A1a – Tyresö tusen år

Strandförskjutning styr historien i Tyresö
Nätbilaga A1a till boken Tyresö under tusen år av Harald Berg (2019)

Denna nätbilaga till boken ”Tyresö under tusen år” redovisar fakta kring hur sjösystemet på norra Tören avskiljts från havet och hur de successiva nya vattentrösklarna styrt utvecklingen – och fortfarande gör det.

Tyresögodsets tillkomst som ett långlivat maktcentrum hänger högst sannolikt samman med makten över eden (=dragställena) till det stora sjösystem som ligger uppströms Tyresån, det vill säga kontroll över varuhandeln på norra delen av Södertörn för 1000 år sedan.

Innehållsförteckning
1 Sjösystemet som nyckel till Tyriseds tillkomst
2 En modell av sjösystemets utveckling
3 Hinder och källor till förståelse av sjösystemet
4. Sjöarnas höjd över havet idag enligt olika källor
5 Kända muddrings- och sjösänkningsprojekt
6 Sjösystemet har tippat till följd av ojämn landhöjning
7 Strandförskjutningskurvans osäkerhet
8 Erosionsförloppet mellan 25- och 20-meterskurvorna
9 Datering av svämsedimenten vid Tyresåns utlopp

1 Sjösystemet som nyckel till Tyriseds tillkomst

Tyreså sjösystem omfattar många sjöar, vilka här sammanfattas i tre grupper:

Dels Albysjön, med två ed ut till havet och ett ed vid Wättinge upp till vad man kan kalla Övretörsjön.
Denna Övretörsjö var en grupp av idag sex stora sjöar – Tyresö-Flaten, Långsjön, Drevviken, Magelungen, Ågestasjön och Orlången – vilka för tusen år sedan omfattade betydligt större ytor än nu, och länge utgjorde en sammanhängande sjö som var farbar utan interna trösklar eller ed;
Dels 28 andra små sjöar på högre höjder. Den sydligaste sjön idag är Trehörningen i Paradisets naturreservat inom Huddinge kommun. Den är med sina 74 meter över havet bland de högsta och ligger vattenvägen 22 kilometer från Kalvfjärden. Gömmaren är den västligaste och fjärde högst belägna sjön med sina 46 meter över havet, Därifrån rinner vattnet 31 kilometer till Kalvfjärden..

Under brons- och järnåldern var denna stora Övretörnsjö en viktig farled på Övre Tören, vilket antyds av de många fornborgarna längs stränderna och av att två medeltida kyrkor lokaliserades till dess stränder. Även under 1000-talet e.Kr var den farbar med båt, utan att man behövde passera några dragställen.

För att förstå hur förändringen skett till dagens förhållanden, när sjön är uppdelad i separata sjöar, är det effektivt att fokusera intresset på den så kallade Gammelströmmen, som går mellan Långsjön och Tyresö-Flaten, och som länge bildade den viktigaste tröskeln till sjösystemet. Det sker med hjälp av följande modell.

2 En modell av sjösystemets utveckling

Modellen beskriver förloppet i fem steg eller punkter, vilka återfinns som diagrammets punkter A till och med E.

Kurvan visar höjden som botten i Gammelströmmens västra del har vid angivna historiska år.

Sjösystemet började snörpas av från havet, när strandnivån genom landhöjningen låg vid Gammelströmmens västra del. Detta inträffade under bronsåldern, någon gång mellan 3100 och 1500 år f.Kr. Där 25-meters-kurvan ligger idag uppstod då ett första sund mellan sjösystemet och havet. Det sundet hade dock ingen bergtröskel, utan bestod av lösa jordarter. Allteftersom landet höjde sig, så svallades dessa successivt ut i havet, så att Gammelströmmen under lång tid förblev en farbar förbindelse mellan sjösystemet och havet. Den ravin, där Gammelströmmen går, blev successivt bredare och djupare. Vattnet strömmade åt endera hållet, beroende på vattenståndet i havet och vindarnas riktning.
När landet senare under bronsåldern höjts fem meter, så att dagens 20-meterskurva låg i havsytan, uppstod en ny situation. Havsvågornas krafter blev mindre vid Gammelströmmens ravin så att den inte längre svallades ut så mycket. Det berodde på att en bergtröskel vid Wättinge nu blev en tröskel mellan sjösystemet och havet. Dett inträffade någon gång mellan 1700 och 1400 år f.Kr. – Cirka år 500 f.Kr hade landhöjningen sedan ökat med ytterligare 6 meter och vid Albysjöns bergtröskel vid det blivande Uddby kvarn skapades ett ed nummer två, för att nå havet från sjösystemet.
När Tyresös Gunnbjörn omkring år 1030 flyttade det sistnämnda edet till Tyrised, så var således fortfarande Gammelströmmen en farbar led uppströms Wättinge. Det är dock inte självklart hur lättfarbara Långsjön och Gudöån då var. Det är möjligt att man där behövde dra båtarna uppströms med hjälp av rep från stränderna. Det innebär emellertid, att omkring år 1030, när Gunnbjörn var i farten vid Tyrised, så var Wättinge det viktiga edet mellan sjösystemet och Albysjön.
Under 1600- och 1700-talen, kämpade Tyresös vattenkraftsägare vid flera tillfällen med att försöka fördjupa Gudöån och Gammelströmmen, för att få ut med vatten genom Wättingefallet. Den radikala ändringen skedde genom de enorma sjösänkningsföretagen som startade på 1870-talet. Drevviken sänktes då med cirka 1,5 meter. De andra stora sjöarna sänktes också då samt år 1898. Det var då inte längre något viktigt mål, att behålla farbarheten med båt mellan dem.
Idag varierar Gammelströmmens strömhastighet – och därmed farbarhet – med vattenstånden, inte helt olikt hur det varit förr.

3 Hinder och källor till förståelse av sjösystemet

Det finns en modern kartläggning av Södertörns sjöar, där man kan se var deras stränder fanns när de avsnörptes från havet. Dessa kartor har SGU publicerat, så att man lätt kan ladda ner dem gratis från nätet. Systemet kallas för Strandnivåkartan och har sin tonvikt lagd vid havets stränder vid godtyckliga historiska årtal. Strandnivåkartans strandlinjer för insjöarna är uppenbarligen mycket schablonartat inritade, så det är många ställen, där SGU inte tagit full hänsyn till lokala terrängvariationer.

Vattenytornas höjdmått för sjöarna är knepiga och mindre intressanta än tröskelhöjderna mellan sjöarna.

De är knepiga eftersom det sedan 1500-talet förekommit dammluckor för att reglera flödena till kvarnarna och de andra vattenkraftsindustrierna nedströms Tyresö-Flaten. Höjderna har således varierat över årstiderna och några ”naturliga” höjder har varit och är fortfarande knepiga att ange.
Trösklarnas höjder är den viktigaste nyckeln till att förstå hur sjösystemet kan ha sett ut för 1000 år sedan.

Tröskelhöjderna har ändrats som följd av erosion, av relativ landhöjning och av muddringsprojekt. Det väsentliga för den historiska analysen är tröskelhöjdernas relativa nivåer i förhållande till varandra, det vill säga inte till havsnivån. Vad som hänt med havsnivåerna och trösklarna vid Öresund och Bälten är således helt ointressant här, liksom vad som hänt nedströms Albysjön, eftersom mitt syfte är att söka visa att det stora sjösystemet var seglingsbart.

För att förstå hur sjösystemets topografi för de stora sjöarna varit och är, så har jag hittat följande fem fakta-källor av intresse:

Wiki	Wikipedia enligt https://sv.wikipedia.org/wiki/Tyresåns_sjösystem i april 2018
TvF	Sidorna 152 och 154 i Tyreså Vattenvårdsförbunds rapport 2002-12-06 Dammar, trösklar och andra vattenföretag inom Tyresåns avrinningsområde; Fysisk och juridisk inventering, författad av Matthias von Scherling VAI VA-Projekt AB, 168 sidor.
GSD	Tyresö kommuns Tyresökartan 2007 med GSD-höjder enligt lantmäteriverket, se: http://decernocloud02.redbridge.se/tyresoprod/Search.html#main=ctx:webbkarta;&LayerSwitcher=active:true;layers:;&Search=selectedLocation:;selecteecdLayer:;&SearchResult=active:false;&BaseLayer=active:Adresskarta;&Map=lat:6566342;lon:168071;zoom:1;&Standard=selectedTab:0;&i juli 2018.
SMHI	SMHI:s vattenwebb http://vattenwebb.smhi.se/svarwebb/ i april 2018.
SGU	Strandnivåkartan för 1000 år sedan enligt SGU, april 2018.

4. Sjöarnas höjd över havet idag enligt olika källor

Följande tabell ger sjösystemets höjder i meter över havet enligt ovan nämnda fem något olika nutida källor:

	Wiki	TvF	GSD	SMHI	SGU
Albysjön	13,4	–	13,7	13,62	13,9
Tyresö-Flaten	20,1	19,0	19,0	20,15	–
Långsjön	20	19,0	19,0	20,04	–
Drevviken	19,1	19,3	19,3	19,15	19,7
Magelungen	21*	19,8	–	21,08*	20,2*
Ågestasjön	20,1*	20	19,8	20,08*	19,8*
Orlången	21,1	20,8	–	21,21	21,2

* Observera att Ågestasjön ídag mänskligt att döma ligger högre än Magelungen, vilket antyder att dessa höjduppgifter måste ifrågasättas.

Ovanstående höjdmått ger sjösystemets höjder i meter över Albysjön till följande:

	Wiki	TvF	GSD	SMHI	SGU
Albysjön	0,0	–	0,0	0,00	0,0
Tyresö-Flaten	6,7	–	5,3	6,53	–
Långsjön	6,6	–	5,3	6,42	–
Drevviken	5,7	–	5,6	5,53	5,8
Magelungen	7,6*	–	–	7,46*	6,3*
Ågestasjön	6,7*	–	6,2	6,46*	5,8*
Orlången	7,7	–	–	7,59	7,3

Sjöarnas tröskelhöjder och typiska ythöjder i meter över havet (RH00) enligt TvF:

	Tröskelhöjd	Högvatten	Medelvatten	Lågvatten
Albysjön	–	–	13,7	–
Tyresö-Flaten	17,95	–	–	–
Långsjön	18,59**	–	19	18,59**
Drevviken	18,51**	20,05	19,3	18,51**
Magelungen	19,51	20,55	20	19,7
Ågestasjön	19,49	20,78	–	–
Orlången	20,63	–	21,5	19,6

** Dessa höjduppgifter antyder att vattnet ibland kan rinna baklänges uppför Gudöån från Långsjön till Drevviken, vilket är egendomligt.

Avrundat till en decimal blir således dessa höjdmått följande relativt Albysjöns vattenyta:

	Tröskelhöjd	Högvatten	Medelvatten	Lågvatten
Albysjön	–	–	0,0	–
Tyresö-Flaten	4,2	–	–	–
Långsjön	4,9**	–	5,3	4,9**
Drevviken	4,8**	6,4	5,6	4,8**
Magelungen	5,8	6,8	6,3	6,0
Ågestasjön	5,8	7,1	–	–
Orlången	6,9	–	7,8	5,9

Om trösklarna för Drevvikens och Långsjöns utlopp under senare hälften av 1800-talet sänktes, så att de blev 1,5 meter lägre än vad de var för 1000 år sedan, skulle låg- och medelvattenytorna bli följande föredessa sänkningar:

	Lågvatten	Medelvatten
Albysjön	–	–
Tyresö-Flaten	4,2	–
Långsjön	4,9+1,5= 6,4	5,3+1,5= 6,8
Drevviken	4,8+1,5= 6,3	5,6+1,5= 7,1
Magelungen	5,8+0,5= 6,3	6,3+0,8= 7,1
Ågestasjön	5,8+0,5= 6,3	6,3+0,8= 7,1
Orlången	6,9	7,8+0,3= 7,1

Denna sifferexercis antyder således, att vid lågvatten skulle det fortfarande ha funnits en liten tröskel vid Orlångens utlopp, men att hela detta sjösystem var seglingsbart vid medelvatten, utan att man behövde passera något ed.

5 Kända muddrings- och sjösänkningsprojekt

De historiska muddringsprojekten torde ha haft stor betydelse för trösklarnas relativa höjder. Om dessa projekt tror jag mig veta följande:

Under 1630-talet initierade Tyresös godsherre riksdrotsen Gabriel Oxenstierna en stor mobilisering, där många bönder med spadar beordrades att fördjupa tillflödet till Tyresö-Flaten. Jag gissar att man då grävde dels i Gudöån mellan Drevviken och Långsjön samt dels i Gammelströmmen mellan Långsjön och Tyresö-Flaten, men detta vet nog bara geologerna – och knappt ens de.
Nästa kända tröskeländring torde vara när Nyfors skapades på 1740-talet, det vill säga när Tyresögodsets ägare Johan Christoffer von Düring lät spränga fram ett nytt utflöde från Tyresö-Flaten cirka 150 meter ostsydost om det gamla Wättingefallet. Denna nya tröskel blev nog något lägre än den gamla vid Wättinge, eftersom det idag knappast rinner något vatten över den gamla tröskeln. Eftersom man därefter under cirka hundra års tid önskade utnyttja bägge fallen, så försökte man nog ha ungefär samma tröskelhöjd, reglerad med dammluckor, så att man kunde använda bägge utflödena för att försörja de många industrierna med vattenkraft.
De största mänskliga ingreppen i sjösystemets trökelnivåer torde ha varit det stora sjösänkningsföretagen på 1860- och 1890-talen, då Drevviken sänktes med vad det påstås cirka 1,5 meter. Samtidigt rätade man ut Gudöån mellan Drevviken och Långsjön. Det syns tydligt på 1849 års generalstabskarta, hur ån då var meanderformad.

6 Sjösystemet har tippat till följd av ojämn landhöjning

De relativa tröskelnivåerna inom sjösystemet har till följd av landhöjningen ändrats, som följd av att hela Södertörn långsamt tippar, genom att den norra delen har en snabbare landhöjning än den södra delen. Den skillnaden är inom sjösystemets nordsydliga utsträckning cirka 1 dm under de senaste 1000 åren. Detta mått 1 dm är beräknat så här:

Kartor publicerade av Nordic Geostatic Commission (NKG) Working Group of Geoid and Height Systems visar (enligt systemet NKG2016LU_abs) ungefär avståndet 80 km i nord-sydlig riktning för 1 millimeters höjningsskillnad per år. För sjösystemets utsträckning 8 km i nord-sydlig riktning blir då höjningsskillnaden 0,1 mm per år, vilket under 1000 år ger 1 dm.

Jag hade väntat mig att effekten på de relativa tröskelhöjderna av denna tippning borde vare betydligt större. Sannolikt är den tvärtom något mindre, eftersom Drevvikens utlopp ligger nära mitten av denna 8 kilometers nord-syd-utsträckning.

7 Strandförskjutningskurvans osäkerhet

I den ovan redovisade grafiska modellen, är det stor spridning mellan de uppskattade årtalen, då 25- och 20- meterskurvorna låg i nivå med havet. Forskarna har problem med att bestämma landhöjningens historiska förlopp, och att dessutom bli överens om hur havsnivån ändrats över tiden. Följande diagram visar några olika sammanfattningar av hur strandförskjutningen kan ha varit vid norra Södertörn under de senaste cirka tio tusen åren.

SGU 2018.Mitt försök att rita av vad SGU redovisar 2018 på sin nätupplaga av ”Strandnivåkartan”.
RBT 2006. Mitt försök att rita av och sammanjämka två kurvor i figur 22 på sidan 45 ur en rapport (nr 2037) år 2006 från Arkeologikonsult: ”Strandförskjutningen under Mesolitikum på centrala Södertörn”, författad av Jan Råberg, Annika Berntsson och Päivi K Tillman, och som inkluderar en ett år äldre kurva från rapporten ”Växthistoria och strandförskjutning i området kring Fjäturen och Gullsjön, södra Uppland” författad av Sven Karlsson och Jan Risberg, och som ingår i : Åke Johansson & Christina Lindgren ”En introduktion till det arkeologiska projektet Norrortsleden”, Bilaga 6, sid 71-125, utgiven av RAÄ, UV Mitt, Dokumentation av föltarbetsfasen 2005:1
HB 1986. Min amatörmässiga sammanfattning år 1986 av lätt tillgängliga rapporter om vad forskare då påstod sig ha kommit fram till när det gäller landhöjningens effekter (=kurva 4) och strandförskjutningens (=Kurva 3). Underlag då var inte minst rapporter av Lars-Erik Åse:

– (1970) Shore-displacement in eastern Svealand and Åland during the last 4,000 years. Meddelanden från Naturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet, Nr A 31

– (1980) Strandförskjutningen, Helgeandsholmen och Norrström. Forskningsrapport – Naturgeografiska institutionen, Stockholms universitet, Nr 41

– (1984) Den medeltida strandförskjutningen vid Stockholm och övriga Mälarstäder. Shore displacement at Stockholm and other lake Mälar towns in Nordic medieval times. Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer, Rapport Nr 1984:2
men även bland annat: Björn Ambrosiani (1982) Mälarstäderna och landhöjningen, Bebyggelsehistorisk tidskrift nummer 3, sid 71-81.

Edet vid Wättinge ska således ha uppstått omkring år 1900 f.Kr, 1400 f.Kr eller 1000 f.Kr, beroende på vilken kurva man vill titta på. Årtalet inom detta intervall har dock ingen betydelse för historieskrivningen av Tyriseds etablering på 1000-talet e.Kr.

8 Erosionsförloppet mellan 25- och 20-meterskurvorna

Följande karta visar bland annat östra delen av Långsjön. Vad som inte syns på denna karta är hur SGU på sin ”Strandnivåkarta för 1000 år sedan” förbundit 25-meterskurvan norr och söder om Gammelströmmens början med varandra runt Långsjöns östra ände, vilket bör tolkas som att SGU anser att 25-meters-stranden låg där och att utloppet som nu är Gammelströmmen har eroderats bort, allteftersom landet höjts och sjösystemets utlopp spolat bort materialet.

Den erosionen summerade sig med tiden till knappt 4 meter, varefter grävningarna på 1800-talet fördjupade Gammelströmmen ytterligare 1,5 meter. Därefter har topografin troligen varit ungefär som idag.

Kartans höjdkurvor är enligt Tyresö kommuns web-karta. Kurvorna har 1 meters ekvidistans. 25-meterskurvan har jag rödmarkerat. Jag tolkar SGU:s ”strandnivåkarta för 1000 år sedan” som att hela dalgången, där Gammelströmmen nu går, har varit fylld med jord- sten- och blockmaterial, som eroderats eller grävts bort och nu troligen ligger på botten av Tyresö-Flaten.

Följande karta visar på liknande sätt trösklarna vid Wättinge.

Även här bör erosionen från 25- till 20-meterskurvan ha skett medan havet fortfarande gick upp till nära de nivåerna.

Observera att SGU på ett olämpligt sätt på sin Strandnivåkarta för 1000 år sedan ritat att vattnet följde Nyfors, som ju inte existerade förrän på 1740-talet. Tyresö-Flatens avrinning borde istället vara genom Wättingestömmen på den kartan!

Jag inbillar mig således att Drevvikens avrinning medförde att Gammelströmmen eroderades fram i samma takt som landet höjde sig. Det betyder att Gammelströmmen hela tiden var en farbar ström – ungefär lika lätt att ro med sin båt som det är idag.

Att denna process fortgick i samma takt som landet höjdes – eller snarare: i samma takt som strandförskjutningen skedde,
Att Gammelströmmen därefter hade en mycket begränsad erosion under hela tiden fram till idag, men att år 1864 plötslig sänkning med cirka 1,5 meter skedde genom att människan grävde ur delar av Gammelströmmen.
Att Gammelströmmen efter 1870-talet inte har förändrat sin tvär- eller längdprofil mycket.

Jag har här koncentrerat mig till processen vid Gammelströmmen, eftersom jordarterna vid Gudöån verkar vara mycket mer lätteroderade. Gammelströmmens dalgång är fylld med grus, sten och små block. Vid dess västra ände syns än idag en flera kubikmeter stor avlång hög av material, som rimligen har grävts ur och kastats åt den södra sidan under 1860- och eller 1890-talen. Några andra spår efter utgrävningar syns inte vid Gammelströmmen. Det innebär, att jag gissar att man kan ha släpat en hel del block och stora stenar under vattenytan och lagt dem på botten av sjöarna uppströms eller nedströms Gammelströmmen för att bli av med dem.

9 Datering av svämsedimenten vid Tyresåns utlopp

Många historiker har varit konfunderade över att Albysjön har två utlopp till Kalvfjärden/Östersjön: ett via Uddbyfallet och ett via Tyresån, som rinner ut vid Tyresö slott. De flesta antar, att Tyresån är naturlig och att Uddbyfallet är människoskapat. Jag är övertygad om motsatsen – och det bygger jag på följande bild av ett utsnitt ur Geologiska kartan (1953, reviderad 1966). Vid Tyresåns utlopp visas svämsedment. De är de enda svämsedimenten jag hittat på det kartbladet. Sedimenten ligger på en höjd som motsvarar normalvattenytan i början av 1400-talet. Jag tolkar detta, som att det då skedde en stor förändring i geologin.

Geologiska kartan över Tyresåns utlopp nära Tyresö kyrka och Tyresö slott. De unika svämsedimenten visas med skär färg som har prickar i sig. (Bilden är ett utsnitt ur SGU:s geologiska karta över Sverige. Copyright ©SGU.)

Vid ”Lilla Tyresö” finns således Tyresö kommuns enda förekomst av svämsediment, upp till en nivå på cirka 1,85 meter över medelvattenytan i Kalvfjärden. (”Lilla Tyresö” är kullen och byggnaderna, som i väster, norr och öster är omgivna av svämsedimenten, och vilka har ersatt det medeltida fästet Tyresöhus, som tillkom där under 1400-talet.) Det är svårt att finna någon annan förklaring till dessa sediment, än att ett kraftigt utflöde av slam skett vid en tid, när landet låg just så mycket lägre än idag, det vill säga under första hälften av 1400-talet.

Då måste ett kraftigt utflöde ha skett från Albysjön. Det bör ha skett cirka 350 år innan den så kallade Vild-Hussen (alltså Magnus Huss, som levde 1755 till 1797) försökte göra en flottled förbi Storforsen i Indalsälven genom Jämtland. Hans försök att leda vattnet genom en sandås slutade med en av Sveriges största historiska naturkatastrofer under natten mellan den 6 och 7 juni 1796, då Storforsen tystnade och Döda Fallet uppstod där och den över två mil långa Ragundasjön tömdes på bara fyra timmar.

Något liknande måste således ha skett i Tyresö, även om Albysjön inte tömdes helt. Man kan lätt tänka sig att Tyresös dåvarande godsägare Katarina Erengisledotter och Gustav Lekson önskade avleda en lagom liten del av vattenflödet förbi Uddbyfallet och ner till Follbrinken, för att där kunna bygga ytterligare en kvarn. Efter några år kom det en kraftig vårflod eller omfattande höstregn, som gjorde att det nya lilla diket snabbt förstorades till den å som nu finns. Samtidigt bildades de lager av svämsediment som den geologiska kartan visar. Dessa lättflytande sediment lade sig över de grövre jordmassor som forsat ut vid katastrofen. Under de närmsta åren efter katastrofen lade sig detta svämmaterial där geologerna nu ser det. Snart nog byggdes dock en damm vid Fatburens utlopp, varefter allt svämmaterial från Tyresåsn nedstörms Albysjön samlats på botten av Fatburen. Efter 1400-talet har i princip rent ytvatten strömmat ut nedanför den dammen.

Följande karta visar dagens höjdkurvor runt Lilla Tyresö och där har jag också lagt in med rött begränsningslinjen för svämsedimenten enligt den geologiska kartan. SGU har modernare geologiska kartor på nätet. Svämsedimentens utbredning har där (på Kartgeneratorn, Jordarter, under https://www.sgu.se/produkter/kartor/kartgeneratorn/) till min förvåning flyttats något i förhållande till den geologiska kartan, men SGU uppger våren 2018 muntligen att detta inte beror på några nya fältundersökningar.

Hur var topografin vid Lilla Tyresö? Flera historiskt väsentliga frågor hänger kvar i luften. Hur såg topografin ut vid Kalvfjärdens innersta vik innan svämsedimenten forsade ut där omkring i början av 1400-talet? Framför allt: Hur var vattendjupet vid Follbrinken, nedanför det nuvarande vattenfallet?

Terrängen där har ju stuvats om, framför allt genom 1600-talets många anläggningskonstruktioner vid vattenfallet och nära Strömstugan.

Vad har tagits bort, så att markytan (eller bottennivån) sänkts?
Vad har förts dit, så att markytan (eller bottennivån) höjts utöver den allmänna landhöjningen?
Hur mycket av berget har sprängts bort i eller nära Tyresån på den kanske hundra meter långa sträckan nedströms bron eller dammfästet till Follbrinksfallet?

Historikernas och geologernas sista ord är nog inte sagt beträffande hur landhöjningskurvan sett ut under de sista 1500 åren. Det är därför också möjligt att landhöjningen har följt någon annan kurva än den som använts som utgångspunkt ovan.

Om landhöjningen gått snabbare, så skulle det kunna ge fler möjliga lägen för bostället Tyrised. Gården skulle till exempel ha kunnat ligga där ladugården låg i slottsparken fram till slutet på 1800-talet.
Om landhöjningen däremot gått något långsammare, så torde huvudtexten fortfarande kunna gälla – med små justeringar av kartornas strandlinjer.

Hur byggdes kavelbron vid det nya edet till Övre Tören? Dragvägen kan ha bestått av två parallella stigar:

En för att med häst dra en hjulförsedd kärra eller vagn, full med last.
En för att med häst dra en båt, vars köl glider på liggande kluvna stockar, så kallade lunner, med cirka en meters mellanrum. Dessa lunner bildade en cirka 200 meter lång dragväg – eller ”bro” med tusentalets term.

Den knepigaste passagen var förbi det då tämligen lilla vattenfallet: Där torde han ha byggt en något mer invecklad konstruktion av stockar över fallet. Man kan kalla den för en lutande träbro, om man vill.

Gunnbjörns projekt att anlägga en ny kavelbro vid Follbrinken bestod i följande delprojekt:

Fälla timmer till bryggor. Bygga dessa.
Fälla timmer till kavelbron. Bygga den efter att ha rensat vägen. Bygget skedde nog från bägge håll för att minimera släpandet av timmer.
Röja utrymme på marken nära bryggorna för mellanlagring av varor.
Eventuellt bygga lagerhus nära bryggorna.
Eventuellt konstruera en timmerbröt vid nuvarande Uddby kraftverk, så att det inte var lätt att i fortsättningen dra båtar den vägen. – I praktiken kanske det bodde kvar en landbo vid det nedslitna mellersta Raksta – med uppgift att hålla koll på eventuell trafik över det gamla dragstället vid nuvarande kraftverket.
Bygga ett stäk i Uddbyvikens södra del, så att permanent fiske kunde ske effektivare och att fientliga fartyg också hindrades.

Gården Tyriseds byggnader skulle också byggas, brunn grävas, stigar röjas, svedjor brännas, stängsel anläggas.

Gunnbjörn kunde gissningsvis avvara mycket folk till bygget genom att han kunde köpa mat för ett helt år, utan att producera själv. Han kanske till och med kunde slakta Rakstas konfiskerade kreatur och använda dem till sin arbetsstyrka under byggnadsåret.