A10 – Tyresö tusen år

Politiken som möjliggjorde Tyriseds tillkomst
Nätbilaga A10 till utgångspunkt 10 i boken ”Tyresö under tusen år” av Harald Berg (2019)

I bokens huvudtext har det politiska systemet givits en central roll för att förstå när och hur Tyresögodset etablerades. Här vidareutvecklas det resonemanget och följer därvid de sju punkternas struktur i boktexten.

En utgångspunkt är således att det politiska systemet hade följande sju ingredienser som var betydelsefulla för att Tyrised etablerades:

Alla härskare var besläktade.
Den danska makten växte starkt över bland annat Södertörn i en expanderande ekonomisk miljö.
Rusriket låg utom och Polen inom den danska sfären.
Norge och Svealand sökte balans mot den danska dominansen. Mycket dramatisk maktkamp vid tiden för Tyriseds etablering.
Regionala maktbaser var väl organiserade.
Lokalmakten var flytande mellan stormännen.
Makten baserades på vapenstyrka, inkomstmöjligheter samt lagretorik och anseende..
Inkomstmöjligheterna är kvantifierbara i form av en budget för den ”offentliga sektorn”.

I den första punkten a presenteras de politiska spelarna som hade betydelse för utvecklingen i Tyresö, och i de efterföljande sex punkterna visas hur mycket det är i dessa politikers agerande som talar för att tiden kring år 1027 är speciellt intressant för att etablera Tyrised. Presentationen omfattar decennierna före och efter 1027 för att kunna öka förståelsen för hur viktiga delar av Gunnbjörns livsvärld var och hur processen ska kunna tolkas. De härskare som Gunnbjörn – direkt eller indirekt – spelade med, har fetlagts i följande genomgång av punkterna 10a till 10e.

10a. Alla härskare var besläktade

Makten satt i stor utsträckning i släkten och dess jordägande. Den politiska makten fanns speciellt hos vissa stormän med ledarförutsättningar, och byggde på arv inom en även tidigare mäktig och rik släkt med gott anseende. De kungadömen man talar om var mer sociala kontaktnät än välavgränsade territorier. Följande långa lista visar detta kontaktnät mellan de kungliga släktingarna.

Svea- och Götakungen Erik Emundsson Segersäll (född 945, regerade 970-995 mellan 25 och 50 års ålder) hade på 980-talet (eventuellt år 885) slagit sin brorson Styrbjörn vid Fyrisvallarna vid nuvarande Uppsala och var gift två gånger -även om ordningsföljden mellan hans två fruar är omtvistad:
Dels med den Gunhild, som var syster till Polens förste kung Boleslav I (967-1025) och som var skild från Danmarks kung Sven Tveskägg (963-1014) och dotter till den polske eller vendiske kungen Mieszko I (935-992).
Dels med Sigrid Storråda, som senare eventuellt gifte om sig med Sven Tveskägg av Danmark.
Sveakungen Olof Skötkonung (född 980, regerade 995-1022 mellan 15 och 42 års ålder) var son till Erik Segersäll och Gunhild av Polen. Olof var gift med Estrid från Oboriterna (nuvarande Holstein och Polen). Med henne hade han dottern Ingegerd som år 1019 gifte sig med kung Jaroslav av Novgorod och Kiev. Olof Skötkonungs giftermål med prinsessan Estrid skedde förmodligen på order av den danske kungen Sven Tveskägg.
Sveakungen AnundJ acob (född 1007, regerade 1022-1050 mellan 15 och 43 års ålder) var son till Olof Skötkonung och Estrid och samtidigt svåger till Knut den store och var lydkonung under Danmark. (Anund Jacob var den förste nordiske kung med ett kristet namn.) Anund Jacob var gift med en Gunhild, även kallad Guda eller Gyda, som var född 1010 och dog 1050 och som änka gifte om sig med den danske kungen Sven Estridsen.
Den danske kungen Harald Blåtand (född 911, regerade 940-987 mellan 29 och 80 års ålder) gifte sig först med Gyrid, sedan med Gunhild och slutligen med den oboritisk-polske prinsessan Tove (dotter till den vendiske kungen Mistivoj, död 990) för att stärka det polsk-danska samarbetet mot tyskarna.
Den danske kungen Sven Tveskägg(född 963, regerade 987-1014 mellan 24 och 51 års ålder) var son till Harald Blåtand och gifte sig först med Gunhild (som var dotter till den polske hertigen Mieszko och även kallad Swiatoslawa). Sven Tveskägg hade sönerna Harald och Knut med Gunhild, som således blev halvbröder med den svenska kungen Olof (Eriksson) Skötkonung.
Knut den store (född 995, regerade 1018-1035 mellan 23 och 40 års ålder) var son till Sven Tveskägg och var gift med Emma, som var dotter till Rickard I av Normandi och änka efter den engelska härskaren Ethelred. Knut var inte bara halvbror till Olof Skötkonung utan också halvfarbror till Anund Jacob och dennes syster Astrid, som i sin tur var Olav Tryggvassons hustru.
Harald Harfot (1016-1040) var son till Knut den store och en engelsk frilla och kung av England 1035-1040.
Hardeknut (1018-1042), son till Knut den store och Emma, var Danmarks kung 1935-1042 och kung av England 1041- 1042.
Danske kungen Sven Estridsen (född 1018, regerade 1047-1076 mellan 29 och 58 års ålder) var systerson till Knut den store och var först gift med Gunhild (som också kallades Guda eller Gyda) och som antingen var dotter till sveakungen Anund Jakob, eller möjligen dennes änka) men var tvungen att skilja sig från henne eftersom påven Gregorius III hävdade att deras släktskap var för nära. Sven gifte då om sig med med Tora, som var änka efter den norske kungen Harald Hårdråde.
Norske kungen Olav Tryggvason (född 963, regerade 995-1000, mellan 32 och 37 års ålder) var döpt i England 995, gift med Tyra, som var syster till Sven Tveskägg. Olav var svåger till sveakungen Anund Jacob. Olav Tryggvason anses ha betytt mycket för kristnandet i stora delar av Norge.
Norske kungen Olof Haraldson den helige (född 993, regerade 1016-1028 mellan 23 och 37 års ålder) var gift med Astrid Olofsdotter från Sverige, som var dotter till Olof Skötkonung. Han flydde år 1928 från Norge till Ryssland och dog i slaget vid Siklastad nära Trondheim 1030.Kallas därefter Olof den helige.
Norske kungen Harald Hårdråde (född 1015, regerade 1047-1066 mellan 32 och 51 års ålder) var halvbror till Olof den helige och var först gift med Elisabet, som var dotter till kung Jaroslav i Ryssland i dennes äktenskap med Ingegerd, som var dotter till sveakungen Olof Skötkonung. Sedan gifte Harald om sig med Tora (dotter till en norsk storman).

Även stormän på nivån under kungarna knöt släktallianser på motsvarande sätt. Man kan säga att den storman, som genom förmånliga giften skaffat sig störst egendom, hade bästa chansen att öka sin makt och bli ”kung”.

Knut lyckades väl med politiska allianser i alla väderstreck: Skotland 1027, Wales 1027, Frankrike, Normandi, Tyskromerska imperiet 1027, Polen 1022, Norge 1028. Huvudmålet – att skapa fred och välstånd i England – nådde han och uppskattades länge för att de sista 15 åren av hans 29-åriga styre var mycket lyckade: lag och ordning rådde, kyrkor byggdes, handeln blomstrade,

Anund Jakob försökte också under 1020-talet knyta släktallianser med sina grannländers härskare i Ryssland och Norge – utöver med den överordnade härskaren av Danmark.

10b. Den danska makten växte starkt i en expanderande ekonomisk miljö

Danmark var på Gunnbjörns tid ekonomiskt och politiskt dominerande i nordvästra Europa. Danskarna hade från andra hälften av 900-talet haft en stor politisk, ekonomisk och kulturell dominans över nuvarande Sverige, Norge och Åland – och därvid inte minst över Västergötland.

Bakgrund: Sachsens Otto I (Otto den store, 912-973) hade vunnit en förkrossande seger år 955 vid Lech (nära Augsburg) över de tidigare sedan länge aggressiva ungrarna och hade sedan krönt sig i Rom till kejsare över det heliga tysk-romerska kejsardömet år 962.

Harald (Gormsson) Blåtands omvändelse till kristendomen föregicks av häftiga strider med den tysk-romerske kejsaren Otto den store. Som följd därav tvingades Harald under perioden 948-965 att underkasta sig kejsaren och ta emot flera biskopar från Hamburg-Bremen. Harald blev således formellt en lydkonung under Otto.
Men år 983 (efter Otto II:s nederlag mot araberna år 982) verkar Harald ha återerövrat Hedeby och kunde kontrollera den dansk-tyska gränsen, utan att lyda under tyskarna. Harald anlade bland annat militärstaden Jomsborg på Wollin vid Oders mynning i detta syfte.
Harald sade sig ha kristnat danskarna – troligen år 965 – och även underkuvat norrmännen från år 960. Han började myntning och byggde de fem strategiskt placerade cirkulära Trelleborgarna under åren omkring år 980. Sammantaget sett var Harald (Gormsson) Blåtand en mäktig riksbyggare som dansk kung åren 958-987 och hans son Sven Tveskägg fortsatte byggnadsverket åren 987-1014.
Trots att Englands tidigare regent Ethelred köpt ny frist från danskarna år 1012 så erövrar danskarna under Sven Tveskägg hela det anglosaxiska England år 1013 och Ethelred flydde till Normandie, så Sven Tveskägg blev kung även över England från år 1013. När Sven dog i februari 1014 blev sonen Knut regent i England. Ethelred återvänder dit och Knut angriper England år 1015 och blir år 1016 kung över England norr om Themsen.

Danmarks makt över Tören: När Knut den stores bror Harald dog 1018 så blev Knut kung även över Danmark, Norge och ”delar av svearna”. Knuts, och hans drottning Emmas (988-1052), ambition verkar ha varit att skapa ett fredligt kristet rike, där vapen var förbjudna i vardagslag. Västergötland var sannolikt tämligen väl inordnat i det danska systemet. Han hade stort inflytande även över delar av Svealand och det är sannolikt att Olof Skötkonung under en stor del av sin regenttid var lydkonung under Knut och i vart fall betalade en symbolisk skatt dit. Knut var aktivt kristen och satte en ära i att hans rike var fredligt och välorganiserat.

Knut dör i november år 1035 och det danska riket delas mellan tre söner: Harald som får England, Sven som får Norge och Hardeknut som får Danmark. Harald i England dör år 1040 och hans son Knut efterträder honom och med denne Knuts död upphör det danska väldet i England år 1042.
Det var besvärliga inbördeskrig i Danmark under perioden 1043-1047 om vem som var rätt kung. Norges kung Magnus åker till Danmark så snart han hört att Hardeknut är död, och hyllas som även dansk kung. Han utser Sven Estridsen till sin jarl över Danmark, och tillsammans strider de mot venderna och oboriterna vid Östersjöns södra kust. Magnus segrar stort vid Lyrskovshede och kallas därefter Magnus den gode.
Sven Estridsen låter sig snart väljas till kung över Danmark. Det medför flera års strider mellan dessa två. Efter Magnus död blev Sven Estridsen ensam dansk kung från år 1047. Han konsoliderade kungadöme och kyrka i Danmark.
Europas befolkning börjar öka omkring år 1050, troligen främst som följd av den etablerade kristna freden, plus att man upphörde med att sätta ut en del nyfödda flickebarn i skogen.

Knut verkar efter år 1020 ha blivit en allt skickligare förhandlare och statsman, som med starkt stöd av tunga biskopar drev minskad korruption, rättvisa lagar och lagutövning, garanti mot fler invasioner i England från Danmark och Norge. Det var en anmärkningsvärd omsvängning från att vara en blodtörstig viking fram till 1018 till en uppmärksammad kristen fridsfurste från 1020 fram till sin död 1035.

Västergötland var hårdare kopplat till Danmark än till Svealand. Den engelske historikern Henry of Huntingdon skriver i Book VIav sin Historia Anglorum från år 1129 att invasionsarméerna till England bestod av ”the Danes and Goths, the Norwegians and Swedes, the Vandals and Frisians”, vilket jag tolkar som att han kopplade samman danskar och (väst)götar. Inget tyder på att gotlänningar var engagerade och ej heller östgötarna, men att många krigare från Svealand fanns med vid invasionerna av England i början av 1000-talet.

Knut den stores skriftliga påstående år 1027, att han var ”kung över en del av svenskarna”, kan tolkas på två sätt:

Det ena att han såg sig som kung av stora delar av Västergötland, som han betraktade som en praktiskt taget integrerad del av Danmark – samtidigt som han ansåg sig vara överkung över Anund Jakob, som hade någon slags kungaroll över stora delar av Göta- och Svealand.
Det andra att han såg sig som härskare över några viktiga kontrollpunkter i Mälarområdet, det vill säga Svealand, och att han där tog upp tull och hade kontrollen över varuhandeln.

Han torde inte ha haft ambitionen att vara kung över ”Sverige”, men ville inlemma handeln där i sitt handelssystem. Han betonade ju gärna sin rätt att vara kung över Norge, vilket baserades på hans fars avtal, och Sven Tveskägg hade nog aldrig haft tankar på att regera över Sverige. Det var mycket mer lönsamt och attraktivt att behärska det rika och frodiga England!

10c. Rusriket utom, och Polen inom, den danska sfären

Det var gutar, svear och norrmän som hade knutit de bästa banden med ledarna i Rusriket.

Nuvarande Lettland betalade skatt till svearna under perioden 600-tal till 800-tal.

När danskarna försökte kontrollera östhandeln på 1020- och 1030-talen var handeln liten som följd av brutna förbindelser söder om Kiev från och med år 1015.

Vladimir (född c. 960) regerade i Rus 978-1015. Han lät döpa sig år 988 (i samband med att han gifte sig med Anna – en syster till kejsaren i Konstantinopel) och Kievriket blev byzantinskt statsreligiöst. Novgorod ska ha betalat 60 kg silver i skatt till varjagerna ”för fredens skull” varje år från 880-talet till 1054.
Jaroslav, som var son till Vladimir och född c. 978, regerade Rus 1019-1054 och när han då dog var hans rike det ytmässigt största i Europa. Han grundade år 1030 Dorpat som en ny handelsstad. Jaroslav startade också en skola i Novgorod år 1030, slogs mot polacker år 1031 och ledde ett stort anfall mot Konstantinopel år 1043. I den sistnämnda expeditionen hade han med sig manskap från Skandinavien. Att kontakter även med Södertörn var goda framgår av att han år 1015-1016 ska ha rekryterat 1000 man från Skandinavien som krigare. Även åren 1018, 1019 och 1024 ska han ha använt sig av betydande förstärkningar därifrån i fortsatta inrikes kraftmätningar. Och år 1036 rekryterade han sörmlänningen Ingvar med många män (enligt de 26 Ingvarsstenarna). Troligen hade Ingvar 30 skepp med 12 roddare i varje, det vill säga 390 män från stora delar av Svealand.

Polen uppstår under andra hälften av 900-talet när kung Mieszko I (935-992) lyckas ena flera västslaviska stammar. Polen blir kristet i samband med att det enas och omkring år 1000 upprättas ärkebiskopsdömet Gnesen, som lyder direkt under Rom (och inte via det tysk-romerska kejsardömet). Missionärer från Gnesen påverkade även Svealand. Polen expanderar genom att under kung Boleslav I (966-1025) ta Lusatia-området från Tyskland år 1002 och Galicien från Rus år 1018. Boleslav kröntes som polsk kung år 1025 och Polen blev därvid självständigt från det tyska kejsardömet. Boleslav hade goda relationer till Danmarks Knut den store och hade hjälpt denne med polska trupper att erövra England.

Boleslavs syster Gunhild var för övrigt gift med Sven Tveskägg i Danmark och (därefter) med Erik Segersäll i Sverige. När Boleslav dog år 1025 blev hans son Mieszko II kung över Polen till år 1033. Hans regeringsperiod innebar interna slitningar med flera landsförluster, bland annat att danskarna ockuperade Pommern.
Det verkar ha varit tydliga paralleller mellan den ekonomiska och politiska utvecklingen i Skandinavien och i de slavisk-ungerska gränsmarkerna. De tidigare stamsamhällena under lokala krigarhövdingar övergick ungefär samtidigt under loppet av 900-talet till riksbildningar med kristna kungar, ökad handel och mer intensiv jordbruksproduktion.

10d. Norge och Svealand sökte balans mot den danska dominansen. Mycket dramatik runt tiden för Tyriseds etablering.

Den norske stormannen Olof Haraldsson – senare kallad ”den helige” – skapade sig en förmögenhet genom att som 20-åring år 1013 brandskatta England. När danskarna hösten 1015 förberedde ett stort anfall mot England – med hjälp även från en av de styrande jarlarna i Norge – åkte Olof från Danmark till Norge för att ta makten där. Det lyckades han med och hyllades som kung våren 1016 i Norges olika delar. Olof Haraldsson (den helige) införde kristendom och återupprättade norsk självständighet mot Danmark.

Svearna och norrmännen försökte på olika sätt minska beroendet av Knut den store och Danmark: givetvis önskade man styra mer av handeln, inte minst med Ryssland. År 1026 gjordes ett gemensamt anfall mot Danmark när Knut var upptagen i England.
Samtidigt var förhållandet mellan sveakungen och norrmännens kung Olof kluvet: Å ena sidan såg de åren 1026-1028 en gemensam fiende i Knut, men samtidigt hade Olof ambitioner att ta skatt från flera gränsområden (Bohuslän, Jämtland med flera), som Olof Skötkonung och Anund Jacob ansåg vara sina skattländer.

Sveakungen Anund Jacob önskade ökat självstyre och var rädd för att Knut nu började bli för stark. Han och den norske (lyd)kungen Olof Haraldsson retade sig på olika försök från Knuts utsända män att införa ökat centralstyre. Sommaren 1026 blev det därför ett samordnat uppror mot danskarna från Anund Jacob och Olof. Det medförde att Knut den store – med en stor flotta från England och Danmark – vann ett viktigt slag över upproriska svear sommaren 1027 vid ”den heliga ån” och intog Mälarområdet. Därefter återvände han till England – för att år 1028 anfalla Norge. Det tvingade Olof Haraldsson till landsflykt.

Redan i början av 1030 minskade Knuts makt något runt Mälaren. Det ledde till att Olof vågade återvända från Ryssland till Gotland på våren 1030. När han fått höra att Knuts man i Norge (Håkon jarl) dött så kunde han träffa Anund Jacobi Västerås under sommaren 1030. Olof mobiliserade med Anund Jacobs stöd – eller i vart fall utan att dennes motstånd – en sveahär och drog med den landsvägen över södra Norrland till Tröndelag – där han dödades i slaget vid Sticklested vid Trondheimsfjordens innersta del.
Olofs bror Harald Hårdråde överlever detta slag och flyr till Sigtuna och senare till Rusriket, dit han kommer år 1031 och där han hjälper Jaroslav kriga mot Polen. Sedan kommer Harald Hårdråde som 18-åring till Konstantinopel som ledare för 500 varjager och arbetade som framgångsrik krigare åt kejsaren åren 1034-1043 och gör sig på det sättet en förmögenhet. Därefter äktar han Jaroslavs dotter Elisabet i Kiev och åker till Norden 1043.
Harald Hårdråde mobiliserar år 1046 en här i Mälarlandskapen för att återta Norge. Hans här tar vägen över Själland och Fyn, där han lierar sig med Sven Estridsen mot sin brorson Magnus den gode och tar sedan över makten i Trondheim och Norge år 1047. – Därefter attackerar han Danmark upprepade gånger åren 1047-1064, för att slutligen dö i slaget vid Stamford Bridge utanför York i England år 1066.

Ett primärt mål för Knuts var att hindra invasioner i England från Danmark och Norge. Sverige låg längre bort och beträffande det landet var målet att söka främja handeln och intäkterna från handelsplatserna.

10e.Regionalpolitiskamaktbaser var väl organiserade

I Svealand insatte Knut någon storman som styresman år 1027. Denne var antingen en lojal sveaman eller snarare någon dansk eller möjligen engelsman. Myntningen i Sigtuna hade legat nere under flera år tills Anund Jacob under sin upprorstid började mynta igen från år 1022. Nu gav Knut order om att ta över myntningen där och Knuts mynt från Sigtuna präglades mellan åren 1028 och början av 1030-talet.

Knuts myntning i Sigtuna var delvis en politisk maktdemonstration. Silvret till mynten lär han ha uttaxerat från de besegrade svearna. För den taxeringen införde Knut det engelska systemet med hundare, som ersatte svearnas tidigare administrativa hund-system i Attundaland, Tiundaland och Fjädundaland – således vad som från 1200-talet blev Uppland – samt i Västmanland och Sörmland. Närke, Värmland och Norrland låg utanför och ansågs nog av Knut som mindre lönsamma att söka betvinga i en första omgång.
Hundredsystemet hade fungerat som ett mycket effektivt uppbördssystem i England, inte minst under perioden 990-1018 i samband med de mycket stora danagälderna.– De ska ha rört sig om 10 000 pund år 991, 16 000 år 994, 24 000 år 1002, 36 000 år 1007 och 48 000 år 1012, 21 000 år 1014 och 82 000 pund år 1018. Danagälden år 1018 ska ha bestått av 40 ton silver.
Viktiga knutpunkter i maktstrukturen var de av danskarna uppbyggda tegnebyarna. I varje tegneby fanns en thegn. Thegn-systemet började byggas ut i Danmark före mitten av 900-talet. I England hade detta maktsystem funnits under lång tid dessförinnan. Att vara thegn var på 1020-talet i England och andra av Danmark styrda områden mycket förnämt – en form av adelstitel som var kopplad till mycket makt och prestige, till stort jordägande och till kungens stöd.
Den man som var thegn hade viktiga uppdrag åt den danske kungen. Det är oklart vari den makten bestod:
Värvning och drillning av krigare,
Uppbörd av skatt och bötesbelopp,
Kontroll av handeln – inte minst med guldvaror,
Kanske även, dock mindre troligt, religiös kristen kult.

Det är också oklart hur dessa fyra maktaspekter fördelade sig på de tre typerna av centralorter: Tegnebyar, husabyar och tunabyar. Rinkebyar (med var sin rinke) hade etablerats några hundra år tidigare för den organisation som vendeltidens sveahövdingar i Uppland byggde upp. Rinkarna var då sannolikt funktionärer med krigiska uppgifter. En rinke kan ha värvat krigare eller varit någon slags härförare.

Enligt Keith Wijkander (1983) var vid den här tiden ortnamnen Tuna, Berga och Lunda (eller Lundby) uttryck för samhällsorganisatoriska funktioner, medan han menar att husabyarna först skapades på 1100-talet. Även Karleby (med en karl) och Svenneby (med en svenne) verkar ha funnits. Poängen är att samhället var väl organiserat. Organisationen behöver inte ha varit likformig i alla delar av Svealand. Organisationen var främst relationer mellan lokala stormän som kände varandra, mer än det var fråga om centralt tillsatta funktionärer.
I det politiska maktsystemet kan kungen dock ha haft flera olika funktionärer: hövitsmän, synamän, värnamän. Hur sådana funktionärer var lokaliserade i Tuna, Husaby och Tengnaby vet vi inte. Tuna kan ha varit centralort i varje hund, men historikerna tvistar om det var så.
Husaby kan ha haft militära syften (och innehålla en sal där krigare kunde samlas) eller ha en beskattningsfunktion (och ha en lagerlokal för hopsamlade naturaskatter) eller ha med rättsskipning att göra. Under senare århundranden verkar biskopar ha ägt många husabyar, vilket möjligen antyder att de kan ha haft någon religiös funktion. I Sverige finns det kvar 70 husabyar (varav 46 runt Mälaren), i Norge 46 och i Danmark 9.Michael Olaussons ”En bok om husabyar” från år 2000 sammanfattar kunskapsläget bra.
Det är också oklart under vilka perioder som dessa tre olika administrativa enheter hade mest del i makten. På Södertörn finns det ingen tegneby kvar som namn: den närmsta är Mörkös, som ligger nära Mörkö kyrka och ett Tuna vid inloppet till Södertälje. Däremot finns det på Södertörn flera Tuna och flera Husaby – bland annat i Haninge. Se kartan A31i bokens huvudtext.

Som framgår av kartan på bokens sida 39 framhåller Carl Löfving (2001) att de danska kungarna byggt upp en organisation med thegnar och tegnebyar bland annat runt Mälaren. Dess södra inlopp via Södertälje hade en sådan stödjepunkt på Mörkö.

Det danska handelsinflytandet var således stort längs den så kallade norra leden genom Väster- och Östergötland och in i Mälaren.
Slaget vid Helgån sommaren 1027 kan vara ett försök att även behärska den norra farleden mot Uppsala. Det mellersta inloppet till Mälaren bör ha gått via Neglinge och Norrström vid nuvarande Stockholm. Men gissningsvis var nordligaste Tören för glest befolkat för att husera en Thegn. Neglinges roll är dock oklar under början av 1000-talet, men troligen intressant att fördjupa sig i.
Jag är således övertygad om att det nämnda slaget vid den ”heliga ån” var mest sannolikt lika med Helgån vid Österåker och mindre sannolikt Helga å vid Kristiansstad. Därigenom blev det så viktigt för Gunnbjörn och Tyresö.

Att Anund Jakob flydde från Mälardalen efter Knut anfall 1027, kanske inte bara av rädsla för Knut utan väl så mycket för rädsla för sina stormän. Dessa kan ha tappat förtroendet för honom efter nederlaget i Skåne året innan, och efter Knuts anfall i Mälardalen och Långhundraleden 1027. Anund Jakob kan inte ha haft det lätt att försöka bygga upp en starkare centralmakt över Svealand med omnejd, även om han försökte kopiera Knuts framgångsrika metoder från England, Framför allt torde kyrkan i Svealand ännu inte ha blivit tillräckligt stark för att ge kungen den makt han önskade sig över svearna.

Knut och de två heliga åarna
Det är förvirring i tidiga historieberättelser om Knut slag vid den Heliga ån år 1026 och/eller 1027. Förvirringen upphör om man förstår att det var fråga om två olika slag.

Det ena var år 2016 vid Helgeå i östra Skåne. Det slaget blev oavgjort, eftersom Knut inte hade tid att förfölja de flyende svearna och norrmännen och eftersom bägge parter led stora förluster.
Det andra var år 2017 vid Helgån, som är en del av Långhundraleden i Uppland, Där vann Knut stort och betvingade svearna till underkastelse.

Vid bägge dessa å, så man förstår att det varit lätt att blanda samman vad som hänt och var det hände.

Bägge åarnas namn torde ha att göra med de speciella fridslagar, som bör ha gällt för dem som farleder. – på liknande sätt som vid de många Helgö-platserna längs kusten.

Knut och förloraren Anund Jakob.

Alldeles efter upproret sommaren 1026 blev en av huvudpersonerna i Danmark avrättad av Knut. Det var Ulf Jarl, som hade fungerat som Knuts riksföreståndare, och som förlett norrmän och svenskar att anfalla Danmark för att försöka skilja Danmark från Knuts regentskap.

Denna avrättning var ett moraliskt tufft beslut för Knut, eftersom Ulf Jarl var gift med Knuts syster Estrid. Men Ulf var ingen släkting annat än på mycket lång håll till Knut. Och ett så flagrant brott mot Knuts stora förtroende var nog svårt att inte bestraffa på annat sätt än genom döden. Estrid blev väl omhändertagen efter sin makes död. Och hennes i Svealand uppvuxne son Sven blev senare kung av Danmark.

Frågan är nu varför Anund Jakob inte blev avrättad i Sverige, efter Knuts anfall i Mälardalen året därpå. Här följer försök till förklaring i fyra eller fem steg.

Det var inte så lätt att få tag i Anund Jakob initialt, eftersom han flydde till Norrland.
Viktigare var nog att Knut önskade ha kvar Anund Jakob som kung i Sverige, eftersom det inte var lätt att finna en annan släkting, som kunde accepteras av svenskarna.
Knut hoppades, sannolikt på goda grunder, att kunna förhandla med Anund Jakob och få denne att göra avbön och lova att inte göra nya uppror mot Knut.
Än mer betydelsefullt för Knut var nog en långsiktig strategi att fortsätta utvecklingen av östhandeln, och därvid var det mycket viktigt för honom, att Anund Jakobs syster gift sig år 1019 med Rusrikets härskare Jaroslav.
Det nya uppror, som Anund Jakob senare kan ha gjort år 1030 genom att stödja Olofs försök att återta sin kungatitel över Norge, kanske kunde rubriceras som något annat. Om svearna i praktiken stödde Olof med några hundra man under anfallet mot Norge, så kanske Anund Jakob kunde påstå att dessa var frivilliga från nordvästra Uppland, som inte var lojala mot honom och hans kristna regim. Han kunde möjligen påstå till Knuts män, att han försökt motarbeta hela projektet, men misslyckats. Och att han efter Olofs nederlag vid Sicklestad nu var glad att fortsätta ett gott samarbete med Knut.

10f. Lokalmakten var flytande mellan stormännen

Svealand var sannolikt i stor utsträckning löst sammanfogat av allianser mellan stormän. Nuvarande Uppland bestod av tre tingslag eller ”riken”: Tiundalandi norr, Fjärdhundaland i sydväst och Attundaland i sydost. De hade – troligen under lång tid – en gemensam punkt nära Mora sten sydost om Uppsala. Därtill kom Rodenlängs den östra kusten.

Nuvarande Sörmland kan sägas ha bestått av tre sådana ”riken” – tre ”Södermanländer”–med oklara beteckningar:

Nordost-Sörmlandmed Sorunda, Grödinge, Haninge,Salem/Bornsjön och Mörkö som maktcentra.
Nordväst-Sörmlandmed Selaön, Kungsör/Eskilstuna, Helgarö/Fogdö/Vansö, Gripsholm som maktcentra.
Syd-Sörmlandmed Trosa/Vagnhärad, Nyköping, Runtuna/Uppsa, Husby-Opphundra/Yngaren som maktcentra.

Nuvarande Västmanland och Närke fanns rimligen också med i maktspelet runt Mälaren, men de verkar ha varit mer perifera och det är oklart om och hur de var indelade i maktområden.

Sockengränsens betydelse: Varför tillhör den övre delen av Tyreså sjösystem inte Österhaninge socken utan Vantör (sedermera Brännkyrka) socken? Om invånarna i Farsta hade sin externa trafik över Tyrised så vore det naturligt att de hörde till samma socken. Eller var de på Gunnbjörns tid i opposition mot hans maktgrepp, så att de upplevde det som en frihet att söka sig till Vantör socken istället?

Eller är Keith Wijkanders ovan redovisade sockengränser felaktigt dragna, så att Österhaninge omfattade en större del av sjösystemet på Gunnbjörns tid?

I Näbilaga A10 och A14 diskuteras den lokala politiska makten hos Tyresötraktens underprivilegierade invånare. Överklassens primära maktcentra i Södermanland och dess politiska grannområden omkring år 1027. visas på sidan 42.

10g. Makten baserades på vapenstyrka, inkomstmöjligheter samt lagretorik och anseende

Vapenmakten hade i de flesta fall den storman, som kunde finansiera eller på annat sätt entusiasmera många dugliga män och utrusta dem med fartyg, vapen och hopp om stora vinster. Stormannen kunde ha skaffat sin rikedom genom rofferi, ökat jordägande och handel – förutom genom arv och rika fruar.

Kontrollen över handeln hade nog främst med kontrollen över marknadsplatserna att göra: det gällde att begränsa uppkomsten av konkurrerande marknadsplatser och att på sin egen marknad se att den fungerade till handelsmännens belåtenhet – det vill säga att lag och ordning rådde, att många köpare och säljare kom och kunde vistas där lagom lång tid under behagliga former – samt att för denna infrastruktur kunna ta betalt. Sannolikt skedde det i form av att den ankommande handelsmannen fick betala så kallat landöre eller skeppsgäld, samt att den lokale härskaren hade förköpsrätt till varorna. Därför fick det nog inte bli något av en plats för utbyte av varor vid Tyrised. Samlastning och omlastning måste ha gått för sig, men annat än undantagsvisa varubyten mellan grannar måste ha varit illegala och motarbetats av såväl den lokale hövdingen i Österhaninge som den regionale i närheten av Strängnäs och Sigtuna, samt av överkungen i Danmark.

Kontrollen över rättsskipningen var lika viktig för kungen och områdeshövdingen. Bägge måste – tillsammans med sina lagkunniga män – kunna regelverkens principer. Det viktigaste i rättsskipningen var ju vid den här tiden inte att följa lagen och att ha rätt, utan tinget skulle följa välformulerade regler och det gällde för den kärande att få rätt. Det fick man genom mångas stöd. Den som hade många ovänner kunde knappast få rätt. Hövdingens politiska makt låg i att ha många män som stödde hans sida. Genom att vara rik och inflytelserik kunde kungen – inklusive hövdingar på olika nivåer – härska. Idag kallar man detta för korruption.

Olika lagar gällde beroende på sammanhanget, såsom i krig och fred, till lands och till sjöss, på marknadsplatsen och utanför den. Genom god lagretorik kunde stormannen och hans kamrater framställa passande regler på ett övertygande sätt. Det fungerade ungefär som idag: Det politiska parti som har makten stiftar de nya lagar som passar dess makthavare – och motiverar det hela med ”det allmännas bästa”.

Det betyder att Gunnbjörn – och Gunnbjörns far – måste ha varit män som uppskattats i breda kretsar. Deras uppskattning baserades på att de var rika och givmilda mot andra inflytelserika män. Utan brett politiskt stöd torde det ha varit svårt att etablera Tyrised och fått gården att överleva. – Dragleden som investering kunde dock ha levt vidare, utan sådant stöd: Den var för effektiv för att kunna rivas permanent.

För att vinna stöd i debatten på tinget måste de politiska ledarna dessutom ha viss kontroll över grundläggande värderingar och riter, vilket i praktiken betydde det religiösa systemet.

Genom ett allt starkare stöd från kyrkan i England kunde Knut efter sina tio första år börja lämna det landet utan att känna sig hotad av kupper. Under sina första tio år vågade han bara vara borta från England några korta vintermånader vid två tillfällen: 1019 och 1020. Efter 1026 kunde Knut vara borta från England under många månader i sträck, utan att tappa kontrollen över landet. Det visar hur överklassen i England föredrog hans lagbaserade styre framför att andra makthavare skulle ta över.

Knut stod på höjden av makt, nationellt och internationellt, åren 1027 till 1030. Under den perioden var han troligen ovanligt mycket i Danmark, eftersom han inte lämnat några spår efter sig i England då – till skillnad från sina andra regeringsår där.

10h. Budget för den offentliga sektorn år 1030.

Här följer ett genomtänkt räkneexempel på hur den allmänna verksamheten finansierades omkring år 1030 i Svealand.

Vem fick de samhälleligt reglerade inkomsterna år 1030?

Det torde inte ha tillkommit några gårdsskatter eller personskatter i Svealand omkring år 1030.

De samhälleligt reglerade inkomster som makthavarna kunde håva in torde främsta ha varit tullar eller omsättningsskatter från handelsplatserna, böter utdömda vid tingen och i någon begynnande grad kyrkliga inkomster. De mest betydande offentliga intäkterna torde ha varit tullar/omsättningsskatter vid handelsplatserna.

”Inkomstpost”	Lokala hövdingar	Sveakungen Anund Jakob	Biskop	Knut den store	SUMMA intäkter
Farledsavgift, omsättningsskatt på handelsplatsen, tull, handelsrättsliga böter. Reglerat enligt Björköarätten	0	Från någon mindre handelsplats. 9 %	0	Från de stora handelsplatser Knut hade ansvar för. 72 %	81 %
Farledsavgift, tull vid Södertälje, Harstäket och Långhundraleden	0	4 %	0	5 %	9 %
Böter enligt kyrkorätten, främst familjerättsliga brott	0	0	Böter. 1 %	0	1 %
Böter enligt straffrätten	Böter från lokala ting. 2 %	Böter från samting. 3 %	0	0	5 %
Böter enligt ägorätten	Böter från lokala ting. 2 %	Böter från samting. 1 %	0	0	3 %
Tionde i den mån det börjat tillämpas någonstans	0	0	Tionde? 1 %	0	1 %?
Personskatter torde ännu inte ha förekommit	0	0	0	0	0 %
Gårdsskatter torde ännu inte ha förekommit, men arbetsplikt torde ha funnits för gemensamma projekt	0	0	0	0	0 %
SUMMA intäkter	4 %	17 %	2 %	77 %	100 %

Det är två poänger med den ovanstående sifferleken, nämligen att illustrera eller peka på

Att sannolikt var intäkterna från handeln de helt dominerande.
Att sannolikt tog Knut större intäkter än sveakungen, så länge handeln blomstrade.

Siffrorna är tagna från mycket grova gissningar kring hur de skulle kunna ha varit.

Slutsatsen är att Anund Jakob måste ha haft svårt att finansiera investeringar i ny infrastruktur på land, vilket kan förklara hur de många nya vägarna och broarna bekostats av privatpersoner enligt runstenarnas budskap från hans tid.

Utgifter i Svealands ”offentliga sektor” år 1030

Mot bakgrund av ovanstående sifferexercis beträffande de ”offentliga inkomsterna” omkring år 1030, kan man fråga sig hur utgifterna kan ha sett ut. Vad använde de ovanstående intäktstagarna sina pengar till? Här följer ett försök till kvantifiering av svaret på den frågan:

”Utgiftspost”	Lokala hövdingar	Sveakungen Anund Jakob	Biskop	Knut den store	SUMMA utgifter
Bekosta bryggor och anläggningar vid större hamnar	0	1	0	20	21
Bekosta pålning av vissa stäk. Bekosta utmärkning av farleder	1	0	0	20	21
Avlöna sina tjänstemän och livvakter	0	5	1	10	16
Avlöna Jomsborgens män, så att de kan fungera som en ordningsstyrka för hela Östersjön, inklusive att de håller sina skepp i trim.	0	0	0	10	10
Bekosta större kyrkobyggen	1	3	0	10	14
Bekosta väg- och brobyggen	1	4	1	0	6
Bekosta makthavarens egen svulstiga livsstil, inklusive rika gåvor till kompisar och andra makthavare i grannländerna	1	4	0	7	12

SUMMA utgifter	4 %	17 %	2 %	77 %	100 %