A12 – Tyresö tusen år

Lagarna som styrde Tyriseds tillkomst
Nätbilaga A12 till boken ”Tyresö under tusen år” av Harald Berg (2019)

I bokens huvudtext framhålles hur viktigt lagsystemet var, när Tyresögodset etablerades, men att vi inte vet hur det systemet såg ut i sina detaljer. Här diskuteras sådana aspekter, som vi idag tror oss veta.

Lagarna då var rimligen ett mellanting mellan den senare Sörmlandslagen (som är daterad 1327) och flera tidigare lagar:

Dels romerska lagar:

På 530-talet trädde det justinianska lagverket i kraft i det östromerska riket och kom senare att kallas Corpus iuris civilis. Många nordbor var nog till och med 1000-talet mycket imponerade av detta lagverks status och tillämpning.

Dels nordvästeuropeiska lagar som bör återspegla mycket av gamla värderingar och praxis även i Norden:

Lex Visigothum var en samling västgotiska kungalagar från åren 418-711, som ofta citerades i Västeuropa fram till 1100-talet.
Den anglo-sachsiska kungen Ethelberts lag skrevs i perioden 603-613 i Canterbury i England och är främst en lista på engelska över bötesbelopp för olika brott i hans rike Kent.
Wessexkungen Ines lag skrevs (också på engelska) under slutet av 600-talet.
Omkring år 850 tillkom longobardrättens Concordia Gothana och en senare systematisering av flera äldre longobardiska lagar gjordes efter år 1050 och kallades Lex Longobarda.
Danalagen etablerades av danskarna i östra England från år 878.
Wessexkungen Alfred den store (871-899) utvecklade en mycket mer omfattande lag än Ine och var ledare för motståndet i södra England mot danskarna.
Ytterligare ett lagpaket kan ha spelat roll, när Gunnbjörn etablerade Tyrised. Det är Knut den stores lagar för England från åren 1018, 1020 och 1027. Knut hade god hjälp av ärkebiskop Wulfstan i York, som före sin död 1023 skrev uppdaterade gamla engelska lagar år Knut. De nya delarna i denna lag var direkt riktade till Knuts skandinaviska gardesmän för att få dem att bete sig mer civiliserat. Knuts lagar och strävan efter rättvisa uppskattades uppenbarligen mycket av engelsmännen och hjälpte till att skapa välstånd och fred i England, samt att göra Knut populär. Troligen tog denne starka intryck av formuleringarna även för sina åtgärder i Danmark, även om lagtexterna där tyvärr inte finns kvar. Anund Jakob bör ha förstått att Knuts lagstyrda regim i England var en succé och tagit intryck därav i sina försök att öka centralmakten över det splittrade Sverige – med det vet vi inget om.

Dels den kristna kyrkans kanoniska lagar:

På 600-talet kom Vulgatan i allmänt bruk i det kristna Europa. Det var kyrkans då officiella bibel – och omfattade bland annat Pentateuken (de fem Moseböckerna) inklusive Dekalogen (tio Guds bud). De gav Mose lag, som formar grunden för de svenska landskapslagarna. Eftersom de svenska landskapslagarna som finns från början av 1300-talet visat sig vara strukturellt baserade på Pentateuken (enligt vad Elsa Sjöholm påvisat år 1988 i sin bok Sveriges medeltidslagar – Europeisk rättstradition i politisk omvandling). Institutet för rättshistorisk forskning) så kan man med fog anta, att Moselagarna redan på 1000-talet hade stort inflytande på de lagar som Knut den store drev igenom.
Norges kung Olof – tillsammans med biskop Grimkil – stadfäste de första kyrkliga lagarna vid tinget i Moster söder om Bergen år 1024. – De var de första nu kända i Skandinavien.

Dels möjligen också lagar som tillämpades i Rusriket:

Rysslands första lag, ”Russkaja Pravda” eller Rusernas Rätt eller Rodarätten, skrevs år 1021. Det är å ena sidan oklart vilken spridning och vilken internationell status som denna lag hade i Norden. Å andra sidan bör Pravda till mycket stor del ha tillkommit genom inflytande från svear och norrmän. Det kan tala för att Pravda återspeglar lagar som även rådde i delar av Svealand omkring 900-talets senare hälft. Men sannolikt var det i så fall främst fråga om stads- och handelslagar och inte lagar som styrde jordinnehav, fiske, jakt och jordbruk. Svearna etablerade sig inte som jordägare i Rusriket, utan nästan enbart som handelsmän.

De flesta torde vara överens om att man på vikingatiden inklusive 1000-talet lade stor vikt vid att ha lagar och att följa dem. Det skulle krävas omfattande rättshistorisk forskning kring de ovan förtecknade lagsystemen för att förstå skillnaderna mellan dem. Och det skulle vara än svårare att skaffa sig bra idéer om vilka lagar som med störst sannolikhet bör ha gällt på Södertörn under början av 1000-talet. Men det värsta är: även om man skulle veta detta, så bör det ha varit stor skillnad mellan vad lagen föreskrev och hur lagarna tillämpades. Lagarna på den tiden var ofta praktikfallsinriktade, vilket medför att det var viktigt hur de tolkades. Retoriskt skickliga lagmän och stormän bör således ha haft god möjlighet att anpassa tolkningen efter vad stunden krävde. Och det kravet kan ju i många fall ha varit i de makthavandens intresse och mot den lille underhuggarens.

Detta hindrar inte att de skrivna eller muntligt traderade lagarna ändock måste anses ha varit mycket viktiga. Knut den store kan knappast tänkas ha hållit ihop sitt stora rike så länge utan god lagretorik. Vikingatågen kan knappast ha varit så framgångsrika och fruktade, om männen inte var tränade att följa givna spelregler.

Och beträffande dessa lagar så bör de historiskt mest intressanta ha varit de regler som styrde markens ägande och bruk samt arvsreglerna.

Beträffande arvsreglerna så torde det främst vara fråga om vilka huvudregler som gällt vid olika tider rörande:

Hur söner kontra döttrar ärver.
Hur äldste sonen ärver jämfört med yngre söner.
Hur mark, som hustrun genom arv tillfört familjen, ärvs när hon dör först och hon har eller inte har barn i tidigare äktenskap.
Hur mark, som mannen genom arv tillfört familjen, ärvs när han dör före hustrun och han inte har egna barn.

Mycket okunskap finns beträffande sådana huvudregler – och dessutom hur vanligt det var att man gjorde avsteg från dem under olika tidsepoker i den svenska historien.

Beträffande markägandet så har många olika skyldigheter och rättigheter under seklernas gång ändrats beträffande ett otal detaljer. Tyresögodset är dock ett lysande exempel på hur markägandet haft en storslagen kontinuitet under tio sekler. Man kan säga att markägandets historia förklarar det mesta av hur det ser ut i kommunen idag. Det är just beträffande Tyresögodsets tillkomstskede som oklarheten är störst: var det fråga om en legalt välförankrad förändring när Tyrised etablerades, eller var det fråga om ett våldförande på tidigare brukares rättigheter?

Vi kan således inte vara helt säkra på, att vi ska vara stolta över Gunnbjörns projekt när han anlade sin dragväg och byggde sin handelsterminal. Kanske ska vi i stället känna oss upprörda över, att han missbrukade sin övermakt och lade beslag på frukterna av vad tidigare människor slitit ihop.

Bokens huvudtext utgår från att Tyresös Gunnbjörn med omgivningens stöd röjer ny mark vid nuvarande Tyresö slott eller kyrka och anlägger en ny väg upp för Follbrinken och att han hade fått rätt till det från den allmänning som kan sägas ha rått över marken tidigare. Sannolikheten är hög för att hans runsten i Tyresö skulle säga just det, om hela texten vore tillgänglig. Den är hög med hänsyn till vad liknande runstenar vid den tiden brukar säga oss. Men vi vet det inte.

Mer om lagarna när Tyrised kom till

Det var först när godset Tyrised var cirka hundra år gammalt, som man i nuvarande Svealand började få kyrkomän, som var utbildade i Bolonga och därigenom som kunde skriva något så när väl genomarbetade lagtexter – de som successivt utvecklade sig till den nu kända Södermannalagen.

I boken berättas hur lagar likväl var mycket betydelsefulla redan före Gunnbjörns tid och hur svårt det måste ha varit för Södertörns härskare att i knepiga tvistemål välja bra referenser till någon av alla de lagar man då troligen kunde referera till.

Knut den store var ju samtidigt kung i England, Danmark, Norge, Västergötland och delar av Mälarområdet. Som komplement till vattenvägen söder om Skåne, så prioriterade han en säker handelsväg genom Västergötland, Östergötland, österut mot Novgorod, via bland annat Mälartrakten och Saltvik på Åland. Troligen blev han från just år 1027 en tydligare härskare över den handelsleden och dess handelsplatser. Han var ju, liksom sin far, en kristen härskare, som trodde på sina kristna lagar som viktiga medel att styra detta jätterike. Knut den stores lag från omkring år 1022 behövdes nog särskilt i England, som varit kristet i 300 år. Lagen förbjöd hedniska riter, såsom att dyrka träd, stenar, vattenkällor, solen, månen och mycket annat, som tidigare varit vanligt i Skandinavien. Lagen bör ses som riktad särskilt till Knuts hjälpredor från Sverige och Norge.

Böter var en mycket viktig inkomstkälla för hövdingar och kungar. En ofta i praktiken viktig fråga (för hövdingen) var hur mycket av tingets bötesstraff som skulle gå till hövdingen respektive till kungen. Sannolikt tillämpade man fortfarande ättböter, det vill säga att om den skyldige inte betalade, så var släkten bötesskyldig i stället.
Det är oklart vilken roll prästerna hade vid hundaretinget före år 1060. Ungefär då började nog kyrkan utfärda egna domar i frågor, som kyrkan ansåg lyda under de kanoniska lagarna.
Kvinnan var omyndig enligt den longobardiska rätten och även i de tidiga Moselagarna, medan kvinnor som levde under romersk rätt hade rättskapacitet. Kyrkan svängde i sin inställning till kvinnans rätt och blev där pådrivande, men det är oklart vad som gällde på Södertörn under Gunnbjörns tid. Sannolikt hade kvinnan inte mycket rätt. Den justinianska rätten såg däremot äktenskapet som ett avtal mellan två likvärdiga parter.
Det som kan ha hänt under Gunnbjörns tid i Haningebygden är att förkristna eder ersattes med kristna eder vid tingen. Ederna anses ha varit mycket viktiga där.

Det mesta talar för

att äganderätten var individuell på Gunnbjörns tid, det vill säga inte primärt ättbaserad,
att både män och kvinnor ärvde, även om det är oklart om arvsrätten skiljde sig åt mellan könen och i så fall hur mycket,
att släktingar hade bördsrätt, det vill säga förköpsrätt till en släktings ärvda jord som denne önskar sälja.

Före tusentalet hade det varit en låg befolkningstillväxt vilket talar för att det sannolikt var vanligt att sätta ut oönskade barn – främst flickor. Att minska antalet potentiella barnaföderskor är ju traditionellt det effektivaste sättet att hindra en snabb befolkningsökning. Under tusentalet började befolkningen öka snabbare, bland annat beroende på att fler flickebarn fick leva. Till denna nya vana torde de kristna budskapen ha medverkat.