A11 – Tyresö tusen år

Kristendomen som underlättade Tyriseds tillkomst
Nätbilaga A11 till boken ”Tyresö under tusen år” av Harald Berg (2019)

I bokens huvudtext pekas på betydelsen av att kristendomen fått fotfäste i nuvarande Tyresö, för att godset skulle kunna etableras av Gunnbjörn. Här kompletteras den berättelsen med några detaljer.

Knut ej först, men den starkaste

Knut den store verkar som vuxen ha varit en sant troende kristen. Det som påverkat honom torde inte minst ha varit följande, enligt olika historiska källor:

Fadersråd: När hans far Sven Tveskägg dog år 1014, så ska han som sina i sista ord ha ha sagt till Knut att denne måste ”nitiskt praktisera kristendomen” i sitt styre av riket. Jag gissar att dessa fadersord satte sig djupt i Knuts minne och själ.
Botgöring: Knut donerade rikligt med gåvor till kyrkor i England, i Rom och på andra ställen, troligen för att dels få bättre relationer till kyrkans ledare, men troligen i väl så hög grad för att försöka botgöra sin ungdoms blodiga framfart. Det medförde att en överväldigande kristen fromhet från omkring år 1020 ersatte bilden av den mördande blodige vikingen.
Förlåtelse: Han blev allt mer religiös och var noga med att försöka få Guds förlåtelse för sina inledningsvis mycket hårda regeringsmetoder och upplevde sig ha fått den förlåtelsen via påven i Rom vid påsken 1027.
Emma-inflytande: Efter att Emma gift sig år 1017 med Knut, så verka hon ha haft ett förvånande stort inflyrande på honom i ambitionen att föra ett kristet leverne. Hon var cirka sju år äldre än han och kunde med sin erfarenhet av de politiska förhållandena ge honom förtroendefyllda goda råd beträffande engelsk och kontinental politik..
Bremen-vändning: Knut hade i flera år drivit en tydlig politik, att satsa på den engelska kyrkans män med ärkebiskopen i Canterbury i spetsen, och att använda dem för att kristna Norden – i strid mot ärkebiskopen i Hamburg-Bremen och det tyska kejsardömet. Danmark hade ju under 990-talets andra hälft varit ett tyskt lydrike och det var den ärkebiskopen tillsammans med kejsaren som tillsatte alla nordiska biskopar. Men Knut gjorde under perioden 1024–1026, troligen vid slutet av år 1025, en helomvändning: Han förlikades med Konrad II och ärkebiskop Unwanus i Hamburg-Bremen. Det är den kovändningen, som kan ha föranlett norrmannen Olov Haraldsson och sveakungen Anund Jakob att sommaren 1026 anfalla Danmark, i så fall påhejade av sina engelska präster. Detta förklarar också, att Anund Jakob och Knut efter sommaren 1027 kunde bli vänner igen. Anund Jakob erkände att Knut var hans överkung. Och Knut erkände, att Anund Jakob var en god länk till Rus-riket och den mest praktiske släktingen, som kunde hålla svearna från att göra nya uppror eller börja anfalla England.
Lundasatsning: Knut försökte utveckla Lund i Skåne till en storstad och anlade stenkyrkan Trinitatis där. Staden expanderade snabt och redan år 1050 fanns det tolv kyrkor i Lund (enligt Maria Cinthio ”Trinitatiskyrkan, gravarna och de första lundaborna”, sid 159-173 ur ”Kristendomen i Danmark för 1050”). Lund blir samtidigt, jämte Roskilde, den stora myntorten i Skandinavien, och mynten blir viktiga engelskinspirerade propagandasymboler för Knut och Kristendomen.

Stormännen på Södertörn, i Mälardalen och i övrigt, bör under Knuts tid ha blivit allt mer övertygade om att kristendomen blivit en segrande lära. Livet blev uppenbart bättre i kristna länder. Kristna kungar var tydligt mäktigare än hedniska. De många missionärernas prat sedan 800-talet var nog inte så dumt.

Anund Jakobs fortsatta kamp

Anund Jakob ville fortsätta sin fars kristna regim, men hade problem med konservativa krafter, framför allt i nordvästra Uppland. Hans fortsatta satsning på Sigtuna som en attraktiv plats för uppbyggnad och spridning av kristna kunskaper bör ha varit ett led i strategin att nå inte minst stormännen i Uppsala och nordväst därom.

Som en följd av den religiösa propagandan blev under vissa perioder botgöringen ovanligt viktig. Inte minst under åren 1032-1034 var det mycket besvärlig hungersnöd i stora delar av Västeuropa och den naturkatastrofen förklarades som Guds straff som måste botgöras genom bland annat pilgrimsvandring.

När Sven II Estridsen blev kung i Danmark år 1047 konsoliderade han kungadömet och kyrkan i Danmark. Framför allt under hans tid kommer många engelsmän och predikar i Sverige. Men det är främst kyrkan i Hamburg-Bremen som bygger upp rättssystem och den kyrkliga organisationen. Den växte sig tydligare och starkare från omkring år 1050. Detta innebar att efter Anund Jakobs tid växte sig kyrkan till en viktigare maktspelare.

Ärkebiskop Adalbert av Hamburg-Bremen var en mycket handlingskraftig makthavare. Från 1060-talet konsoliderade han kyrkan i Norden och utnämnde ett stort antal biskopar. Hans kyrkoorganisation varade under flera hundra år. Han själv dog 1072.

Som en del i detta inrättar Stenkil, när han blir sveakung, det första biskopssätet i Svealand år 1060. Det förläggs i Sigtuna och Adalvard d.y. blir förste biskop där – men fördrivs snart därifrån och etablerar sig i Skara i stället.

Påven Gregorius VII gjorde sin historiska revolution år 1075, varigenom kyrkan blev helt oberoende av världsliga makter. Genom att han också då införde celibatet blev det mer attraktivt för kungarna i Europa att anförtro länsförvaltning åt duktiga biskopar, eftersom dessa inte längre hade några arvingar att tänka på, utan lämnade vid sin död tillbaka egendomen till kungen.

De reformer som Gregorius VII gjorde medförde, att man kan säga att Europa från 1075 till början av 1300-talet fungerade som ett EU, med latinet som gemensamt språk och många viktiga lagar var gemensamma. Nationsgränser fanns inte, utan kungarna hade sina privata revir under påvedömets paraply. Och i Sverige lydde prästerna under kungen igen först från och med över 400 år senare, när Gustav Vasa gjort sin revolution.

Strängnäs stift som pionjär

Tyresö kom att tillhöra Strängnäs stift. Visserligen vann Uppsala så småningom rangen som kyrkligt främst i Sverige, och Skara samt Linköping var länge attraktiva för välutbildade och starka kyrkoledare, men Strängnäs blev snart nog steget under Uppsala i rangordning, sett som hur attraktivt det var som säte för en biskop.

Under den för Tyresö så föga kända tiden mellan 1042-talet och år 1351, så torde därför Tyresögodset ägare ha haft stöd av att framhålla kristna värden, även om avståndet till Strängnäs var det maximalt möjliga inom stiftet, när detta väl blivit etablerat.

Hela tiden hade ledarna på alla nivåer stor nytta av prästernas förkunnelse att makthavarna hade Guds stöd.

Den förste historiskt belagda biskopen i Strängnäs stift var Gerðar 1129, och sedan dess har 65 biskopar verkat inom stiftet fram till år 2017. En av de mest kända är Kort Rogge, som ledde stiftet 1479-1501, och som bland annat byggde Roggeborgen i Strängnäs.

När 1490-talet bröt in, fanns inom Strängnäs-stiftets gränser åtta kloster och konvent, fem i Södermanland och tre i Närke. Några av dem var ganska gamla. Fyra hade grundats under 1100-talet, två under 1200-talet. Men ett par ordnar hade kommit först under 1400-talet – ett mycket färgstarkt århundrade i den svenska kyrkohistorien: karmeliterna till Örebro och antoniterna till Ramundeboda. Intressant att notera är, att de två bosättningarna kring 1400-talets mitt var respektive ordens enda bosättning i det medeltida Sverige. Såväl karmeliterna som antoniterna slog sig ned i Närke, som dittills bara haft ett enda kloster.

Inte mindre intressant att notera är, att också det sista medeltida klostret som anlades i Sverige var det enda inom sin orden i landet, samt att även detta kloster grundades inom Strängnäs-stiftets territorium. Det anlades i Gripsholm i Södermanland, sedan markfrågan år 1493 funnit en lösning. Dess invånare tillhörde kartusianorden.