Hammarhamnens och trankokningens historia i Tyresö
Nätbilaga A4 till boken Tyresö under tusen år av Harald Berg (2013)
Det finns inget som talar för att Hammarhamnen i Tyresö haft några hedniskt religiösa syften och inte heller att stenmuren syftat till försvar mot fientliga människor. Muren skulle vissa årstider hålla inne tamdur och andra årstider hålla ute såväl tamdjur som rovdjur.
Denna bilaga (till boken Tyresö under tusen år) har följande innehåll:
A4.1: Hammarhamnens beskrivning på Riksantikvarieämbetets hemsida Fornsök.
A4.2: Protokoll från uppmätning av Hammarkajen år 2005.
A4.3. Kalkylering av kajens ålder.
A4.4: Förklaringar till variationerna i Hammarkajens nuvarande höjd över havet.
A4.5: Trankokningen vid Hammarhamnen.
A4.6: Annan produktion från säljakten
A4.7: Hammarhamnens användning till annat än sälhantering.
A4.8: Tidig tranproduktion i Stockholm
A4.1: Hammarhamnens beskrivning på Riksantikvarieämbetets hemsida Fornsök.
RAÄ Tyresö 154
Hägnadsvall, ca 90 m l och omsluter en ca 50×35 m (ÖNÖ-VSV) st område.
I den N-länta sluttningen ned mot havet finns här på ca 5 möh en rak närmast Ö-V rad med stenar i ett till flera synliga skift, ca 40 m l. Stenraden, som kan uppfattas som en skoning av en Ö-V terrass, är ca 0,5-2 m br och 0,2-2 m h. De ingående stenarna är ca 0,2-1 m st.
Upp mot stenradens ändar ansluter en närmast halvcirkelformig vall, uppförd av jord och natursten. Bitvis förefaller vallen enbart bestå av sten. Vallen är ca 5-10 m br och ca 1-3 m h. Vallens totala längd är ca 90 m. De ingående stenarna är ca 0,1-1,5 m st. Centralt i vallen mot S finns en ca 3-5 m br öppning eller ”ingång” genom vallen. I öppningen finns vad som förefaller vara en N-S upptrampad hålväg, ca 7 m l och 0,3-0,4 m dj.
Innanför vallen och S om stenraden slutar marken måttligt mot N. Centralt i anläggningen, närmast stenraden i N, finns en yta om ca 250 kvm som är relativt plan.
Innanför vallen och S om stenraden är marken också synbarligen stenfri. Centralt i anläggningen finns emellertid en ensamliggande sten om ca 0,8 m diam som möjligen kan tillskrivas någon särskild betydelse. Hela anläggningen upptar en yta om ca 1400 kvm.
Enligt hembygdsföreningen kan det röra sig om någon form av hamnanläggning, där den 40 m långa stenraden ursprungligen fungerat som kajskoning. Vallen kan ha fungerat som någon form av kreaturshägnad i samband med att boskap hanterats på platsen. (RAÄ dnr 3.4.2-2592-2013)
Min kommentar 2018-01-12 till de ovan svärtade måtten i beskrivningen på nätet:
- Enligt 3 nedan, så är stenkajens längd knappast 40 meter lång, utan bara cirka 29 meter.
- Kajen ligger mycket nära i öst-västlig riktning, som texten anger, medan RAÄ:s karta felaktigt visar en helt annan riktning. (Den kan närmast anges som ONO – VSV.)
- Den kartan har också en mycket missvisande (närmast spegelvänd) form på stenmuren.
- Dessutom är hela anläggningen på kartan felaktigt flyttad mellan 40 och 50 meter åt öster – om man jämför med kartans strandlinje och tre inritade gravrösen.
A4.2: Protokoll från uppmätning av Hammarkajen år 2005.
Kajens höjdprofil på längden. Det är anmärkningsvärt att kajens höjd varierar med en och en halv meter. Följande diagram visar kajens höjd över dagens medelvattenyta. Höjdmätningen är gjord längs med kajens ovansida med start vid den östra stora stenen och slut 29 meter väster ut vid en slutsten där.
Det finns dock goda förklaringar till dessa variationer: både att de har ökat sedan tusentalet och att de var tämligen stora redan då, se punkt A4.4 nedan.
| Fältmätning vid Hammarängens utsida mot Kalvfjärden onsdag 16 nov 2005 | |||||||||
| Höjdmätning av den sen-vikingatida stenkaj som finns cirka 70 meter väster om de två järnåldersgravarna. | |||||||||
| En fast mätstation användes cirka 1,5 meter söder om den stora eken som står mitt i stenkajen. | |||||||||
| Från mätstationen mättes höjdavstånd mellan ett horisontellt siktplan och nedanstående mätpunkter. | |||||||||
| Siktplanets höjd över havet den 16 november 2005 = 4,6 meter. | |||||||||
| Vattenytans höjd över medelvattenytan = 29 cm (enligt telefon med Sjöfartsverket) | |||||||||
| Således: Siktplanets höjd över medelvattenytan = 4,89 meter. | |||||||||
| Mät-punkt | Avstånd längs med stenkajen, m | Avläst höjd relativt siktplanet, cm | Beräknad höjd under östligaste stenens topp, cm | Beräknad höjd över medel-vatten-ytan, m | Kort beskrivning av mätpunkten | ||||
| 1 | 0 | -10 | 0 | 4,99 | Östligaste stora ändstenens topp | ||||
| 2 | 2 | 35 | 45 | 4,54 | |||||
| 3 | 5 | 35 | 45 | 4,54 | Toppen av vass stor sten | ||||
| 4 | 8 | 128 | 138 | 3,61 | Toppen av liten kantig sten | ||||
| 5 | 10,2 | 109 | 119 | 3,80 | Toppen av stor solitär sten | ||||
| 6 | 13 | 140 | 150 | 3,49 | Toppen av liten sten | ||||
| 7 | 15 | 120 | 130 | 3,69 | |||||
| 8 | 19 | 120 | 130 | 3,69 | Just Ö om stora eken mitt i stenkajen | ||||
| 9 | 21 | 100 | 110 | 3,89 | På stenkajen cirka 1 meter V om eken | ||||
| 10 | 23 | 87 | 97 | 4,02 | På liten sten med mossa | ||||
| 11 | 25 | 85 | 95 | 4,04 | |||||
| 12 | 29 | 86 | 96 | 4,03 | Toppen av slutstenen i väster. | ||||
| Mätning ner till vattnet från mätpunkt 9: | |||||||||
| Avstånd längs med marken, m | Avläst höjd relativt siktplanet, cm | Beräknad höjd under östligaste stenens topp, cm | Beräknad höjd över medelvatten-ytan, m | ||||||
| 9a | 0 | 100 | 110 | 3,89 | |||||
| 9b | 4 | 245 | 255 | 2,44 | |||||
| 9c | 6 | 280 | 290 | 2,09 | |||||
| 9d | 8 | 340 | 350 | 1,49 | |||||
| 9e | 10 | 420 | 430 | 0,69 | |||||
| 9f | 14 | 460 | 470 | 0,29 | Vattenbrynet | ||||
| Sjöfartsverket definierar medelvattenhöjden i Saltsjön i Stockholm som 3,48 m över Karl Johansslussens V tröskel. | |||||||||
| Medellågvatten är = 0,5 meter lägre. Medelhögvatten = 0,5 meter högre än medelvattenhöjden. | |||||||||
| Här antages att vattenståndsvariationerna var lika stora för 1000 år sedan, dvs variationen + och – 0,5 meter. | |||||||||
A4.3. Kalkylering av kajens ålder
Det är i första hand tre faktorer som bestämmer kajens ålder:
– landhöjningens storlek;
– vilken kajhöjd man bör ha önskat när kajen byggdes;
– hur kajen byggdes för att passa varierande vattenstånd.
Landhöjningen och strandförskjutningen antas ha varit enligt Utgångspunkt 1ovan.
Önskad kajhöjd över vattenytan för att passa den tidens båtar bör ha varit cirka 2 eller 3 decimeter. Den kan rimligen ha varit mellan 2 och 4 decimeter för de flesta båtar som bör ha seglat i Kalvfjärden då. Men 4 dm skulle medföra risk för att båten tog i botten på stranden, med den lutning som bottnarna har på strand (nu) och båtar (då). Så rimligtvis bör cirka 3 dm ha varit en praktisk kajhöjd. Som möjligt alternativ är en kajhöjd på 20 cm ovanför vattenytan också tänkbar.
Vattenståndsanpassning: I vilken grad tog man hänsyn till variationerna i vattenståndet när man anlade kajen? Det vet vi inget om, men man bör ha varit minst lika medveten om det problemet då som nu. Det finns därför god anledning att förutsätta att kajen byggdes för att passa varierande vattenstånd.
Kajens åldersbestämning: Under förutsättning att marken under stenkajen är av grus och sten och därför inte satt sig sedan 1000-talet, så kan följande årtal för stenkajens anläggande bedömas:
- Om den högsta delsträckan A skulle vara avsedd för högvatten och byggd för en vattenyta 3 dm över medelvattenytan, så skulle det betyda en medelvattenyta på höjden 4,15 meter över dagens. Det skulle motsvara att kajen byggts cirka år 1100. – Med alternativet 20 centimeters kajhöjd över vattenytan blir byggåret 20 år tidigare, d.v.s cirka år 1080.
- Om den högsta delsträckan A skulle vara avsedd för medelvattenytan, så skulle det betyda en medelvattenyta på höjden 4, meter över dagens. Det skulle motsvara att kajen byggts cirka år 1050. – Med alternativet 20 centimeters kajhöjd över vattenytan blir byggåret 20 år tidigare, d.v.s cirka år 1030.
- Om kajsträcka B användes vid lågvatten och var byggd för lågvattennivån 3 dm under normalvatten, så bör normalvattenytan ha legat 3,45 m högre än nu. Det skulle motsvara att kajen byggts cirka år 1220. – Med alternativet 20 centimeters kajhöjd över vattenytan blir byggåret 20 år tidigare, d.v.s cirka år 1180.
- Om kajens höjd på den lägsta delsträckan B (=3,7 m ö h) ska ligga 3 dm över medelvattenytan, så bör medelvattenytan ha varit 3,4 meter högre än nu. Det motsvarar att kajen byggdes cirka år 1260. – Med alternativet 20 centimeters kajhöjd över vattenytan blir byggåret 20 år tidigare, det vill säga cirka år 1240.
- Om kajens höjd på den mellanhöga delsträckan C stället ska vara 3 dm över medelvattenytan, så bör medelvattenytan ha legat 3,9 meter högre än nu, vilket motsvarar att kajen skulle ha byggts cirka år 1160. – Med alternativet 20 centimeters kajhöjd över vattenytan blir byggåret 20 år tidigare, d.v.s cirka år 1140.
De många teoretiska årtalen ovan har sammanställts i tabeller och diagram enligt följande:
De många teoretiska årtalen i bokens text kan sammanställas enligt följande översikt över teoretiska tillkomstår, om respektive delsträcka av kajen byggts för visst vattenstånd
:ÅR: 1000 1050 1100 1150 1200 1250 1300
Sträcka A:
Högvatten 1080/1100
Medel-
vatten 1030/1050
Sträcka B:
Medel-
vatten 1240/1260
Lågvatten 1180/1220
Sträcka C:
Medel-
vatten 1140/1160
ÅR: 1000 1050 1100 1150 1200 1250 1300
Ovanstående enkla höjdkalkyler bygger på följande matematik:
| Delsträcka | Höjd nu |
Kaj-höjd | VY då | VY till medel |
MVY då |
Årtal MVY |
| Kolumn | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |
| A hög | 4,54 | 30 | 4,24 | H-0,20 | 4,04 | 1100 |
| A hög – Alt | 4,54 | 20 | 4,34 | H-0,20 | 4,14 | 1080 |
| A norm | 4,54 | 30 | 4,24 | N+0 | 4,24 | 1050 |
| A norm – Alt | 4,54 | 20 | 4,34 | N+0 | 4,34 | 1030 |
| B norm | 3,61 | 30 | 3,31 | N+0 | 3,31 | 1260 |
| B norm – Alt | 3,61 | 20 | 3,41 | N+0 | 3,41 | 1240 |
| B låg | 3,61 | 30 | 3,31 | L+0,20 | 3,51 | 1220 |
| B låg – Alt | 3,61 | 20 | 3,41 | L+0,20 | 3,61 | 1180 |
| C norm | 4,02 | 30 | 3,72 | N+0 | 3,72 | 1160 |
| C norm – Alt | 4,02 | 20 | 3,82 | N+0 | 3,82 | 1140 |
Källor till data i ovanstående tabell är:
Kolumn 2: Mätprotokollet från 2005-11-16.
Kolumn 3: Antagande enligt bokens text.
Kolumn 4: Kolumn 2 minus kolumn 3.
Kolumn 5: Antagande enligt bokens text.
Kolumn 6: Kolumn 4 plus kolumn 5.
Kolumn 7: Tolkning av årtal som passar medelvattenytan enligt diagrammet under Utgångspunkt 1 i boken.
Det är också teoretiskt tänkbart att kajen successivt har förlängts allteftersom landhöjningen tilltagit. Kajens högsta parti A skulle i så fall ha byggts för medelvattenhöjd i ett tidigt skede. Partiet C skulle ha byggts cirka 100 år senare och kajsträcka B efter ytterligare cirka 50 år. Även om detta kan vara tänkbart, så förutsätts i det följande att kajen byggts vid en och samma tidpunkt – samtidigt med de halvrunda stenmurarna innanför kajen.
Sammanfattningsvis skulle kajen således ha kunnat bli anlagd mellan år 1030 och 1260, således ungefär samtidigt med den troliga tillkomsten av Gunnbjörns runsten eller upp till några generationer senare. Men osäkerheten är stor i var och en av dessa tidsangivelser, säg plus eller minus 40 år. – Om marken har satt sig under stenkajen blir kajen äldre än ovanstående bedömningar. Skulle marken genom uttorkning till exempel ha satt sig 20 cm blir kajens byggår cirka 40 år tidigare än angivna årtal.
Inget samband med vägbanken. Sisshammar verkar ha tillkommit som boställe år 1672. Från Sisshammar går det en välbyggd gammal väg längs med stranden nordvästut till Hammarängen. Vägen slutar strax sydost om de möjliga gravar som ligger nära Hammarhamnen. Det antyder att det var Sisshammar som från 1700-talet fick använda sig av höskörden på den nordöstra Hammarängen. Den vägen bör knappast ha varit äldre än Sisshammar som boplats. Det synes inte finnas någon anledning att tro att stenkajen har med vägen att göra – eller att vägen funnits före 1600-talet.
A4.4: Förklaringar till variationerna i Hammarkajens nuvarande höjd över havet.
Tre förslag till förklaringar till variationen i kajhöjd under förutsättning att höjdprofilen för cirka 1000 år sedan var densamma som nu:
- Kajens östra stora ändsten S, kallad öststenen, är extra hög för att man från en annalkande båts stäv lätt ska kunna hoppa iland där. Det naturliga är att vid ankomst från Kalvfjärden svänga upp båten och landa mot just den stenen, eftersom sydostvindarna bör ha varit de vanligaste då såsom nu under seglingssäsongen. Den stenen sticker upp cirka 1 dm över resten av kajens östra del. Vid nordliga vindar så landar båten istället med fören mot kajens västra ändsten N.
- Kajens lägsta del är nu cirka tretton meter väster om den östra ändstenen. Där har några stenar rullat ner för branten från kajen. Det partiet bör därför inte räknas som ursprunglig kajhöjd. Med de stenar som rullat ner bör kajen ha varit cirka 2 dm högre där, än vad den är nu, och bildar då sträckan B. Detta är markerat med en punktlinje i diagrammet under punkt 4,1 ovan.
- Kajens kvarvarande troliga ursprungliga höjdvariation är därmed cirka 1,2 meter. Vattenståndsvariationen är idag cirka 1 meter, d.v.s högvatten är cirka 0,5 meter över medelvattenytan och lågvatten cirka 0,5 meter under medelvatten. Den variationen bör ha varit lika stor för tusen år sedan. Kajen kan således möjligen ha anlagts så att det fanns praktiska möjligheter att finna bra kajplats vid varje vattenstånd, plus att olika stora båtar kunde behöva olika hög kaj för praktisk i- och urlastning av personer och gods.
Har stenkajens profil ändrats? Stenkajens höjdvariation kan ha uppstått med tiden. Här diskuteras några möjliga orsaker till att så kan ha skett:
- Har senare tids människor tagit bort stenar från kajen? Det är möjligt, men inget tyder på det, utöver de stenar som enligt ovan uppenbarligen rullat ner från delsträcka B. Det finns ingen anledning att tro att kajen varit annorlunda konstruerad förr jämfört med sitt nuvarande utseende.
- Har marken satt sig olika mycket? Det skulle kunna vara fallet om jordlagren under kajen är olika tjocka ner till berget. Om marken inte är av grus utan av lera under delsträcka B, så har den leran varit vattenmättad när stenkajen låg i vattenbrynet. Nu när marken har höjts, så har markvattnet dränerats ur den leran och marken därför sjunkit betydligt. Detta är mycket troligt beträffande delsträcka B. En sättning på 25 cm där bedömer jag som trolig. Sträcka B skulle i så fall ha haft samma höjd som sträcka C.
- Har kajen ursprungligen varit påbyggd med en träbro? Ett trädäck ovanför stenarna och in mot land skulle ha givit en landningsbrygga som var en eller flera decimeter högre. Men stranden är så brant att det inte bör ha behövts en högre kaj för de fartyg som fanns då. Stenkajen bör ha fungerat utmärkt som den är. Dels hade man på 1000-talet troligen inte tillgång till stora metallsågar, utan använde bilyxor för att bearbeta stockar. En träbro skulle således ha byggts med liggande kluvna stockar, vilka skulle vara besvärliga att få att ligga fast, horisontellt och stadigt.
Det synes därför inte finnas någon anledning att antaga att man hade ett trädäck över stenkajen.
A4.5: Trankokningen vid Hammarhamnen
Kajens nytta för en industri: Kajen kan mycket väl ha betjänat en storskalig (det vill säga i praktiken industriell) sälhantering. Kanske behövdes det samtidig plats vid kajen för flera småbåtar plus någon storbåt. Tran kanske skulle smältas ur massor av säl, förpackas och lastas på en stor båt för export. Det skulle betyda att många små båtar kom med döda sälar för att lossa dem vid kajen, samtidigt som de bearbetade sälprodukterna skulle lastas ombord på en storbåt. Därför behövde kajen vara så lång. Att dra upp båtarna på stranden med sin tunga last skulle vara opraktiskt. Lossning och lastning skulle också ske nära trankokeriet för att minimera tunga transporter på land.
Hur jagade man säl på 1000-talet? Sälarna var rimligtvis en av de första orsakerna som lockade människorna till östersjöområdet och dagens arkeologer anser stenåldern vara en ”gyllene tid för sälfångsten”. Gråsälar kan bli 3 meter långa och väga 300 kilo och vikare ungefär hälften så mycket.
Redan under stenåldern kan kokning av sältran för handel ha börjat. Under historisk tid dödade man mest sälar längs Finlands Östersjökuster och under 1500-talet producerade Finlands kustbefolkning en märkbar del av Europas oljeprodukter genom trankokning. – Då verkar åtminstone en man från varje gård ha deltagit i vårliga isfärder från Bottenhavets kuster. Gråsäl och vikare ska mest ha fångats med nät eller genom nattliga attacker till sälläger.
Man verkar inte veta något säkert om hur man jagade eller fångade säl i Östersjön under tidig medeltid. Under tusentalet i Tyresö tror jag att följande jaktmetoder användes:
- Nät vid Luraström: Det gällde att skrämma eller lura in sälarna i nätfållor och sedan döda med med spjut eller harpuner. Enligt Sandastenen så högg man huvudet av sälen där på plats och släpade hem sälkroppen med rep bundet om sälens fötter i vattnet efter båten.
- Långharpuner längs stränderna: Båten roddes försiktigt av en person. Jägaren låg i båtens för och höll i ett harpunrep och en handstång, som flöt på vattenytan. Framför handstången var en framstång hopkopplad, på vilken en harpun var fäst. Stängerna var tillsammans cirka 12 meter långa. På handstången fanns en kumbel, det vill säga en rund svartbränd brädbit, som sälen tog för huvudet på an annan säl, som närmade sig. När harpunspetsen nådde den på stranden vilande, men nyfikna, sälen, så stötte jägaren till kraftigt, och hoppades sedan, att kunna hålla i harpunrepet, tills sälen kunde slås ihjäl eller dödas med ett spjut.
- Is- eller skär-löpning med spjut eller klubbning: Sådant kan ha förekommit på isen eller vissa öar, där det gällde att försöka överraska några vilande sälar, men rimligen var det betydligt mer effektivt att jaga säl vid Luraström under dess gynnsamma årstider.
Men senare har många olika typer av nät och andra metoder använts. Sälfångsten och fångstmetoderna var på 1800-talet ett speciellt finländskt, skandinaviskt och estniskt fenomen inom europeiska kustkulturer. I Sverige var på 1900-talet Harstenas sälbådar den största samlingsplatsen för gråsälar på ostkusten och år 1930 kunde 20 till 30 tusen sälar räknas på bådorna. De fångades på 1800-talet med nät som lades ut runt bådorna. Sälar fångades även med harpun vid lugnt väder. – Att klubba säl, som Harstena är mest känt för, började man inte med där förrän under 1900-talet.
Slutsatsen så långt blir, att traditionen är lång att koka tran från sälspäck och att detta bör ha förekommit vid Tyresö på 1000-talet. På medeltiden var sältrankokerier på Södermalm Stockholms enda industri och tre trankokerier syns på vädersolstavlan år 1535. Enligt Svenskt Diplomatarium 2, nr 1475, sid 453 så fanns det där trankokerier redan år 1305.
När på året fångades sälarna? Gissningsvis var sälarnas späcklager som tjockast på höstarna. Kanske kunde man fånga dem då och hinna skeppa ner tran till Nordtyskland före isläggningen?
Dessa frågor kan ha med stenkajens höjd över Kalvfjärdens vattenyta att göra. Om stenkajen användes på senhösten så brukar det vara högvatten då – och kajen i så fall byggd för högt vattenstånd. Eller fångades snarare sälarna när de jagade lax som mest i Kalvfjärden? Det bör ha varit på vårarna och i så fall skulle stenkajen snarast ha byggts för lågvatten.
Var fångades sälarna? Kan det ha funnits så mycket bra fisk i Kalvfjärden på 1000-talet att sälarna simmade in där? Kunde de i så fall fångas med nät i Luraström? Jag tror mest på det. Eller var man tvungen att ro och segla ut till små bådor i (eller utanför) Nämndöfjärden för att få bra fångster? Även om sälarna fångades långt utanför Tyresö så bör man ha önskat ta hem och bereda fångsten där man kunde bo bekvämare, ha god tillgång till brännved och kokkittel samt ha god kontroll över produktionen och produkterna.
Hur många personer deltog i fångsten? Sälfångst var sannolikt ett projekt som engagerade många personer och flera båtlag. Det talar för att den långa kajen kan ha behövts för alla deras båtar. Min gissning är att från flera av gårdarna uppströms Tyresån så medverkade männen med sina insjöbåtar under de dagar säljakten pågick.
Hur gick trankokningen till? Svaret på den frågan kan man gissa sig till från dels korta artiklar i Kulturhistoriskt Lexikon för Nordisk Medeltid, och dels i Johannes Tengströms doktorsavhandling år 1747 ”Hur man kokar sältran i Österbotten”. Den mest givande beskrivningen tror jag dock att man lär från trankokning ur sill- och strömmingsfett.
Tran har framställts i stor skala vid Östersjön inte bara från sälspäck utan även från tumlare, och från strömming, när den gick till vid Östersjöns stränder i så stora mängder att man inte kunde ta vara på den genom saltning. Trankokning av sill i Bohuslän under 1700-talets stora sillfiskeperiod skedde enligt följande tre steg:
- Input: Utöver sillen gick det åt så stora mängder ved att Bohuslän avskogades. Över en ugn ställde man en eller flera stora järn- cller kopparkittlar med 1/3 sill och 2/3 saltvatten i.
- Kokning: Blandningen värmdes till kokning under kraftig omrörning. Fettet flöt då upp och kunde så småningom hällas i en ”klartunna” där grumsrester och vatten fick sjunka till botten innan tranet tappades ur. Ett kok tog 6 timmar och det var vanligt med tre kok/dygn. En tunna sill (210 liter) gav ungefär 21 liter tran. Vid kokningen krävdes en man för att elda två ugnar och två man vid varje kittel för omrörning.
- Output var inte bara den stora handelsvaran tran som användes som lysolja, lädersmörja m.m. Efter trankokningen uppstod också en betydande mängd avfall, s.k. Grumset bestod av fjäll, fenor och ben. Detta hälldes direkt ut i havet – fram till att detta medförde miljöproblem och den så kallade trangrumsakten omkring år 1780.
Översatt till sältran vid Hammarhamnen blir detta följande tre steg:
- Input: Skär med späckkniv loss späcket och lägg i stora järnkittlar, som hängs över elden, fyllda med saltvatten.
- Kokning: Samla ved längs med stränderna av Kalvfjärden och Ällmorafjärden. Kokningen kan ha pågått dygnet runt, bland annat för att hålla fåglarna borta från Hammarhamnens många ”godsaker”.
- Output: När sältranet fått lämplig konsistens hälls det i trätunnor, lämpliga för export.
Vart såldes tranen? Tran framställdes således ur sälspäck för belysningsändamål och för impregnering av båtar och läder. Från en säl kunde man koka fram cirka 80 liter tranolja. Tranlampor var, fram till fotogenet kom, ett fullgott alternativ till talgljus eller bloss eller hampolja eller rovolja som lampbränsle. Som veke i tranlampor användes ofta den hela stråmärgen av Veketåg (Juncus effusus). Exportmarknaderna för tran bör i första hand ha varit platser:
- där det var ont om säl eller val, det vill säga inlandet i Sverige och på kontinenten,
- där det var ont om brännved till lyse, det vill säga Medelhavet.
Det är inte självklart att man förde ut tranen med storbåt, men det bör ha varit mest sannolikt beträffande Kalvfjärden. Hur annars?
Min gissning är att Västergarn var en viktig marknadsplats för Tyresös Gunnbjörn, men att han även kan sålt den direkt till marknaderna nära nuvarande Gdansk eller Wollin genom att segla dig. (Därifrån var det nog lockande att importera bland annat salt.)
Matts Dreijer skriver (på sidan 9 i ”Den historiska bakgrunden till Ålands självstyrelse”, vilken ingår i ”Åländsk Odling” 1971), ”att norra Östersjöns sälhav under perioden 600 till början av 1000-talet var lika viktigt för Västeuropas försörjning med djurolja som Persiska viken är det i våra dagar i fråga om mineralolja”.
Avslutande hypotes: Om hypotesen rörande trankokning skulle ha fog för sig, så skulle vi troligen ha hittat den äldsta industrianläggningen i Tyresö och samtidigt få starka argument för tidigare presenterade teorier om varför och hur Tyrised etablerades av Gunnbjörn – eller någon nära släkting till honom. Ved till trankokeriet skulle i så fall ha tagits från den nordöstra Hammarängen innan den hade röjts helt – och därefter från skogarna nära Kalvfjärdens och Ällmorafjärdens stränder.
Och stenkajen skulle ha betjänat dels trankokeriet och dels troligen transporterna av löv från Hammarängen till Tyrised och dels transporter av betesdjur mellan Tyrised och Hammarängen.
I boken finns en vacker färgteckning i fågelperspektiv över hur det kan ha sett ut i mitten av 1000-talet, när man:
- ror till Hammarkajen med två huvudlösa nyfångade sälar,
- bereder sälskinnen och flår ut sälspäcket där,
- hänger upp sälskinn på Hammarhamnens träpalissad för torkning,
- eldar för att koka fram sältran i stora järnkar och samtidigt torkar och röker sälkött,
- lagrar sin ved under en upp-och-nedvänd båt för att ha torr ved att tända med,
- har lager av tomma och fulla trätunnor för kött och tran.
A4.6: Annan produktion än tran vid Hammarhamnen
Många produkter utöver tran från sälarna. Tran var betydelsefull främst för belysning och för att täta fartygen samt att hindra trämask från att förstöra fartygen. Tran kunde därvid blandas med tjära. Andra viktiga sälprodukter var:
- Kött: Sälkött användes på liknande sätt som nötkött. Inälvor och blod var också smaklig och nyttig mat.
- Rep: De troligen viktigaste repen på skeppen var utskurna ur sälskinn. Rep var den vid sidan av tran kanske viktigaste exportprodukten till England och kontinenten under tusentalet.
- Skinn: Sälskina kunde användas till skor, vantar, mössor, täcken, bäddunderlg, väskor, säckar och mycket annat. Några gotska bildstenar antyder att fyrkantiga sälskinn även kunde sys ihop med ylledukar som segel till skeppen. I så fall var varannan ruta av ylle och varannan av sälskinn.
A4.7: Hammarhamnens användning till annat än sälhantering.
Lövtransport för vinterfoder? Eftersom det nästan var praktiskt helt omöjligt att skörda hö med tusentalet redskap så var löv det viktigaste vinterfodret till kreaturen.
- På Bayeaux-tapeten från strax efter år 1066 visas enbart hamlade träd, vilket antyder att man hade omfattande lövtäkt då även i England och Normandie.
Lövtäkten bör ha ägt rum i september. Vattenståndet är då ofta olika högt. Lövet kan ha torkats på plats på nuvarande Hammarängen i form av lövkärvar för att sedan bäras ombord för hemtransport till någon lövlada vid Tyrised. Det gällde troligen att genomföra transporten en solig och torr dag, så det kan ha behövts många personer för att lasta och transportera lövet i flera båtar. Det kan tala för att stenkajen behövde vara 29 meter lång. Man kan ha fyllt dels en storbåt med löv och dels alla småbåtar så mycket det gick för att alla personerna också skulle få plats.
Den halvcirkelformade stenmuren behövdes för att skydda lagret av lövkärvar under den sista veckan innan lövet lastades ombord för hemtransport. Annars skulle betesdjuren fördärva lövkärvarna.
Lastningsplats för betesdjuren? Kajen behövdes för att på våren köra ut betesdjuren från Tyrised till sommarbete på Hammarängen. Den U-formade stengärdsgården behövdes på hösten när man samlade in djuren igen för att lasta ombord dem på storbåten för hemtransport till ladugårdshuset vid Tyrised. Marken innanför stenmuren var nog kladdig under hela barmarkssäsongen. Den sten som finns precis i mitten av det inhägnade området kan ha varit den plats, där en lassokastande djurskötare stod torrskodd för att fånga in ett djur i taget, leda ombord och tjudra fast i storbåten.
A4.8: Tidig tranproduktion i Stockholm
På den berömda vädersolstavlan i Stockholms Storkyrka visas tre trankokerier, vilka således måste ha funnits år 1535. De ligger nedanför Galgbacken, det vill säga vid den nuvarande Stadsgårdskajen aldeles öster om Slussen. Det är fråga om tre träbyggnader med höga skorstenar. Husen står på pålar utanför kajen, vilket bör innebära, att man i produktionsprocessen bekvämt kunde bli av med trangrumset genom att hälla ut det genom hål i golvet, så att avfallet flöt bort i havet och sjönk till botten öster om stan.
Det bör också ha varit en mycket praktisk logistik:
- Släpa in sälkropparna från båtar, som lägger till framför dörren ut mot Saltsjön.
- Forsla in brännved genom samma dörrar från andra fartyg.
- Rulla ut trantunnor genom samma dörrar till andra båtar.
- Om sälskinnen bereddes inom samma tre byggnader eller ej, är oklart. Även hantering av sälköttet kan ha skett på olika sätt. Byggnadernas läge på vattnet gjorde att det var extremt lätt och billigt att flytta varorna dit de behövdes.
Tran anses ha varit en viktig exportprodukt från Stockholm under flera hundra år och även betydelsefull vid inhemska fartygsbyggen. Gissningsvis upphörde Tyresös tranproduktion senast under mitten av 1200-talet och byten från eventuell säljakt infogades i stadens handelsflöden.