-1080, står en oristad bautasten på infartens motsatta sida. Adels-namnet Tegn finns på tre andra stenar i Sörmland samt på 13 stenar i Uppland.

Tore och Tägn läto resa denna sten efter Fastbjörn, Tägns fader och (Tore efter) Anund sin son.

Bildadress:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Södermanlands_runinskrifter_237

Sö 240, även kallad Ribbystenen, står utmed Blåkullavägen bakom Ribbyskolan i Västerhaninges centrala del. I området har Ribby gård legat alltsedan järnåldern. Runstenen står i dikesrenen på sin ursprungliga plats. Ornamentiken består av en enkel ormslinga som ringlar kring ett kors. Ritsaren torde vara Amunde. Ribby ligger nära Västerhaninge kyrka och vid Vitsån, uppströms Fors och Vitsåkvarn. Ribby var troligen en väletablerad storgård på 1000-talet. Läs mer om Rodisl i boken huvudtext, eftersom han var kompanjon med Gunnbjörn i Tyresö.

Sven lät resa stenen efter Rodisl, sin fader.

Bildadress:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Södermanlands_runinskrifter_240

Runinskrift Sö 244 är en runsten som står på ett gravfält och en villatomt på Lidavägen 8 i Tungelsta. Den är placerad som stävsten i en vikingatida skeppssättning. Gravfältet har sannolikt tillhört den nu försvunna byn Tuna. Inskriften är märklig på så vis att den inte direkt ger någon begriplig mening; endast de följande orden går att tyda:

Gudbjörn reste…

Bildadress:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Södermanlands_runinskrifter_244

och:
https://kulturbilder.wordpress.com/2013/07/16/runstenar-sodermanland-so-244/

Sö 241, Skogs-Ekeby, lär ursprungligen ha stått på ett gravfält från yngre järnåldern. Runstenens ornamentik består av en runslinga som tangerar ett kors. Daterad till ca 1010-1050.

Vigils och Gerhjälm lät resa stenen efter sin broder Gudbjörn. …-björn högg stenen.

Bildadress:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Södermanlands_runinskrifter_241

och:
https://kulturbilder.wordpress.com/2013/07/16/runstenar-sodermanland-so-241/

Sö 246 påträffades 1884 i en grusgrop vid gården Vreten i Krigslida och den låg då i kanten av ett skadat gravfält från yngre järnåldern. Stenens övre del är avslagen. Stenen står nu står bakom Hammars huvudbyggnad i Västerhaninge socken.

Tore och Östen… …Anund reste stenen… …sin.

Bildadress:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Södermanlands_runinskrifter_246

och:
https://kulturbilder.wordpress.com/2013/07/16/runstenar-sodermanland-so-246/

Sö 247 är två, nu försvunna runstensfragment, som påträffades 1891 i en grusgrop intill gården Ålstas huvudbyggnad i Tungelsta och Västerhaninge socken. Den större biten hade nedanstående text, samt en inristad hane av samma slag som Sö 245 vid Vadet. Båda gårdarna låg utmed samma åförbindelse.

Ordet ”hane” som åsyftar skogstupparna orre och tjäder till grund för ortnamnen Hanveden och Haninge.

Anund reste stenen.

Bildadress:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Södermanlands_runinskrifter_247

Sö 245 Vadet i Tungelsta är ett runstensfragment, som hittades i grunden till en loge som revs år 1900. Brottstycket placerades vid en gödselstack till gården Vadet på Söderbyvägen 28, nära Lillgården och söder om centrala Tungelsta.

Svårtolkad text.

Bildadress:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Södermanlands_runinskrifter_245

och:
https://kulturbilder.wordpress.com/2013/09/16/runstenar-sodermanland-so-245/

Sö 242, i byn Stav, hittades vid plöjning av Svartängen ca 120 m öster om platsen där den nu står framför ett boningshus. Den låg då intill en cirka 2,4 meter bred och 360 meter lång stenkista som sannolikt ingått i en vägbank.

Öda reste stenen efter Harald, sin make, och Fastlög efter sin fader.

Bildadress:
ttps://sv.wikipedia.org/wiki/Södermanlands_runinskrifter_242

och:
https://kulturbilder.wordpress.com/2013/07/16/runstenar-sodermanland-so-242/

Sö 239 låg tidigare med sin ristade sida nedåt och strax väster om Häringe slotts trädgård, således ganska nära ruinen efter Sotes borg vid Landfjärden, men står nu på gräskullen framför slottets östra flygel bredvid Margurite och Axel Wenner-Grens grav. Ornamentiken består av en runorm vars hals och svans är låsta med ett iriskt koppel. Inom slingan finns en ryttare till häst, men inget kristet kors.

Björn lät… Ulv, sin broder.

Bildadress:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Södermanlands_runinskrifter_239

och:
https://kulturbilder.wordpress.com/2013/09/16/runstenar-sodermanland-so-239/

3.3d. När runstenarna ristades

År	1010	1020	1030	1040	1050
Sannolikhetsbedömningar
Mest sannolika intervall för Tyriseds etablering:			SSSSSSS
Bedömd rimlig tid för Hammarkajens tillkomst:			ssss	ssssss	ssssss
Mest sannolika tidsrymd för de 32 runristningarna i Tyresö, Haninge och vid Tyresåns sjösystem:		ssssss	sSSSSS	SSSSss	sssssssss
Bedömd möjlig tid för Sandastenens tillkomst:	sssss	sssssss	ssssssss	ss

År 980 990 1000 1010 1020 1030 1040 1050 1060 1070 1080

VID SJÖSYSTEMET

Fp: Sö271 Täckeråker (Amunde) ++++++++

Fp: Sö299 Huddinge kyrka ======================

Pr2: Sö301 Ågesta bro ================

Pr3?: Sö262 Blista (Årsta) +++++++++++++++++

Pr3: Sö290 Farsta ++++++++++++++++

Pr3: Sö272 Upp-Norrby =================

Pr3: Sö268 Söderby (Amunde) ======

Pr3: Sö269 Söderby Malm +++++++++++++++++

Pr3: Sö270 Tyresta +++++++++++++++++

ÖVRIGA INOM ÖSTERHANINGE

Fp: Sö265 Högsta ++++++++++++++++++++++

Fp: Sö273 Valsta ++++++++++++++++++++++

Fp: Sö266 Sanda +++++++++++++++++++++++++++

Fp: Sö261 Södra Beteby ++++++++++++++++++++++

Fp: Sö263 Broby ++++++++++++++++++++++

Fp: Sö 240 Ribby ++++++++++++++++++++++

Pr1: Sö260 Södra Beteby ++++++++++++++++++++++

Pr2: Sö259 Alby ///////////////////

Pr2: SöSb1965:19 Runmarsvreten +++++++++++++++++

Pr2: K-blogg.se Småhamra +++++++++++++++++

Pr2: SöFv1959,260 Lövhagen +++++++++++++++++

INOM VÄSTERHANINGE:

RAK: Sö242 Stav +++++++++++++++++

Fp: Sö241 Skogs-Ekeby ++++++++++++++++++++++

Pr2: Sö244 Tuna +++++++++++++++++

Pr2: Sö239 Häringe =================

Pr2/3: Sö237 Fors =================================

Pr3?: Sö245 Vadet, Tungelsta +++++++++++++++++

År 980 990 1000 1010 1020 1030 1040 1050 1060 1070 1080

= : Runristningen har inte kors

+ : runristningen har kors. =

/ : oklart om den har kors eller ej

Med hänsyn till de stilar som runristarna använt kan man rita följande schema över när de 23 daterbara runstenarna ristades. De förekommande stilarna har enligt Anne-Mari Gräslund beteckningarna

RAK från 980 till 1015,
Fp från 1010 till 1050,
Pr1 från 1010 till 1050,
Pr2 från 1020 till 1050,
Pr3 från 1050-1080

Av de 10 ristningarna vid Tyreså sjösystem är 2 stycken tidsmässigt svårdefinierade, 2 är Fp, 1 är Pr2 och 5 är Pr3.

De övriga 11 ristningarna får Österhaninge är 5 Fp, 1 Pr 1, 4 Pr2 och 1 svårdefinierad.

Och de 11 Västerhaningestenarna är 1 RAK, 2 Fp, 2 Pr2, en Fp2/Fp3, och 5 svårdefinierade.

3.4. De 57 personer som Gunnbjörn kände

Vi råkar veta namnen på 57 personer, som var samtida med Gunnbjörn och bodde i närområdet. De måste ha ingått i hans bekantskapskrets.

Han måste ha känt till följande sjutton, eftersom de bodde uppströms Follbrinken. De var alla troligen kristna:

Anund, Vikinge och Store som bodde vid Norrby enligt runsten Sö269;
Gerfast, som bodde vid Lissma enligt runsten Sö 378;
Farbjörn och Håulv som bodde vid Tyresta enligt runsten Sö270;
Tore, Sven, Vinjut och Helge som bodde vid Farsta (vid Magelungen) enligt runsten Sö290;
Halvdan och sonen Torfast som bodde nära Söderby enligt runsten Sö272. Denna runsten, och de två dessförinnan, ristades av en annan man som också hette Halvdan, som kan ha bott vid sjösystemet, men troligare någon annan stans på Södertörn – mest rimligt i närheten av Husby i Österhaninge eller Tuna i Västerhaninge, det vill säga nära skeppslagets centrala bebyggelsekoncentration. Runristaren Halvdan kan möjligen ha varit en slav, medan alla de andra bör ha varit fria män.
I Söderby bodde även Hjälmvid med sonen Torgöt enligt runsten Sö268, och i närheten bodde Hallsten och fadern Tjälve i Täckeråker ( Sö271). Bägge dessa stenar ristades av någon som hette Amunde.

Och följande 40 fria kristna män bodde söder om och utanför sjösystemet men inom Gunnbjörns tingslag, så han bör ha träffat dem flera gånger varje år. De bodde alla inom nuvarande Haninge kommun och den mäktigaste av dessa män bör ha varit Gudbjörn i Tuna:

Inom nuvarande Österhaninge sockenbodde således Jörund och Ulf och dennes far Håkon nära Södra Beteby (Sö260), Karl i Alby(Sö259), Andvätt (med modern Jorun), Anund och Asbjörn i Sanda (Sö266), bröderna Sibbe (med dottern Signgut) och Sigröd i Valsta (Sö273), Sven och Gudvar i Blista (Sö262), Assur (med modern Gåse) och Ulf i Högsta (Sö265), samt Öjvind (med döttrarna Gunnlög och Gudlög) i Broby (Sö263). År 2011 hittades dessutom en ny kristen runsten på lantbrukare Rolf Norlins åker söder om Tyrestaskogen, rest av de tre bröderna Gunnar, Ulf och Sigbjörn efter deras far Halvdan.
Och inom nuvarande Västerhaninge socken fanns de två bröderna Björn och Ulv i Häringe (Sö239), Harald (med hustru Öda och dottern Fastlög) i Stav (Sö242), bröderna Virgils, Gerhjälmoch Gudbjörn i Skogs-Ekeby (Sö241), Gudbjörni Tuna (Sö244), Tore och Östen och Anund i nuvarande Vreten i ett gravfält som också kan ha hört till Tuna (Sö246), Tore, Tägn och Tägns far Fastbjörni Fors (Sö237), Åke med sönerna Björn och Farulv, också i Fors( Sö238), Anund i Ålsta (Sö247), Sven med fadern Rodisl i Ribby (Sö240), Hoskuld (med hustrun Stenhild) och sonen Stenbjörn i Alvsta (Sö236), samt Ödgunn och Arngärd i Lövhagen SV om Kalvsvik (Sö Fv1959s260).

Att praktiskt taget alla ovanstående personer ”var kristna” innebär, enligt min tolkning, främst att de officiellt stödde sveakungen Anund Jakob i dennes ambitioner att främja kristendomen och att bygga ut infrastrukturen.

Del 4. Vad Sandastenen visar

4.1. De tre mansnamnen och stenens syfte

Överst är de tre mansnamnen Rodvisl och Farbjörn och Gunnbjörn. Vad är syftet med de tre mansnamnen? Är dessa män avbildade på stenen? Berättar stenen en historia som handlar om de tre männen och vad de upplevt? Man kan fråga sig om det är fråga om en gravsten över dessa tre eller om de är de själva som har ristat stenen. Här presenteras fem teorier, vilka utgår från antagandet att de tre mansnamnen kan avse Rodvisl från Ribby (enligt Sö 240), Farbjörn från Tyresta (Sö 270) och Gunnbjörn från Tyresö (Sö Fv1971;207), samt att stenen är ristad på 1030- eller 1040-talen, något som Hugo Jungner (1930, sid 81) förordar.

Gravsten över de tre: De tre handelsmännen från Haningebygden har till exempel drunknat nära Sanda och begravts där av sina bekanta. Men varför har bild-historien ritats på deras gravsten, om det inte är en historia över deras största bedrifter i livet eller deras (ärofulla eller tragiska) död? Och varför finns det inget kors, eftersom alla tre var kristna? Korset kan ha funnits på en annan sten, som försvunnit. Det bör till och med ha varit fyra stenar runt en kista och där texten löpt från sten till sten runt om. Den här stenen kan ha bevarats just för den fina serieteckningens skull, medan korsstenar kanske fanns i överflöd, när en senare utrensning skedde. Stenens bredd (90 cm) skulle möjligen kunna medge att den var en gavelsten för en extra stor träkista, i vilken man klämt in tre lik – men denna möjlighet är troligen ointressant, eftersom man numera tror att de fyra kiststenarna normalt stod på marken över en nedgrävd grav som ett synligt gravmonument.

Gravsten över annan: De tre männen kan ha ristat texten över sin döde kompanjon, så att den fullständiga texten runtom alla fyra kiststenarna till exempel löd ungefär enligt följande: (1) Rodvisl och Farbjörn och Gunnbjörn –(2) Kistlade sin gode Torudd. – (3)Han var trofast ledare och skicklig säljägare. – (4) Gud hjälpe hans själ bättre än han själv förmådde.

Missionstavla: Gunnbjörn och de två andra männen från Haningebygden kan ha önskat berätta en sedelärande kristen historia och därvid framhålla sig själva som goda marknadsförare av den nya läran. Resten av den serietecknade historien bör i så fall ha funnits på andra stenar som nu försvunnit. – Gotland låg nog kanske hundra år före Södertörn när det gäller kristendomens accepterande, så syftet med en missionstavla i Sanda verkar långsökt.

Minnesstavla: Det är inte en kristen gravsten eller kiststen utan ett minnesmonument över en historisk händelse, som de tre männen varit med om. De har berättat om detta flera gånger, så alla i Sanda känner till den. Stenens syfte är att bekräfta och påminna om händelsen och de tre männens insatser i sammanhanget. Ingen av de nedan redovisade tolkningarna av bilderna passar dock för ett sådant syfte.

Revirskylt: Den vackra stenen en reklamskylt för de tre männens tjänster på marknaden vid Västergarn. Den kan till exempel vilja framhålla att de som marknadsförare av sältran har den bästa kvaliteten och att deras tranpriser är låga i förhållande till varans höga värde. Detta tänkbara syfte har ej heller gått att förena med någon av nedanstående bildtolkningar.

Av dessa fem tänkbara syften verkar den vanligaste och mest sannolika tolkningen vara att det är fråga om en kiststen som de tre männen satt upp över någon annan person – och att texten fortsatt på en eller flera andra stenar till samma kistgrav. Samtidigt framhålls gärna en anmärkningsvärd motsättning: är det en gravsten, så väntas den typen av gravar från den här tiden enbart vara kristna. Hedniska gravar utgjordes då normalt av högar utan textad gravsten. Men Sandastenen ser ju i förstone inte ut att innehålla kristna symboler. Skulle det vara en blandform av kristet och hedniskt gravskick? Stenens placering vid en kyrkogård talar för att det var en kristen gravsten och en del av en kistgrav med två eller fyra stenar. För detta talar också att en så liten del av stenen ristats.

4.2. Den övre två bilderna och deras gamla tolkningar

Den övre inomhusbilden: Stenens översta bild förefaller vara tre personer i ett rum eller i ett hus. Två personer sitter, en person står och håller i ett spjut. Den som sitter till vänster förefaller vara en kvinna – eller en skägglös man i lång dress – som verkar hålla ena handen framför munnen, kanske för att visa att hon håller inne med någon information. Men det kan lika gärna vara, att hon håller bägge händerna framför munnen, i så fall kanske i betydelsen att hon beder. Personen som sitter till höger är en skäggig man med långt hår och utan huvudbonad. Denna person är något större och gissningsvis därigenom mer betydelsefull, än de övriga. Det är den ende som enligt en tidig tolkning har ett öga ritat. Man kan inte avgöra om den stående mannen tar emot spjutet från den sittande mannen eller lämnar över spjutet till honom. Den stående mannen verkar komma utifrån med en vintermantel på sig och en ovanlig hjälm eller annan märkvärdig huvudbonad. Han har kort hår och inget skägg, så det kan vara en långväga besökare från en annan kulturkrets. Viktig för tolkningen är den fågel som sticker in huvudet genom någon öppning i byggnaden och berör den stående mannen på ryggen med sin näbb – möjligen för att meddela något, eller för att putta fram honom.

Den mellersta utomhusbilden: I stenens mitt finns tre personer som går på rad. Den förste är en man med skägg och traditionell hjälm, som dock verkar vara försedd med en tofs. De efterföljande två personerna verkar vara mindre och verkar inte ha hjälm och skägg – men de har långt hår. De kan vara kvinnor eller unga män. Den första mannen använder ett spjut som vandringsstav. Den andra personen håller upp ett verktyg, som kan vara en spade eller en klubba eller en brödspade – eller möjligen en kötthacka eller en skinnrensningskniv. Den tredje personen håller upp en lövkniv eller möjligen en hammare. Efter personerna finns en rund skiva, som kan vara en sol, en fullmåne, en trumma eller något annat. Det kan till och med vara jordklotet, eftersom skandinaverna under vikingatiden verkar ha varit fullt medvetna om att jorden var rund. Under den runda skivan finns något som kan tolkas som en brinnande eld på en upphöjd häll. Det kan vara ett altare eller en eldstad, men varför lutar den åt vänster i så fall? Är det en sol (måne) som skiner över en eld eller är det ett rundbakat bröd som värms över elden?

Alexander Bugges folksägentolkning från 1904 är fantasieggande med sina många detaljer, men svår att förena med kristna gravskick, även om sägnen kunde vara levande ännu på 1040-talet.

Den övre inomhusbilden: Fågeln ser plockad ut och skulle i så fall vara den hök som enligt en gammal sägen tillhörde den östgotiske kungen Jormunreks son Randir på 500-talet. Kvinnan är Svanhild. Den sittande mannen är Jormunrek och det är Oden själv som står i mitten. Bakgrundshistorien är, att drottning Gudrun i sitt första gifte med den ”tyske” hjälten Sigurd (eller Siegfried) hade en dotter som hette Svanhild och som var underbart vacker. Gudruns andra äktenskap med hunnerhövdingen Atli varade inte länge. Gudruns tredje gifte blev med den danske kungen Jonakr, med vilken Gudrun fick tre söner: Hamdir, Sorli och Erp. Svanhild växte upp vid det kungliga hovet i Danmark. Ryktet om hennes skönhet medförde att kung Jormunrek sände sin son Randver till Danmark för att be att Jormunrek skulle få gifta sig med Svanhild. Där blev det istället bestämt att Randver och Svanhild skulle gifta sig med varandra. När kung Jormunrek fick reda på detta svek beordrade han att sonen Randver skulle hängas och Svanhild dödas på ett mer förstörande sätt som straff. Strax innan hängningen plockade Randver av alla fjädrar på sin hök och gav order om att den plockade höken skulle föras till kung Jormunrek. När denne såg höken som inte längre kunde flyga, förstod han att det var fel av honom att döda sin egen son, men det var för sent att stoppa hängningen. – Mot denna bakgrund menar Bugge dels att det är Oden som stående ger order till den sittande kungen att döda sonen (och därför räcker över mordvapnet till kungen) och att samtidigt höken kommer med sonens budskap, dels att det är Svanhild som sitter tyst i sitt hörn av världen utan att kunna påverka det hela. Spjutet stämmer visserligen inte med hängning och varför Svanhild ser ut att finnas i samma rum är inte lätt att förklara enligt denna tolkning. Ej heller Odens konstiga dress.

Den mellersta utomhusbilden: De tre personerna skulle kunna vara Gudruns tre söner Hamdir, Sorli och Erp, som är på väg att på Gudruns order hämnas deras halvsyster Svanhilds död genom att ta död på kung Jormunrek. Enligt historien så blev de osams på vägen så att Hamdir och Sorli dödade sin bror Erp. Det kan vara just det som syns på bilden: hur två bröder slår ihjäl Erp. Det var han som enligt den uppgjorda planen skulle döda Jormunek genom att skära huvudet av honom – rimligtvis med hjälp av spjutet. Den överenskomna planen innehöll att Sorli och Hamdir samtidigt skulle skära armarna och benen av kung Jormunrek – möjligtvis med hjälp av lövkniven och kötthackan. Detta var centralt i historien: Som följd av att ingen angrep Jormunreks huvud, utan att de två bröderna koncentrerade sig på att skära av armar och ben, så kunde kungen kalla på hjälp och det medförde att Hamdir och Sorli blev dödade av kungens folk. Men vad har den runda skivan och den konstiga elden att göra med historien?

Hugo Jungners hedniska tolkning från 1930 verkar ha fallit i god jord hos många läsare, trots att den förefaller helt oförenlig med en kristen gravsed.

Den övre inomhusbilden: Rummet upptill på stenen är dödsriket i form av Valhall. Spjutguden Oden sitter till höger med en triskele (trekors) bakom sin rygg. Till vänster sitter Frigg, men det är oklart varför hon håller handen för munnen. Mannen i mitten bara vidrör Odens spjut för att invigas i de dödas härskara, det vill säga Odens Valhallakämpar. Fågeln är en svart stork som kallades Odensvala. Den ansågs flyga högt – och kunde som Odens speciella fågel flyga ända upp till Valhall för att välkomna den nye vapendöde till dödsriket. Eller snarare: det är Odenssvalan som har flugit med den dödes själ från bålet till Valhall. Bilden visar hur fågeln just har släppt ifrån sig den döde framför Oden.

Den mellersta utomhusbilden: De tre männen Rodvisl, Farbjörn och Gunnbjörn går iväg från det likbål som de antänt av den döde. Ovanför likbålets lågor syns solen. Männen har med sig de tre redskap som de använt för att bereda liket före likbränningen: Odens spjut (för att sårmärka huden), Fröjs spade (för att kasta jord på liket, eller Frös skära för att kasta löv på liket) och Tors hammare (för att viga bålet). Att kasta tre skovlar jord på kistan gör man ju ännu idag, så varför kan inte även sårmärkning och lövkastning ha fått leva kvar ännu på 1040-talet?

Eric Oxenstiernas profana tolkning från 1965 är intressant och rimlig, frånsett att flera av teckningens intressanta detaljer inte förklaras. Han ser bildstenen som ett tydligt juridiskt dokument, där arvingen hävdar rätten till arvet efter den döde. Detta budskap ses som oberoende av viken religion som är aktuell.

Den övre inomhusbilden: Den nyss döde mannen sitter till höger och lämnar över sin symbol för gårdsägandet, det vill säga ett spjut, till sin arvtagare. Denne tar emot denna symbol och erkänner att han är den nya ägaren av gården. Änkan sitter till vänster och gråter över sin döde make. Fågeln är ättens fylgja, som välsignar proceduren genom att sticka in huvudet och vidröra arvtagaren.

Den mellersta utomhusbilden: Den lågt stående, och därmed uppåtgående solen – över nattens fortfarande brinnande brasa – lyser över arvtagaren och två vittnen, när de är på väg till änkan för den formella gårdsöverlåtelsen. Arvtagaren skulle möjligen vara Rodvisl, som i så fall klätt om sig med en ceremoniell dress på den övre bilden. (Att hans son Sven efter hans död gjort runstenen Sö 240 i Ribby på Södertörn bevisar inget om var Rodvisl dog och begravdes; Sven kan ha önskat bekräfta att han själv tog över Ribby efter sin far som kunnat äga mark även i Sanda vid Västergarn.)

Birgit Arrhenius fruktbarhetstolkning från 1961 har bra poänger, men de flesta detaljerna förklaras inte.

Den övre inomhusbilden: Spjutet är här inget vapen, utan an fruktbarhets- och värdighetssymbol som en man bär fram till sin gud.

Den mellersta utomhusbilden: Alla tre personerna bär fruktbarhetssymboler i sina händer. Dessa symboler kan ses som hedniska, om man vill, men lika gärna som tidigkristna.

Erik Nyléns religiösa tolkning från 2003 utgår från att det är en kiststen.

Den mellersta utomhusbilden kommenteras under rubriken ”Tre gudar eller en lantmäteriförrättning”. Han skriver att Sandastenen ”visar bland annat tre män som i gåsmarsch följer varandra i hälarna. En av männen tycks bära ett föremål som kan tolkas som en skära, en annan ett spjut. Många har försökt finna innebörden i denna bild. Skäran skulle enligt somliga forskare visa, att fruktbarhetens gud, Frö, avbildats, då just skäran var hans symbol. Spjutet skulle på samma sätt tala för Odin. Figurerna skulle då vara Odin, Tor och Frej och utgöra den av kyrkohistorikerna Adam av Bremen vid slutet av 1000-talet omnämnda ’treenigheten’ från Uppsala hednatempel. En annan tolkning skulle vara, att en lantmäteriförrättning avses. Det var en viktig och högtidlig procedur, där bland annat eld i form av en fackla kunde ingå i ritualen. ’Skäran’ måste då i stället vara en sådan. Bägge förslagen är möjliga men obevisbara. Vi vet ännu för litet om forntidens tro och liv för att säkert kunna tolka denna bildvärld.”

Jörn Staeckers kristna tolkning från 2004 lyfter fram väl motiverade förklaringar till de flesta, men inte alla stenens bilddetaljer.

Den övre inomhusbilden: De tre vise männen kommer till Betlehem och en av dem bär fram sin gåva till den nyfödde Jesus. Eftersom Jesus är en mäktig gestalt, så har han ristats som en fullvuxen kung. Till vänster sitter Maria. Det som ser ut som en fågel är en Guds ängel som välsignar den vise mannen. Bakom Jesus ser man den strålande stjärnan över Betlehem, i form av en magisk triskele.

Den mellersta utomhusbilden: De tre vise männen, under 800-talet namngivna som Kaspar, Balthasar och Melchior, vandrar fram mot Betlehem medan de bär på sina gåvor till Jesusbarnet.

Jasmine Lymans hedniska fruktbarhetstolkning från 2007 för knappast Hugo Jungners gamla tolkning framåt.

Den övre inomhusbilden: Det bör vara Oden som sitter till höger i sin Valhall. Detta styrks av hans vanliga attribut triskelen, spjutet och dödsfågeln. Det bör vara Freja som sitter till vänster, eftersom sagorna berättar att såväl Freja som Oden var dödsgudar med dödsriken.

Den mellersta utomhusbilden: Solen visar att bilden återspeglar livet på jorden – skilt från Valhall uppe i Himlen. De tre männen som går bort från likbålet är Rodvisl, Farbjörn och Gunnbjörn. De redskap, som de tre männen bär på, bör tolkas som dels ett spjut, dels en hammare eller spade eller kanske ett ämnesjärn samt dels ett skärlikande föremål. Dessa typer av föremål har påträffats i bland annat gravar och ses som symboler för fruktbarhet och återuppståndelse – viktiga aspekter för såväl den döde som de efterlevande.

4.3. En kristen tolkning av hela bildstenen

Här presenteras en kristen säljägartolkning som tillgodoser de ovan indikerade kraven på förklaringar.

Den övre inomhusbilden: Det är ingen plockad hök eller svart svan som syns, utan en tupp från Haninge. Gunnbjörn och andra från Haninge hade gissningsvis en tupp som prydnad på sina skepp, så att de kunde identifieras i ledungsflottan – eller när de kom seglande med något handelsskepp. I den himmelska salen finns treenigheten: Den sittande Fadern (=Gud), den stående sonen (=Jesus) och till vänster den sittande Helige ande, som med handen visar på att det är andedräkten som är det intressanta. Haningetuppen kommunicerar med Jesus. Tuppen har ingen lång svanhals, utan endast sträcker ut sin tupphals så långt det går för att inom teckningens ram nå fram. Tjäderns eller orrens stjärt ser normal ut, vilket är att vänta, eftersom det inte finns anledning för tuppen att i detta sammanhang spela och burra upp stjärtfjädrarna så som på runstenarna hemma i Haningebygden. Varför ett spjut i Himlen, om inte för att symboliskt förära Gud det välsignelsebringande redskap som man inleder den lyckade säljakten med?

Den mellersta utomhusbilden: De tre männen bär inte på några symboler utan på var sitt redskap: spjut för att döda säl, klubba för att klubba säl, styckningskniv för att stycka sälar med. Elden är värmekällan i ett trankokeri. Den runda skivan är solen. Den markerar att den himmelska salen i ristningens övre del är lokaliserad till just himlen – ovanför solen. Elden är en smedjas eldstad. De tre personerna har smitt om sina svärd till en spade och en lövkniv enligt bibelns lära att göra om svärd till plogbillar. Plog användes inte mycket i Norden vid den här tiden, så bildstenens skapare anpassade den bibliska historien till lokala behov och redskap. (Elden är knappast fråga om skärselden, eftersom den verkar ha etablerats i Sverige först efter 1200-talet.)

De nedre ”drakslingorna”: Bildstenen innehåller nertill och på sidorna konstfärdigt flätade ”drakslingor”. Det finns ett förkrympt ”drakhuvud” nere till höger. Men det är ingen traditionellt slingrande drake eller orm runt bild och text. Går de tre personerna på stormiga vattenvågor? Går de över ett hav, där vattenvågorna symboliserar stränderna på var sin sida av det havet? Även till vänster och till höger om processionen är det kraftiga vågor som slår upp med stänk – eller är det höga eldsflammor? Eller är det växande buskar som behöver få lövtäkt med lövkniven? Möjligtvis är det fråga om vattenvågor. De stora drakar och havsodjur som man på 1500-talets kartor ritade in i farvattnen runt Skandinavien kan dock mycket väl ha funnits i föreställningsvärlden som krafter i havet redan på vikingatiden.

Drakslingorna verkar ju delade i mitten till två hälfter. Betyder det att man ska se bågen med de tre namnen som en bro som överbryggar två riken: dödsriket och jorden? Eller Gotland och Svealand? De tre männen, vars namn står på regnbågen eller bron som spänner över Östersjön, kan ju mycket vara uttryck för en from önskan om fredlig handel och fortsatt vänskap. Eller är det kanske – dock mindre sannolikt – fråga om Moses (med följe) som går från Egypten till det förlovande landet, när vattnet i Röda havet delade på sig?

Ingen av de i litteraturen förekommande tolkningarna behandlar frågan hur dessa drakslingor ska tolkas, trots att de tar upp en stor och central del av stenbilden.

Min säljägartolkning 2017: Det är inte vattenvågor man ser nertill. Det är sex stycken döda sälar som ligger på någon strand. Man kan till och med ana hur repslingor finns kvar runt stjärtarna från att man släpat upp sälarna på stranden. Uppe till vänster och höger om de tre vandrande männen hänger två sälar på var sin sida av dem. Detta är för att tappa ut blodet, som samlas i en skål, som hänger vid sidan av en ställning. Alla döda sälar är halshuggna och ett sälhuvud ser man ivägkastat nere i det högra hörnet.

Den mellersta bilden visar de tre Haningeborna med sina säljägarverktyg: spjutet för att döda sälarna, flåspaden för att flå av sälskinnet, samt späckkniven för att skära ut sälspäcket. Till höger ser man järngrytan som späcket kokas i för att få fram tran. Den rundeln är konkav och har således ristats djup för att betona grytformen. Under grytan finns elden som värmer späcket till kokning. Till högar och vänster ser man hur rombformade sälskinn är uppspända i vidjeringar för att torka. Romb-formen anvisar att dessa torkade sälskinn nyttjades till segel, där de ingick blandade med varannan hopsydd romb av textil.

Om det mellan dessa rombformade skinn inte skulle var döda sälar som parvis hänger för blodtappning, så kan det vara stora tranoljelampor som brinner så vackert till höger och vänster om de tre vandrande männen, eller något annat, se punkt 4.4 nedan.

Den översta bilden visar hur den döde gotlänningen anländer till Guds himmel och där träder fram för Gud eller Jesus. I handen håller han sitt spjut för att överlämna som gåva: det behöver han ju inte längre. På sig har han en regnrock och regnhatt av sälskinn. Detta luktar inte gott, så Maria till vänster håller för näsan. Men en Guds ängel puffar fram den återuppståndne gotlänningen, så att han inte ska tveka att i sin fina utstyrsel träda fram till Gud. Eller också har den sittande kvinnan alls inget emot eventuella lukter, utan sitter och bedjer för den stående mannens lyckliga tid i himmelriket. Hon håller i så fall bägge händerna framför sig i en böneposition.

4.4. Samband mellan kyrkväggens kvaderstenar och bilden?

Inmurade i ytterväggen av Sanda kyrka på Gotland finns två rader med gamla figur-stenar, så kallade mönsterhuggna kvaderstenar. Ett parti därav ser ut så här:

Johnny Roosval och Folke Sällström har i sin artikel om Sanda kyrka i ”Sveriges kyrkor, Gotland, Band III, Hejde Setting” från år 1942, på sid 129 visat att dessa kvaderstenar är från en tidigare kyrka i Sanda och att de blivit omblandade och delvis satta upp och ner, när man på 1200-talet återanvände dem vid bygget av den nuvarande kyrkan.

De visar hur de 15 stenarna från början varit murade i en lång rad, där varannan så kallade palmett vetter uppåt och varannan nedåt. Stenarnas inskriptioner bildar därmed en 11 à 12 meter lång ”böljeranka” som i sina bägge ändar avslutas med ormhuvuden. Jag ser inte dessa ”palmetter” som palmblad, utan som något annat. Jag kallar dem tills vidare för krusiduller, vilka förslagsvis kan symbolisera stycken av sälkött på tork.

I den långa raden av olika utformade ”krusiduller” finns det flera, som kan påstås ha vissa likheter med Sandastenens figurer till högar och vänster om de tre vandrande människorna. Följande två bilder är från kyrkväggen:

De två bilderna kan således jämföras med följande två bilder, vilka är från Sandastenen.

Just dessa två väggstenar visar krusidullerna vända nedåt. Om man vänder upp och ner på de två vänstra bilderna, så ser man lättare likheterna med Sandastenens motsvarigheter. Detta bevisar inget, men man kan fundera över i vad mån snarlikheten kan ha någon betydelse för Sandstenens bildtolkning.

Följande tre likheter bör observeras:

Sandastenens figurer avslutas upptill med två krusiduller, vilka kommer från en gemensam bas, ur vilken avsmalnande halsar växer fram till de avslutande krusidullerna.
Sandastenens delade armar/halsar växer upp från en större och mer invecklad krusidull.
Denna är på ett komplicerat sätt fastbunden åt sidan i något.

Dessa tre egenheter återfinns på väggstenarna, fast de där är upp-och-ner enligt de ovan redovisade två bilderna.

Johnny Roosval och Folke Sällström har också funderingar kring vem som utformat de 15 väggstenarna och lanserar en teori och att det mycket väl kan vara samma man Gairvid eller Geirleif, som ristat den berömda runstenen G203 i Hogrän i närheten. Ur Tyresös historiesynvinkel torde detta var mindre intressant, jämfört med möjligheten att Gunnbjörns Sandasten skulle kunna vara samtida med tillkomsten av en mycket tidig stenkyrka i Sanda.

Krusidullerna är unika. Det finns således stora likheter mellan hur krusidullernas utformning på Sandstenen och på Sanda kyrkas böljerankor på kyrkväggens kvaderstenar. Flera andra gamla kyrkor på Gotland har också stenhuggningar med böljerankor och palmettmönster. Men jag har i fyrbandsverket ”Gotlands kyrkor” inte funnit något exempel där deras krusiduller har någon som helst likhet med Sandastenens och Sanda kyrkväggs. De närmaste jag kommit är kapitälband i Klinte kyrka, Fröjels kyrka, Stenkumla kyrka, Västkinds kyrka, Bro kyrka, Follingbo kyrka och Hörsne kyrka samt kolonnkapitäler i Vall kyrka och ett rankverk i Hörsne kyrka. Men på alla dessa är krusidullerna bladformade på olika sätt och har ingen likhet med Sandastenens ”sälkött på tork”.

4.5. Gunnbjörn och tillkomsten av den första stenkyrkan i Sanda

När man hittade Sandastenen på 1860-talet fanns den tillsamman med flera andra stenar på två famnars djup i vad man bedömde var en gammal stengrund, vilken gissningsvis varit grunden till en klockstapel till Sanda kyrka. I så fall skulle denna klockstapel kunna ha byggts på slutet av 1100-talet, när den avlidne i Sandastenens kistgrav sedan länge var bortglömd.

Gunnbjörn och hans två kamrater från Haningebygden kan omkring åren 1040 och 1050 ha varit imponerade av den nya stenkyrkan i Sanda och glada att kunna begrava sin avlidne kompis där. Om den datering som bokens huvudtext anger för Gunnbjörns verksamhetstid stämmer, så ger det en nästan sensationell möjlighet att datera när en mycket tidig stenkyrka på Gotland kommit till.

4.6. Sandastenens ålder

Sandastenen har i många decennier hänförts till sent 700-tal, men långsamt fått en ökad osäkerhet och ansetts ha kommit itll under perioden år 700 till 1000. Men I och med att man börjat uppfatta den som en kristen kiststen har tillkomstperioden vidgats till mellan år 500 och 1150.

Magnus Källström (2012) utreder dessa osäkerheter och kommer till slutsatsen att stenen är från perioden år 1000 till 1050. När han gör det, så tar han ingen hänsyn till stenens sälmotiv eller möjliga kopplingar till runstenarna i Haninge och Tyresö. Hans slutsats stämmer ju mycket bra med de teorier som presenteras i bokens huvudtext.

4.7. Sammanfattning och slutsatser

En bild säger ofta mer än tusen ord. När det gäller Sanda-stenens bilder kan de uppenbarligen numera säga vad man vill. Ristaren förutsatte att åskådaren hade referensramar, som vi nu har svårt att finna eller forma.

Följande tabell sammanfattar min bedömning av hur ovanstående bildtolkningar passar ihop med de fem inledningsvis identifierade fem möjliga syftena med stenen. För åtta av de 35 rutorna har jag skrivit in ett plustecken och fetat texten. Detta markerar de möjliga och troliga kombinationerna. Mest troligt är således fråga om en gravsten, eller snarare kist-sten, över en bekant till de tre männen. Minst troligt är det en missionssten. Min bildtolkning har viktiga fördelar jämfört med de gamla tolkningarna, men torde behöva utvecklas vidare från ett historiskt säljägarperspektiv för att bli mer trovärdig. Men den torde ha en sådan potential!

Tolkning Syfte	Bugges folksägen-tolkning	Jungners hedniska tolkning	Oxenstiernas äganderätts- tolkning	Arrhenius fruktbarhets tolkning	Staeckers kristna tolkning	Lymans hedniska fruktbarhets-tolkning	Min kristna säljägar-tolkning
Gravsten över de tre	– Osannolikt syfte! Varför detta motiv på en gravsten?	-Passar ej för kristen grav	– Svårtänkbar	– Möjlig, men osannolik	+ Möjlig	– Osannolikt syfte. Passar ej kristen grav	+ Möjlig, men mindre trolig än nästa
Gravsten över annan person	-Varför detta motiv på en gravsten?	-Passar ej för kristen grav	+ Tänkbar på en grav över någon lokal kompis till de tre männen	– Möjlig, men osannolik	+ Möjlig	– Osannolikt syfte. Passar ej kristen grav	+ Möjlig, och mer trolig än ovanstående
Missions-tavla	– Osannolikt syfte!	– Osannolikt syfte	– Osannolikt syfte	– Möjlig, men osannolik	– Svårtänkbar	– Osannolikt syfte.	– Svårtänkbar
Minnessten	– Osannolikt syfte!	– Osannolikt syfte	– Osannolikt syfte	– Möjlig, men osannolik	+ Möjlig	– Osannolikt syfte.	– Svårtänkbar
Revir-skylt	-Osannolikt syfte	-Osannolikt syfte	– Osannolikt syfte	– Möjlig, men osannolik	+ Möjlig	– Osannolikt syfte.	+ Möjlig, men osannolik

Sandastenen är således mest troligt en del av en kristen kistgrav över en avliden frände till de tre männen.

4.8. Litteratur om Sandastenen

Birgit Arrhenius (1961) Vikingatida miniatyrer. Tor 7, sid 139-164.

Alexander Bugge (1904) Vikingerne – billeder fra vore förfädres liv. Köpenhamn.

Helmer Gustavson (2012) Från Martebo till S:t Hans i Visby – Runinskrifter på gotländska bildstenar. Sid 107-114 i: Gotlands bildstenar – järnålderns gåtfulla budbärare. Gotländskt Arkiv 2012. Meddelanden från Föreningen Gotlands Fornvänner, Årgång 84.

Hugo Jungner (1930) Den gotländska runbildstenen från Sanda – om Valhallstro och hednisk begravningsritual. Fornvännen nr 25, sid 65-82. (Tolkar de tre redskapen som spjut, spade, skära/lövkniv)

Magnus Källström (2012) Gotländska bildstenar som källor för runologi och nordiska språk. Sid 119-128 i: Gotlands bildstenar – järnålderns gåtfulla budbärare. Gotländskt Arkiv 2012. Meddelanden från Föreningen Gotlands Fornvänner, Årgång 84.

Sune Lindqvist (1941) Gotlands bildsteine. Del I och II. Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.

Sune Lindqvist (1942) Bildstenar i Gotlands fornsal. Gotländskt arkiv 14. Sid 16-24.

Sune Lindqvist (1964) Forngutiska altaren och därtill knutna studier. Kungliga Humanistiska Vetenskaps- Samfundets i Uppsala. Årsbok 1960-1962. Sid 1-185. På sid 76 tolkas det runda objektet ovanför ”den flammande elden” som ”kittel, sol, måne eller brödkaka”.

Jasmine Idun Tova Lyman (2007) CD-uppsats i arkeologi. Arkeologiska institutionen, Högskolan på Gotland. Handledare: Jörn Staecker.

Erik Nylén (2003) Bildstenar. Jan Peder Lamm: Katalog över samtliga på Gotland kända bildstenar samt bibliografi över bildstenslitteratur. Stockholm.

Sigmund Oehrl (2012) Ikonografiska tolkningar av gotländska bildstenar baserade på nya analyser av ytorna. Sid-106 i: Gotlands bildstenar – järnålderns gåtfulla budbärare. Gotländskt Arkiv 2012. Meddelanden från Föreningen Gotlands Fornvänner, Årgång 84.

Eric Oxenstierna (1965) The Norsemen. 320 sid. På sid 248 påstås kortfattat – vid sidan av en vacker bild av Sandastenen – att den visar överlåtelse av äganderätt till jord. (Detta är utvecklat i bilagan till följande bok.)

Eric Oxenstierna (1969)Die Wikinger. Stuttgart. Inklusive bilagan ”Der Bildstein aus der Kirche von Sanda, eine Rechtsurkunde der späten Wikingerzeit” av Joseph Otto Plassmann (1959) på sid 241-251.

Neil S Price (2002) The Viking Way. Religion and War in Late Iron Age Scandinavia. Serie AUN 31. Uppsala. Diss 435 sid, 30 cm. Sid 166f.

Jörn Staecker (2004) Hjältar, kungar och gudar; receptionen av bibliska element och av hjältediktning i en hednisk värld. Ingår i: Åsa Berggren, red: Minne och myt – konsten att skapa det förflutna. Vägar till Midgård nummer 5.

Om Gunnbjörns runsten i Tyresö

Tyresöstenen verkar enklare utförd än Strängnässtenen. Stenhuggaren här i Tyresö kan ha varit mindre konstnärligt skicklig än den stenhuggare som Gunnbjörn kunde anlita närmare Strängnäs. Tyresöstenen är sannolikt inte ristad av Halvdan, som ristat de fyra andra stenar som finns uppströms Albysjön.

Att till exempel skryta över en väg vid den nuvarande P-platsen vid Tyresö kyrka eller en bro över den lilla bäcken vid bussändhållplatsen, torde ha varit ointressant: Där fanns rimligen ingen trafik alls av intresse på 1000-talet. Den döde som Gunnbjörn ville hedra minnet av genom sin sten, kan rimligen ha varit hans far, bror eller son. Den som gjort kavelbron kan ha varit den döde eller Gunnbjörn själv.

Den för Tyresös historia mest intressanta är Jörn Staeckers tolkning från år 2004, där den undre bilden visar de tre vise männen på väg till Betlehem med sina gåvor, och den övre bilden visar hur en av männen där lämnar över ett spjut som kungasymbol till Jesus. Denne är avbildad som vuxen kung och ej som baby. Maria blåser helig ande över proceduren och en Guds ängel, i form av en fågel, tittar till. Bakom Jesus syns Betlehemsstjärnan i form av en så kallad triskele.

Del 5 Övriga 25 kända Ingvarsstenar

Utöver den ovan beskrivna runstenen Sö 278 i Strängnäs har man hittat följande 25 så kallade Ingvarsstenar som minnen av den ödesdigra färden österut åren 1036-1041.

Sö 9 i Dillnäs socken, Gnesta säger: Bergvid och Helga, de reste denna sten efter Ulv, sin son. Han avled med Ingvar. Gud hjälpe Ulvs själ

Sö 96 i Jäders socken, Eskilstuna säger: … denna sten efter Bägler, sin fader, maka till Säva. Han var faren (med Ingvar ?)

Sö 105 i Kjula socken, Eskilstuna säger: Holmvid (reste denna sten efter) Torbärn (?) (sin) son. Han var faren med Ingvar.

Sö 107 i Klosters socken, Eskilstuna säger: Rollev reste denna sten åt sin fader Skarv. Han var faren med Ingvar.

Sö 108 i Klosters socken i Eskilstuna säger: Gunnulv reste denna sten åt sin fader Ulv. Han var i färd med Ingvar.

Sö 131 i Lids socken, Nyköping säger: Spjute, Halvdan, de reste denna sten efter Skarde, sin broder. For öster hädan med Ingvar, i Särkland ligger sonen till Övind

Sö 173 i Tystberga socken, Nyköping säger: Muskia och Manne lät resa detta minnesmärke efter sin broder Rodger och sin fader Holmsten. Han hade vistats länge i väster. De dogo österut med Ingvar.

Sö 179 i Kärnbo socken, Strängnäs säger: Tola lät resa denna sten efter sin son Harald, Ingvars broder. De foro manligen fjärran efter guld och österut gåvo örnen [föda]. De dogo söderut i Särkland

Sö 254 i Ösmo socken, Nynäshamn säger: Sven och Sten reste stenen efter Toste, sin fader, som blev död i Ingvars följe. Och efter Torsten och efter östen, Alvhilds son.

Sö 277 i Strängnäs säger: U–r och Ingeborg lät re(sa) … för … bättre var ingen av Ingvars män?

Sö 279 i Strängnäs säger: E… hugga stenen… Emunds söner… söderut i Särkland.

Sö 281 i Strängnäs säger: …lät göra minnesmärket efter (några personer varav en var) Ulfs broder. De (for österut och dog) med Ingvar i Särkland.

Sö 320 i Årdala socken, Flen säger: Gervat och Anund och Otam läto resa stenen efter Byrsten, sin broder, som var österut med Ingvar, en rask yngling, son av Livö.

Sö 335 i Åkers socken, Strängnäs säger: Ulv reste denna sten efter sin broder Osniken, som omkom österut med Ingvar, (han var) Holmstens skeppskamrat

U 439 i Husby-Ärlinghundra socken, Sigtuna säger: Härlef och Torgärd lät resa denna sten efter Säbjörn sin fader. Han styrde skepp österut med Ingvar till Estland.

U 644 i yttergrans socken, Håbo säger: Andvätt och Kiti och Kår och Bläse och Djärv de reste denna sten efter Gunnlev, deras fader. Han föll österut med Ingvar. Gud hjälpe andarna.

U 654 i Övergrans socken, Håbo säger: Andvett och Kar och Kiti och Blisi och Djärv reste sten denna efter Gunleif, deras fader, han blev dräpt österut med Ingvar. Gud hjälpe hans ande. Jag Alrik ristade runorna. Han kunde väl styra skeppet.

U 661 i Håtuna socken, Upplands-Bro säger: Gervi och Gulla reste denna sten efter Anund, sin fader. Han blev död österut med Ingvar. Gud hjälpe Anunds ande.

U 778 i Svinnegarns socken säger: Tjälve och Holmlög läto resa alla dessa stenar efter Banke, sin son. Han ägde ensam för sig ett skepp och styrde österut i Ingvars lid. Gud hjälpe Bankes själ. Äskil ristade.

U 785 i Tillinge socken, Enköping säger: Vifast lät resa upp denna sten efter Gudmund sin broder. Han var död i Särkland. Gud hjälpe hans själ.

U 837 i Nysätra socken, Lagunda härad, Enköping säger: ….och Holmger….Ingvars här. Gud hjälpe….

U 1143 i Tierps socken, Tierp säger: Klint och Blek reste denna sten efter Gunnvid sin fader. Han for bort med Ingvar. Gud drotten hjälpe alla kristnas ande. Torir runorna ristade

U Fv1992;157, Husby-Ärlinghundra socken, Sigtuna säger: Gunnar och Björn och Torgrim re[ste denna sten] efter Torsten, sin broder. Han dog österut m[ed Ing]var. Och gjorde denna bro.

Vs 19 i Skultuna socken, Västerås säger: Gunnald lät resa denna sten efter Orm, son styvson, en god ung man, och han hade farit österut med Ingvar. Hjälpe Gud hans själ

Ög 155 i Styrstads socken, Norrköping säger: Torfrid reste efter Åsgöt och Göte, sina söner, denna sten. Han Göte ändade sitt liv i Ingvars härskara

Del 6. Kommentarer kring Ingvar och Ingvars far Emund

I bokens huvudtext diskuteras i vad mån den Gunnbjörn, som satt upp runstenen i Tyresö, var nära släkt med den Emund, som var far till Ingvar Vittfarne. På likande sätt som Ingvar har en lång och ofta diskuterad isländsk saga, så finns det Emunds saga – eller Eimunds saga. Den står i den isländska Flateyarboken (kolumnerna 368 till 377) och berättar om Emunds olika äventyr. Efter att ha vuxit upp i Svealand ska han varit på några resor i olika väderstreck, inklusive två år som någon slags kung på Gotland, och därefter kommit år 1015 eller 1016 till Novgorod/Holmgård, när rusernas kung Vladimir just avlidit. Emund erbjöd där under flera år sina krigiska tjänster till Jaroslav, så att denne skulle kunna ta över makten i Rus i kampen mot sina bröder. I sagan spelar Jaroslavs svenskfödde hustru Ingegärd en viktig roll, eftersom hon sedan barndomen kände Emund.

Det är inte lätt att genom den information, som Emunds saga erbjuder, kunna tänka ut möjliga kopplingar mellan honom och Tyresös Gunnbjörn, vilka skulle motivera att det är just denne Gunnbjörn som låtit rista den ovan nämnda runstenen i Strängnäs domkyrka:

Emund hade flera hundra väringar med sig i österled när han krigade för Jaroslav, men om Gunnbjörn var med där, så förklarar det inget släktskap dem emellan.
Emund kunde på Gotland med någon frilla ha avlat Gunnbjörn, men det gör det i så fall svårt att pussla ihop rimliga tidsaxlar.
Gunnbjörn kan som närstående släkting till Emund mycket väl ha följd med denne till Gotland, och där lärt känna personer kring Sanda och Västergarn, vilket föranlett Gunnbjörn att något decennium senare vara med om att låta rista sin fina kiststen där. Men vi blir inte klokare av en sådan spekulation.
Det brukar heta att Emund dog långt före Ingvar vittfarnes död och att Emund inte efterlämnade några söner. Det skulle därigenom kunna vara så att Tyresös Gunnbjörn är en tidigare icke uppmärksammad son till Emund, och just därför kände det som en plikt att låta rista Strängnässtenen.

I bokens huvudtext finns min tolkning av det släktträd, som Mats G Larsson gjort i sin bok ”Sveahövdingens budskap: en forntidsgåta genom sekler” från år 2000. Med rimligt hög sannolikhet är Tyresös Gunnbjörn möjlig att rita in i högerdelen av det släktträdet, men det kommer i så fall aldrig att kunna beläggas.

Det bör också noteras, att den Emund, som Emunds saga handlar om, inte alls självklart är samme Emund som omnämns i Ingvar vittfarnes saga som Ingvars far, även om tiden passar mycket bra ihop – liksom en del andra omständigheter, men inte alla.

Del 7. Wulfstans uppmaning till brostenar

Ärkebiskop Wulfstan var troligen en viktig person bakom Gunnbjörns och samtida brostenar i Svealand.

När Wulfstan dog i England i maj 1023, så hade han formulerat en skrivelse, som kraftigt betonar vikten av att förbättra landsvägarna genom att bygga broar. Detta beskrivs på sid 28 i min bok. Denne Wulfstan var Knut den stores viktigaste samarbetspartner när det gäller att utfärda världsliga eller kyrkliga lagar i Knuts rike. Wulfstan var ovanligt rättslärd, han skrev mycket på latin och på dåtidens engelska. Han verkar också ha förstått (och eventuellt talat) det skandinaviska språk, som invånarna i York (dåtidens Yorvik) talade och han införde många nya ord därifrån till dåtidens engelska språk i sina skrifter.

Det är ju anmärkningsvärt med mängden av brostenar i Svealand, vilka alla verkar vara från tiden efter år 1027 – och rimligtvis är uppsatta under 1030- och 1040-talen. Min teori är, att Knut år 1027 hade med sig några präster till Mälardalen, och framför allt efter år 1027 sände dit några präster på begäran från sveakungen Anund Jakob. Denne bör ha önskat apa efter Knut framgångsrika metoder i England. Där var ju uppenbarligen det romerska vägnätet av stor betydelse för att kunna hålla ihop och härska över landet, men de vägarna var ju bara huvudleder: det krävdes att kunna komma fram även på landsbygden, och där var broar för fotgängare och ryttare viktiga.

Jag tror således att de många brostenarna på bland annat Södertörn är från perioden cirka 1028 till säg senast 1050, och att de är uttryck för en politisk vilja att tillsammans bygga det nya samhället, med fred, samfärdsel och, inte minst, lönsam utrikeshandel. I den intellektuella miljön passade anläggandet av Tyrised och Hammarhamnen in mycket väl!

Det finns således ingen anledning att tro att Wulfstan själv varit i Svealand, men att hans skrivelser och predikningar påverkat många andra av Knut den stores präster och samarbetsmän. Wulfstan betyder ju Varg-sten på den tidens språk i England, och han kallade sig ibland för Lupus, när han skrev på latin, eftersom Lupus betyder varg på det språket. Wulfstan var den mest betydelsefulle kyrkomannen i Knut den stores rike, så länge Wulfstan levde, och många kan ha velat hedra hans minne genom att efter hans död ha betonat den andra namndelen sten. Hans text, som jag citerar på sid 28, blir då extra begriplig som incitament för att rista de många brostenarna.