Klimatkatastrofen år 536 styrde Tyresös förhistoria
– orsaker, innebörd och varaktighet
Nätbilaga A1b till boken Tyresö under tusen år av Harald Berg (2013)

 

I huvudtexten till boken Tyresö under tusen år  framhålles att klimatkatastrofen år 536 hade stor betydelse för Tyriseds förhistoria. När jag berättade om detta den 9 oktober 2005 under rubriken ”Tyresögodsets etablering som Törens lås” för knappt 100 åhörare i Tyresö Bygdegård, så märkte jag att det verkade inte vara många som trodde mig. Det blev tydligen en alltför chockerande nyhet, att Tyresö då skulle ha blivit helt folktomt för lång tid framåt. Därför vill jag här förtydliga den sensationella berättelsen med några ytterligare historiska fakta.

 

De två mest givande texterna om denna klímatkatastrof har för mig varit:

• David Keys bok Catastrophe: An investigation into the Origins of the Modern World. 1999.
• Bo Gräslund artikel Fimbulvintern, Ragnarök och klimatkrisen år 536-537 e.Kr., sidorna 93-123 i Gustav Adolfs akademiens årsbok Saga och Sed 2007.

 

Vulkanutbrottet år 535 verkar ha varit det största under de senaste 50 000 åren. Det fick stora klimat- och befolkningseffekter i samtliga världsdelar under främst de påföljande tio åren. Händelserna var så omfattande, att religiösa och politiska effekter kvarstår än idag.

 

Katastrofåret 535 eller 536? Starten var i december 535, men de katastrofala konsekvenserna för Tyresös och Sveriges del började troligen först år 536, genom att vintern aldrig tog slut och att det inte blev någon sommar det året – och knappast heller under flera år därefter.

 

Ett eller flera vulkanutbrott?  Det verkar inte självklart att det var fråga om ett enda enormt utbrott i december 535 mellan Sumatra och Java. Det kan ha varit flera mycket stora ungefär samtida, belägna på olika ställen. Det är också möjligt, att det kom ett nytt jätteutbrott i Sydamerika år 540, som förstärkte konsekvenserna av 535 års händelser.

 

Exempel på temperatureffekter efter 535: I norra Finland blev årsringarna år 536 bara 30 procent av tjockleken år 535, och år 541 var årsringarna nere på 10 procent av 535 års bredd. Först på 550-talet började årsringarna bli normaltjocka igen.

Liknande mätresultat finns från årsringar i Irland, Skottland, England, Holland, Tyskland, Polen. norra Ryssland, Sibirien, Mongoliet, Kalifornien, Argentina och Chile. Medeltemperaturen måste ha sjunkit många grader Celcius över hela Jorden.

 

Solen skymd i två år. Från Rom rapporteras att solen år 535-536 bara strålade såsom vore det månsken – och månen kunde inte ens ses. Grönlandsisens borrkärnor visar sulfatlager för vad som verkar vara år 535 och stora mängder sulfat och aska i luften och atmosfären måste ha täckt för solen. Man känner inte till något annat vulkanutbrott som haft så långvariga och starka globala effekter.

 

Exempel på andra klimateffekter: Extrem torka och ovanligt stora översvämningar rapporteras från många håll. Sydamerika hade en torkperiod 535-567. Hungersnöden i Kina år 538 ska ha dödat tre fjärdedelar av befolkningen i stora områden i norra delen av landet.

 

Djurbeståndet och kulturlandskapet: Forskarna har sett att våtmarkerna växte till i Sverige under katastrofåren, vilket man tolkar som att avdunstningen reducerades till följd av minskad solinstrålning och temperaturfallet.

Man har också sett att kulturmarkerna växte igen, vilket tolkas som att betestrycket sjunkit drastiskt. Rimligen dog och nödslaktades praktiskt taget all tamboskap under de första svältåren och det bör ha dröjt sex till åtta generationer tills befolkningen och djurbeståndet återhämtat sig. Det skulle innebära att Tyresö och Tyresåns sjösystem kunde ha blivit rimligt bebott igen i perioden 660 till 740.

Även bestånden av vilda djur måste ha drabbats hårt. Älgar, hjortar, vildsvin och många fågelarter måste ha haft lika svårt som människorna att överleva serien av långa kalla vintrar och magra somrar. Flyttfåglar kan ha haft knepiga problem att navigera, när de inte såg vare sig stjärnor eller solen under sin förflyttning.

 

Höga dödstal: Besvärliga pestepidemier i svältens och extremklimatens spår uppstod i Spanien 542-552, Frankrike 543-544, England 549, Irland 541 och 550, Egypten 541. Ofta kallas detta för den Justinianska pesten och den bedöms ha dödat en tredjedel av Europas befolkning – även om de dödstalen bör ha kommit från en kombination av svält och sjukdomar.

Jämförelser med de senare och mycket mindre vulkankatastroferna 1783, 1815 och 1876 antyder, att dödligheten i Skandinavien måste ha blivit flera gånger större efter år 535. Vi vet inte, men måste därför utgå från ett extremt katastrofscenario: många, förmodligen de flesta i nuvarande Svealand, svälte och kanske frös ihjäl. Några få kunde med stor möda överleva, men då efter att ha hållit sig till de mest gynnsamma platserna. Den mycket glest befolkade norra delen av Tören kan inte ha varit en sådan plats. Möjligen att hela Tören blev obebodd under flera år, men kanske fanns det några få små familjer i Sorunda eller vid Hundhamra som med knapp nöd klarade sig kvar. Säg, att Haningebygden hade en överlevande gård.

 

Överlevarnas frågor: De flesta av Svealands överlevare fanns på vad vi nu kallar Uppsalaslätten. Där gjorde landhöjningen i perioden före 536 års katastrof, att det blivit successivt allt större gräsytor, vilka givit goda betesmarker i form av successivt nya frodiga strandängar. Där hade välmående gårdar med många betesdjur utvecklats.

Det fåtal personer som överlevde katastrofen måste ganska snart ha funderat mycket över vad som hänt: Vad var orsaken till katastrofen? Vilka makter spelade in? Hur skulle dessa makter kunna blidkas för att undvika en upprepning?

Lika viktigt, som att efter katastrofen bygga upp en ny kreatursstock, måste ha varit att varit skapa trovärdiga historieberättelser om orsakssambanden: Varför inträffade katastrofen? Vem hade gjort fel? Hur ska vi leva tillsammans för att samhället och livet ska vara uthålligt?

 

Segrarens svar: Någon eller några i Uppland överlevande stormän med mycket tamboskap kan som överlevare ha lyckats väl med sina historieteorier. Mycket talar för att något sådant förklarar det som vi ser idag: Uppsala högar och de rika gravarna norr därom i Vendel och Valsgärde, vilka givit namn åt Vendeltiden, det vill säga perioden 550 till 800 e. Kr. Den sannolika teorin är, att några överlevande mäktiga stormän i början av den perioden kunde samla på sig större egendomar från övergivna gårdar i nuvarande Uppland och andra delar av Svealand, och därefter stärka sin maktkoncentration, inte minst genom mytiska tolkningar av varför och hur gudarna straffat befolkningen genom att bland annat skymma sol och måne under flera år.

Det enkla svaret på ovanstående svåra frågor, vilket någon hövding kom fram till, var nog i ungefär följande stil.

 

Uppslakungens tal vid sin fars begravning 546: ”Min far var en stor och vis man. Även gudarna gillade min far. Därför var han segerrik och levde länge. När vi nu begraver honom, så kan vi komma ihåg vad han alltid brukade säga: Spotta aldrig i lovart; vörda alltid makten!

Bästa sättet att vörda min far och samtidigt hålla oss väl med gudarna är, att varje familj offrar en häst. Den som har flera hästar vid liv ska offra sin starkaste. Den som inte har någon häst ska i stället offra sin starkaste träl. Vi gör detta med glädje och i tacksamhet för allt vad min far gjort för oss och för att gudarna låtit oss överleva, genom att vi följt min fars goda råd. Och om du inte gör detta med glädje, så kommer Oden att höra vad du tänker i ditt inre – och i så fall hämnas hårt.

I dessa svåra tider gäller det att hålla samman. Bara dumma och illvilliga människor kan förneka Tors makt. Han är den ende gud som vi alla både kan se och höra tydliga tecken från, när han är vred. Och hans tystnad är lika talande, när han är nöjd och gräset gror, så som idag.

Se på mig. Jag och min familj överlevde. Inte för att min far hade flest kor, eftersom flera andra rika familjer hade fler kor än vi för tio år sedan, men de blev ju sjuka och dog. Nej, vi fick leva för att vi alltid offrat på rätt sätt. Därför ska ni lyssna på mig och göra som jag – och vår erfarne orakeltolkande schaman – säger. Det är ju bevisat på ett kraftfullt och övertygande sätt. För nu fram de lyckliga offerhästarna och låt oss helga dem!”

 

En framgångsrik sådan retorik kan förklara att vissa stormän fick de dyrbara gravarna i närheten av Uppsala under Vendeltidens början. Detta bevisar inte vad som hände i Tyresö, utan betyder bara att fundamentalt stora saker hänt i Skandinavien, som tvingade de överlevande till nytänkande. Detta gav kreativa stormän möjlighet att mer långsiktigt befästa sin makt – vilket inte minst skedde genom två reformer, som hade med hästar och ödegårdar att göra.

 

Hästarnas nya roll efter katastrofen. Genom att endast några få stormannafamiljer hade tillgång till ridhästar efter katastrofen kunde de lättare härska över stora delar av Uppland, och därvid främja sina egen familjs välfärd och status under många generationer framöver. Makten över hästaveln och därmed tillgången på ridhästar förblev således troligen länge en nyckel till att bevara maktstrukturen under Vendeltid och stora delar av Vikingatiden.

En långvarig brist på ridhästar och en rimlig kontroll över vem som skulle ha dem, gav stormannen anledning att utveckla teorier om varför de själva skulle styra hästmarknaden. Detta ledde med stor sannolikhet till att hästar blev heligförklarade och skulle offras vid vissa blot från senare delen av 500-talet.

 

De regala fastighetssystemen uppstod. Den stora mängd ödegårdar som uppstod under tioårsperioden 536-544 började rimligtvis så smått bli bebodda igen från kanske tjugo år senare. En successiv tillväxt av befolkningen gjorde att nya generationer behövde brukbar mark och boställen. En tämligen igenväxt gård som var 30 år gammal kunde vara attraktiv, men vem skulle få ta över den?

Det lokala eller regionala tinget torde normalt ha avgjort ärendet, om fallet inte var så enkelt, att en närboende storman själv kunde avgöra. Om överlevande släktingar tog över gården och hävdade arvsrätt så kunde tinget ge dem äganderätten. Om en annan ockupant  (såsom en överlevande granngård) tog över gården och fick äganderätt, så bör det inte ha dröjt länge tills avundsjukan spred sig: Borde han inte få betala för att få all denna mark och detta boställe? Men vem skulle i så fall ta emot pengarna, när det inte fanns någon levande säljare? Som en följd av detta kan det regala fastighetssystmet ha uppstått redan under mitten av 500-talet, såväl i Sverige som i Danmark.

I Sverige kallades det på Medeltiden för Uppsala öd och innebar att centralmakten innehade mycket stora fastighetstillgångar, som inte var personliga, utan betraktades som hörande till centralmakten (kungen). Jag tror att Uppsala öd uppstod redan under 500-talet, när man bestämt att ingen ägare fanns till dessa ödegårdar, men att de successivt kunde arrenderas ut till nya generationer brukare, och att arrendena skulle tillfalla gemensamma ändamål, vilka ”kungen” fick administrera.  Det är oklart varför systemet fått namnet Uppsala öd, för det fanns även i Västergötland och på många håll i nuvarande Sverige. Kanske började det svenska systemet runt Uppsala? I Danmark fick systemet ett helt annat namn: Sigridlev eller Konunglev, men verkar ha fungerat på samma sätt.

 

Den nya maktpyramiden: Under järnåldern verkar ”kungarna” i norra Europa och på många andra håll ha haft begränsad makt. De var starka stormän, som främst hade sociala, kultmässiga och symboliska roller i sin stora bekantskapskrets under fredstid, och som kan ha givits en tillfälligt stark centralmakt i krigstid.

De hade ingen rätt att ta ut skatter. De kunde troligen kräva vapenplikt i krigstid. I fredstid kunde någon av dem efter katastroftiden få rätt att ta ut arrendeavgifter från tidigare ödegårdar. Dessa inkomster var inte personliga, utan skulle gå till allmänna ändamål, såsom försvaret eller farleder. Det är möjligt att kungen hade gästningsrätt på dessa gårdar, vilka så småningom kom att kallas kungsgårdar. Arrendegårdarna blev så småningom det som kom att kallas ”Uppsala öd”. Kungen kunde inte sälja en sådan gård, och när en ny kung blev vald, så var det denne som tog över arrendeinkomsterna och administrationen av dem.

Det nya blev nu, att någon storman fick rätten att administrera de regala arrendeinkomsterna. Han hade större anledning än andra stormän att kalla sig kung. Det torde inte ha dröjt länge inan denne började väljas ur samma släkt varje gång. En kunglig släkt uppstod då och kungens söner hävdade snart fortsatta maktintressen.

 

En klubbordförande med liten budget. Man kan se kungen under Vendeltiden och Vikingatiden som ordförande i en fastighetsägareförening. Man valde en av de större ägarna till ordförande, men denne hade inte mer makt än övriga medlemmar, dock en något högre status. Men när arrendepengarna började existera, så fick dock ordföranden/kungen en ökad frihet att agera, eftersom fler personer blev beroende av hans ställningstaganden. Han hade inte beskattningsrätt, men han kunde utverka makt över arrendatorerna och över användningen av arrendepengarna till allmänna ändamål. Statustiteln kung innebar också makt.

 

Inget regalt ägande i Tyresö?  Om Tyresö enligt ovan blivit folktomt omkring år 544, så kan man tänka sig att de allt fler nyinflyttade brukarna efter katastroftiden skulle vara arrendatorer under någon ”kung” eller storman.

Vi vet inte vad som hänt. Resultatet vid medeltiden blev ju att Åva var egenägt och att övriga gårdar i nuvarande Tyresö var arrenden under Tyrised. Av de tretton gårdarna vid sjösystemet uppströms Näsby och Gudö torde de flesta vara helt nya bosättningar från och med 700-talet. Tyresta och Söderby kan ha varit etablerade före katastrofen och verkar kunna ha varit egenägda efteråt, liksom Gudö, men detta är inte självklart.

Det kan således tänkas att alla gårdar utom Åva blivit arrendegårdar allteftersom de besattes igen under 600- och 700-talen. Och att någon lokal storman enligt tingets beslut blev mottagare av arrendeinkomsterna. Det var i så fall en ättling till denne storman, som hette Gunnbjörn på 1000-talets början och etablerade Tyrised med alla arrendegårdarna direkt under sig – som av tinget godkänd ägare.

Den nye Åva-brukaren kanske hade hävdat arvsrätt och tillerkänts äganderätt genom tingets beslut.

 

Trestegsmodell för det regala ägandets tillkomst

1. Många ödegårdar uppstod åren 536-544.
2. Folkmängden ökade långsamt och intresse uppstod successivt under mer än hundra år att ta över tomma gårdar.
3. Någon ockupant tog över gården och det lokala eller regionala tinget fick ta ställning till ärendets juridiska hantering, varvid tre alternativ kunde tänkas för att tinget skulle ge sitt godkännande:

a. Överlevande släktingar tog över gården, hävdade arvsrätt och fick äganderätt.

b. En ockupant (såsom en överlevande granngård) tog över gården och fick äganderätt.

c. En ockupant tog över gården och fick med ”kungens” stöd rätt att arrendera samt betala arrende till ”kungen”.

 

I Tyresö torde med ”kungen” troligen menas den storman i Haninge, som handhade tinget där.

 

Långlivade maktstrukturer sedan år 535.

Inledningsvis påstods ovan att händelserna åren efter 535 var så omfattande, att religiösa och politiska effekter kvarstår än idag. Här ska ges några svenska och några utländska exempel på detta.

 

Några svenska exempel: 536 års katastrof medförde också kraftiga kulturella ändringar i kult, maktstruktur och lagsystem, vilket vi idag ser effekterna av i bland annat

• Gamla överklassgravar från Vendeltiden, främst de dominanta kungshögarna i Gamla Uppsala, är viktiga monument i svensk historia och i det upländska landskapet. De gravhögarnas historiska helighet har styrt och styr fortfarande hur bebyggelseplaneringen sker.
• Uppsala domkyrka som Sveriges kristna centrum kan ses som en direkt följd av hur den nya kulten efter 536 års katastrof utvecklade en rik lokal eller snarare regional kult vid Uppsala.
• Uppsala Universitet som Sveriges första universitet är en följd av domkyrkans lokalisering, vilken i sin tur var en följd av Gamla Uppsalas kultplats, vilken tillkom som ett resultat av 536 års kris.

 

Några utländska exempel: Den Mexikanska pyramid-högkulturen Teotihuacan kollapsade 535 – och har inte återuppstått.

I Japan ledde 535 års period med svält, epidemier och klimatväxlingar till buddismens dominans och att det heliga japanska kejsardömet med Himmelens mandat fick makten över ett enat Japan år 590. Det kungadömet lever än.

Muhammed föds 575 och Islams militära expansion börjar år 629 efter den besvärliga klimatkrisen i Arabien.

 

Katastrofens förbluffande effekter på sagorna.

Många beskrivande detaljer i de isländska sagor, som berättar om Ragnarök och Fimbulvintern, och som skrevs ner på 1200-talet, stämmer förvånande väl med vad som enligt ögonvittnesskildringar från andra delar av världen händer år 536 och åren därefter: Hur himlen färgades, hur solen skymdes i tre år, hur extrema oväder härjade. Jag tolkar de som att 535 års händelser gjorde så starka intryck på skandinaverna, att berättelserna därom fortlevde starka under femhundra år. Att dessa detaljer inte var fråga om fria fantasier, utan verklighetsbeskrivningar, förstår man först nu, när forskarna kan jämföra med katastrofbeskrivningarna från övriga delar av världen, hur det gick till åren 535-536.